28 maj

Försöker tänka på smärtpunkter; var någonstans bränner det till? Var sitter knutorna?
Läser min farfars memoarer. Tänker på mig själv och mitt eget liv. Saker mina söner berättar för mig. Försöker hitta gemensamma nämnare, likheter.
Kommer fram till ord som "oförrätter", "orättvisa" - "att få göra skitgörat utan att få tack". Tänker att jag ska samla på mig sådana tillfällen/berättelser som inspiration till 9,3.

23 maj

Har börjat läsa Andreas bok. Det slår mig direkt att han lyckas få till väldigt tydliga "scener" eller situationer. Mycket sinnliga och det är lätt att leva sig in i. Detta bådar gott för teaterscenen, tänker jag.

22 maj

Bloggmöte idag 22/5. Bestämde att försöka få igång den innan sommarsemestern. Att den utgår och handlar om en skådespelares arbete med en roll i en teaterpjäs: i det här fallet att gestalta Andreas och hans berättelse om sina upplevelser.

Erik Roman tipsade mig om att tänka mig en adressat för att bloggen ska få nån slags ”styrkraft”, ett mål, riktning. Vem skulle det vara? Jag själv om 5 år, 10 år? Mina barn? Publiken?

Tänkte på att leta reda på mina gamla anteckningsböcker/dagböcker från Teaterhögskolan, om skådespelarens hantverk, grundarbetet.

Kväll. Har fått ett mejl från Andreas. En Pdf-fil med boken. Spännande. Kan knappt vänta med att börja läsa. Ändå känner jag att jag behöver lugn och ro och koncentrerad tid för det första mötet med hans text. Vet inte om det blir ikväll eller om jag ska vänta.

Tänker på vårt första möte den 8:e maj. Över en kaffelatte berättade han om sig själv, om boken och hans upplevelser. En fika som sträckte sig över lunchtid och ett samtal som varade i nästan fyra timmar. Om vi inte båda hade barn på förskolan att hämta hade vi kanske suttit ett tag till. Han gav mig så starka bilder, mättade med intryck för alla sinnen; svårt att värja sig. Och jag vet att jag flera gånger tänkte när jag satt och lyssnade "hur i helvete ska jag kunna sätta mig in i och förmedla dessa upplevelser?". 
Jag skrev ett kort meddelande till honom dagen efter: "Tack för igår, är fortfarande lite omtumlad av din berättelse och alla bilder den gav mig. Men det är bra, betyder att kropp och huvud har börjat arbeta. Hörs snart igen/Erik". 
Och jag var verkligen lite smått skakad. Som när man sett en riktigt bra film som Lilja4ever eller Sånger från andra våningen. När det kan sitta i till dagen efter. Men jag tar det som ett gott tecken. Det betyder att det är en angelägen och engagerande berättelse det är svårt att värja sig från. Nu ska jag bara se till att använda min kunskap och hantverk att göra det till mitt. Hur nu det ska gå till, det återstår att se...
Fick med mig ett ledord idag från Andreas, förmedlat av Jenny Bång: "Vi rör oss på en kyrkogård". Sant. Man får inte glömma bort att denna berättelse tangerar många människors stora livstrauman som fortfarande värker och blöder under ytan. Man får röra sig varsamt fram. 
Fast vi kan ändå inte väja för det ohyggliga som ändå är kärnan i berättelsen. Dessa bilder som jag fick av Andreas i vårt första möte. Visst, vissa kanske kommer tycka att man snaskar för mycket i detaljer om hur döda människor ser ut som legat i saltvatten och 35 graders värme på bar backe i flera dagar. Men för mig finns det ingen väg runt det. För någon som jag som inte själv upplevt det, måste jag in och genom dessa bilder och faktan för att överhuvudtaget ha en chans till att förstå och till ett medkännande. Visst, det är någons anhörig, visst, denna kropp har en gång varit en fullt vital och levnadsglad människa som du och jag. Men faktan är intressant. För det hade kunnat vara jag som låg där. Så här har naturen alltid gjort med människokroppar. De har alltid sett ut så här under dessa omständigheter. Men vad får det för konsekvenser? Vad gör det med oss andra? Som fortfarande lever.
Slutligen några ord som jag skrev ner när jag kom hem efter första mötet med Andreas. Nej, förresten. Ser nu att de är lite för starkt förknippade med hans text och berättelse och eftersom hans bok kommer först i oktober så väntar jag allt med det.