30 januari

Fick se skuggorna av mina medspelare idag.

Idag började vi arbeta från början av pjäsen. Och ändrade. Testar att ta det lugnare i början, etablera kontakten med publiken, och drog ner bitvis rätt rejält vad gäller tilltal och stil. Att inte röra mig lika mycket. Att justera ner de andra karaktärernas röster och gester så de blir mer "skissartade", som återgivna minnen i berättelsen, istället för direkt gestaltande. Känns bra att själv hänga med i vad jag gör. Och så är det ju: om jag själv hänger med så hänger också publiken med. Samtidigt hamnar man ju i den situationen att man känner att man inte gör så mycket som skådespelare när man ska minska sitt spel, inte agera ut så mycket, inte känna så mycket. Men jag måste ju lita på teamet som sitter där ute i mörkret och verkar eniga: ju mer nedtaget, renare och inte så känslofyllt inne i situationerna, desto lättare är det som publik att hänga med och själv få känna. 

Det är en märklig insikt man ofta kan få när man gör scenkonst, och det händer ibland men man blir också lika överraskad när det återigen händer i vissa projekt man arbetar med. Det är bara att försöka ta med sig den insikten som framkom under gårdagens genomdrag: att den här föreställningen ligger närmare berättande än ren teater. Sen har vi ju tekniska effekter, i ljus och ljud, som stöder berättandet och höjer upp den till nåt annat också. Det testade vi vidare med idag också. Att lägga in ljud och projektioner. En upptäckt är att det ibland verkar känsligt att använda för mycket ljud och musik under vissa berättarpartier. Då kanske det snarare är så att vi koncentrerar musik till lugna mellanpartier i paus och vila. Och det är som om vi börjar hitta nåt slags form där det finns små lugna moment att minnas, varvat med partier där jag berättar om vad jag precis mindes.

Idag strök vi också en scen i början, en förtvivlad drabbad kvinna med sin son. Andreas första möte med flodvågens offer och som jag själv tyckte var bra på det sätt att den sa mycket om krocken mellan aningslösheten och oerfarenheten han bär med sig, och den obärmhärtiga verkligheten hos de chockade och förtvivlade. Samtidigt förstår jag till fullo argumentationen för de dramaturgiska problemen med att behålla scenen där den låg- att det ganska tidigt i berättelsen blir omotiverat dramatiskt och att vi genom det säkert säljer ut den dramatik vi senare vill berätta om. Nu arbetar vi efter den nya modellen och det kommer med all säkerhet fungera alldeles utmärkt.