Har ofta funderat över att minnesforskare borde studera oss skådespelare när det gäller hur vi instuderar vår text. Det är väl som man har läst om att minnen placeras på olika ställen i hjärnan som samarbetar och det tycker jag nästan att jag kan "känna" när det gäller att arbeta med repliker. Jag läser, ofta högt för mig själv. Då får jag både ett visuellt minne av texten samt ett audiellt minne av min egen röst. När jag börjar känna mig säkrare att släppa manuset så kanske jag vandrar omkring i mitt vardagsrum och reciterar högt och har manuset på bordet som en slags livboj. Ibland kan det också vara bra att ha en riktning - titta ut genom fönstret och prata mot huset jag ser på andra sidan gatan. När man arbetar på golvet, eller scenen, så har jag ju också handlingar och spel med andra (om jag då har en medspelare, vilket jag inte har i det här fallet). Då får jag även ett kroppsligt, fysiskt minne, sk muskelminne. Kanske därför som jag ibland har behov av att traska runt för att hålla kroppen igång, speciellt nu när vi inte lagt fast några scenerier. Alla skådespelare har ju sina metoder. Jag har hört om en kvinna som brukade sätta upp lappar med texten på väggarna över hela sitt hem. Små minneslappar att snegla på då och då medan man till exempel städar... Det är ofta en bra grej - att pyssla med nåt annat medan man repeterar texten (med den förutsättningen att man kan all text), tex diska eller städa. Kan ofta bli lustiga missförstånd hemma när barnen eller ens partner tror att man pratar med dem... men i mitt fall börjar de bli vana: "jasså, pappa håller bara på med sin teater just nu".
I detta projekt testar jag också att läsa in min text och lyssna på den. Jag tar korta stycken på 1-2 minuter och sen låter jag de gå på "repeat" 10-15 gånger. Som att "mata in" ett musikstycke i huvet...
Den stora trösten i allt slit är att jag som oftast kan lita på att när väl en mening sitter på plats i huvet så minns jag den för en lång tid framöver, kanske resten av livet... Oow, vad mycket "gammalt bråte" vi skådespelare har som skvalpar omkring i hjärnbarken...
Sen gäller det ju också att skapa bilder till det man säger. Då gäller det att man är tydlig för sig själv. Eftersom det då blir tydligt för åhöraren.
Här hittade jag några bilder från flygplanet till Bangkok. Royal First Class.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar