28 november

Har varit ute i skolor i Malmö och träffat olika fyror och femmor, berättat om hur det är att vara skådespelare. Lite ovanligt för mig att träffa så många barn. De är nyfikna och har många välfunderade frågor att ställa och ofta tvingas jag tänka till ordentligt. Jag märker att jag sällan reflekterar över mitt yrke med dess erfarenheter, kunskap och hantverk.

När jag får frågor om hur jag gör för att gestalta andra personer upptäcker jag att jag som oftast återkommer till de mest grundläggande övningarna man börjar med i den utbildning jag själv gått på Teaterhögskolan:

Att börja med att studera sig själv - hur man utför vissa vardagliga handlingar, jag tar tandborstning som exempel för det är nåt alla känner till mycket väl, 

- att försöka minnas i detalj hur man själv gör (sen när man inte längre har nåt i handen utan endast föreställer sig, imaginärt), hur man håller tandborsten i handen, rör armen och hur stråna känns mot tänder och tandkött. Att verkligen försöka minnas alla detaljer, för det är genom detaljarbetet man sen kan göra förändringar, utveckla gestaltandet - när jag har kunskap om mina egna detaljer, små egenheter, kan jag också utveckla och utföra detaljer och egenheter som inte alls är mina egna personliga - de är gestaltade.

Sen pratar jag om att man går vidare och studerar andra, kanske i smyg på stan som en detektiv, och anteckna allt i detalj - tempo, kroppshållning, rörelser, osv. Nästa steg är att med fantasins hjälp föreställa sig hur en annan person, exempelvis en gammal människa man studerat, borstar sina tänder. Då förenar man sina egna erfarenheter av sin egen tandborstning, med fantasin om hur den här andra personen gör - kanske det går långsammare, kanske personen darrar på handen, kanske den personen spottar oftare än jag själv, osv - så uppstår något nytt, en helt ny person - en karaktär - i föreningen av min kropp, med dess minnen och erfarenheter, samt min fantasi. 

Så uppstår det som många betraktare upplever som magi. Det låter enkelt. Och för mig har det blivit en sådan vanesak att jag knappt längre tänker på mitt hantverk. Och det är egentligen enkelt. Magin är rätt simpel. Utan att för den skull ta ifrån den stora upplevelse som teater kan vara för någon. 

Men som svar på den fråga man kan få ibland - "hur gör ni egentligen?" - Så kan ett svar på den frågan se ut som jag beskrivit det, ett sätt att gestalta en karaktär kan gå till på detta sätt, ett Naturalistiskt sätt skulle man nog säga om man ska vara korrekt och tydlig.

Märkligt att man ibland måste möta ett gäng nyfikna och rättframma 11-åringar för att man ska rekapitulera för sig själv grundstenarna i sitt eget yrkes hantverk.

Och hur kommer jag använda detta hantverk i monologen? kan man ju fråga sig...

Det vet man nästan aldrig fullt ut förrän man går upp på golvet och prövar texten och de tankar och handlingar som texten kan ge. Först då brukar man också kunna känna vilken verktygslåda som krävs att man plockar ihop för tillfället.

Så som jag tänker nu så är ju Andreas och jag rätt lika som personer, inbillar jag mig. Utan att egentligen känna honom så mycket, mer än att vi har träffats några gånger, så har "observatören" i min skådespelarhjärna redan gjort en del av sina studier (som oftast när jag träffar personer, det är en del av yrkesskadan...). Men det är ju också så här att jag ämnar ju inte göra ett efterliknande porträtt i mitt rollarbete, ingen imitation. Jag har tidigare gjort en del imitationer, porträtt av kända personer, där igenkänningsfaktorn varit en stor del av gestaltandet (och upplevelsen av den). Så är det absolut inte här. Det finns ingen poäng med det, och skulle bara riskera bli nåt slags utanpåverk som kan bli kontraproduktivt. Jag kommer att gestalta essensen av Andreas berättelse och låta min kropp och röst förmedla den, genom en person som bär Andreas namn, på det sätt som jag föreställer mig att jag skulle göra om jag själv upplevt precis det som den riktige Andreas gjorde. Så tänker jag mig det. Berättelsen med dess upplevelser är i fokus och får inte störas av att jag tvunget måste "hitta den riktiga personligheten hos den riktige Andreas".

Sen ser jag det som en stor fördel att jag även ha fått träffa Andreas på riktigt. Och jag har även sett honom i en del intervjuer på tv. Men det har mer att göra med att jag får en bild av honom som person, personen bakom den text jag läst. Innan jag läste texten så berättade han stora delar för mig i det första mötet vi hade. Och det gör mycket att se människan bakom orden, just förmedla samma berättelse inför dig. Man ser vad som är extra angeläget och vad vissa saker väcker för känslor. Jag har också fått möjligheten att ställa frågor som dykt upp för mig. Mycket av det har jag haft med mig när jag sen läst boken vilket gör att jag nog fått en annorlunda och nog rikare upplevelse än andra vid läsandet. 

Så klart har jag en bild av Andreas (som jag har med många människor jag mött). Och vissa delar kan bli användbara nycklar för mig när jag ska pussla i hans berättelse, mer kanske för att förstå hans berättelse än att förstå honom. Men i det här arbetet tror jag att det i mångt och mycket gäller för mig att tänka "att det var jag som blev ditskickad för tio år sen", jag - Erik. För Andreas liv och erfarenheter skilde sig inte mycket från mitt liv och mina erfarenheter, eller många av oss...
Och det tycker jag är en av de delar i vår pjäs som gör den så intressant och spännande, och kanske även en förutsättning. En förutsättning för att publiken ska kunna identifiera sig med mig på scen. På ett plan är den ju som en thriller där en helt vanlig person, som vem som helst av oss, skickas till helvetet - och nu ska vi se hur det går för honom...

23 november

Ser Coppolas Apocalypse Now från 1979, en film som jag nämnt tidigare. Länge sen jag såg den nu. Över tre timmar lång. Inspirerad av Joseph Conrads bok Mörkrets Hjärta men istället för Kongo är handlingen förlagd till Vietnamkrigets helvete och vansinne. En bok som jag vet att jag tänkte på första gången jag läste Andreas manuskript i våras - jag fick sådana associationer med resandet längre och längre in i djungeln, in i människans psyke, det djuriska och gränslandet till galenskapen.
Andreas har också nämnt för mig att dagen när han skulle åka från hotellet i Ao Nang in till uppsamlingsplatsen första gången fick honom att tänka på filmens första scen, när Martin Sheen vaknar upp på ett hotellrum i Saigon, med en fläkt i taket som går över till ett helikopterljud. Det var precis så den morgonen för Andreas - han hörde en helikopter som hovrade utanför, det var morgon och han skulle ge sig iväg på ett uppdrag han inte visste mycket om men som han förstod var extremt påfrestande och minst sagt obehagligt.

22 november

Läser en fin samrecension av Andreas bok och Lottie Knutsons bok som precis kommit ut.

http://m.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2553678-knutson-nodrop-nar-krisen-kommer-norman-9-3-pa-richterskalan

21 november

Ser filmen Beach med Leonardo di Caprio för att få lite miljöbilder. Länge sen jag såg den och som film är den väl sisådär. Men den ger lite bilder av backpacker-livet, havet, stränderna, det livliga nattlivet och gatumiljöerna i Bangkok. Det slitna, smutsen och kontrasterna till det polerade och paradiset.

Gör mätningsjämförelser på Google Earth mellan Thailand och Sverige för att få lite perspektiv på storlek och avstånd.

Thailand är inte mycket mindre än Sverige om man räknar med hav och öar.

Från Bangkok till Phuket är det som mellan Malmö och Stockholm.

Ön Phuket är runt 5 mil lång, ung som från Malmö till Ystad. Eller Gotlands bredd.

Kusten kring Phuket motsvarar, med alla vikar, ungefär skånes kust.

Avståndet mellan Pearl Village Hotel och Krabi är drygt 10 mil, som från Malmö till norra Skåne eller Laholm. Det tar runt 2 timmar med bil skriver Andreas och man åker runt bukten. Fågelvägen är det naturligtvis kortare, som mellan Malmö och Helsingborg.

Från Krabi går det båtar ut till Ko Phi Phi. Avståndet motsvarar öresundsbron.

Så man skulle kunna säga att Andreas och hans kollegor rör sig runt i ett område som inte är mycket större än Skåne. De har datorer, internet, fax, mobiler, till och med satelittelefoner, samt tillgång till bilar och farbara vägar. Ändå är kommunikationen mellan kriscentret i Phuket och deras hotel i Ao Nang urusel. De får ingen information, inga riktlinjer, ingenting. Det enda de fått var två korta sms från UD i Stockholm med info om att identifieringen ska ske av den svenska ID-kommissionen. De får improvisera och följa magkänslan.

19 november

Ser filmen The Impossible med Naomi Watts och Ewan McGregor. En brittisk familj med tre barn som drabbas av tsunamin när de är i Khao Lak. Mycket Hollywood och stråkar - de separeras alla och skadas men hittar varandra i slutet. En solskenshistoria som bygger på en verklig familjs upplevelser. Men trots dramatiseringen så är den välgjord med effektfulla animeringar när vågen slår in samt förödelsen efter. Man får en god känsla för hur det nog kunde vara: "Att som man är i en tvättmaskin" i det strömmande vattnet med bråte som åker omkring, med kaoset efteråt, desperata letandet efter anhöriga, ovissheten, skadade och döda överallt, överfulla sjukhus, smuts och missär, chock och upprivna känslor.

Nu ska jag försöka sova lite.

16 november

Har precis läst den nya versionen av manuset och jag känner mig mycket glad! Anna har gjort ett hästjobb med att banta ner historien men ändå få med alla önskvärda bitar. Samt att få till en dramaturgisk linje, en båge för karaktären som funkar för scenen. Det är inte helt lätt, men nu är allt där, enligt mig. Sen ska vi upp på golvet och börja bolla med och ruska om i materialet och där kommer säkert en del strykningar och tillägg, beskrivningar i ord blir till sceniska handlingar eller gester osv, men det är nästa steg. Jag ser fram mot kollationeringen den 4 december då jag får läsa texten inför de andra i projektet.

13 november

Ser amatörfilmer på youtube från tsunamikatastrofen. Filmat när det väl händer samt dagarna efter. Vet inte om det är så nyttigt. Det är nog inte rätt ord. Snarare användbart. Inbillar jag mig.

Den totala förrödelsen. Bilar som ser ut att ha hamnat i en press på skroten. Då förstår man vilka krafter det handlar om. Det ser ut som en gigantisk soptipp.

Så uppstädningsarbetet som påbörjas omedelbart. Och thailändska grupper av främst unga män i enhetliga kläder, handskar och munskydd som letar efter och tar hand om kroppar. Några lik är inpackade i blå pressenningar och bärs som fällt villebråd på långa pålar mellan två bärare.

Filmerna är ihopklippta av olika tagningar med endast naturligt ljud. Det mesta är miljöbilder över landskapet och förödelsen, bråte, ruiner. Men så ibland kommer, helt plötsligt, några bilder på lik och då även närbilder. Det blir som att se en skräckfilm, man vet att det kommer nåt riktigt obehagligt - nåt som man gärna inte vill se, man är beredd att blunda, titta bort, ta en kudde för ansiktet - men man vet aldrig riktigt när det kommer. Och bilderna kan vara snabba glimtar men de etsar sig gärna fast. 

Jag tänker på det Andreas skriver om på flera ställen: att när man väl har sett, när bilderna fastnat, är risken överhängande att galenskapen sipprar in och tar över. Kanske får jag genom detta nån slags liten aning om vad det är han kan ha upplevt. Men med tanke på hans ord känner jag att jag bör ta väl hand om mig, gå varligt fram i min studie av dessa bilder. Tänker mig att det kan vara användbart i karaktärens psykologiska pussel, till min ryggsäck med material för gestalningen.

Det finns också en annan sak jag känner igen från boken i min konsumtion av youtube-klipp: 

Andreas beskriver kropparnas dragningskraft. Han vill inte titta, men kan samtidigt inte motstå. Jag kan uppleva nåt liknande med dessa klipp. Jag vill helst inte se. Men när jag väl ser att de finns där, upplagda på nätet endast ett klick bort, kan jag inte riktigt låta bli...

Och här är en dokumentär om identifieringsprocessen. Det är ju några månader efter och lite mer ordning och reda har kommit till stånd ser man. Får ändå en bra bild av arbetsmiljön:

12 november

Ser en mycket bra intervju av Andreas på Malou TV4.

Han fick i uppgift att identifierade svenska kroppar efter tsunamin - Malou Efter tio - tv4.sewww.tv4.se


Tänker att han måste ha det tufft att hålla i huvet alla fingerade namn så han inte säger fel, dvs deras rätta namn...

11 november

Andreas skriver om likens inverkan på de som arbetar med dem. Inverkan på deras mentala hälsa. Han nämner ordet likstirr. Det är bland annat Tomas i berättelsen som drabbas av det. De döda kropparnas magnetiska dragningskraft som gör att han fastnar med dem, filmar dem och sitter långa stunder och närgånget stirrar på deras ansikten som om han försöker finna nåt han söker där. Den första chefen, Tobias, ger också råd på vägen innan han ska bli avlöst och åka hem: vistas inte för länge bland liken och unvik att titta för mycket på dem, se dem framförallt inte i ögonen.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om detta är ett känt fenomen. Att människor som på ett eller annat sätt vistas på ett traumaliknande sätt allt för mycket bland döda kroppar riskerar att drabbas av detta så kallade likstirr. Om det är bekant bland psykologer och terapeuter som möter folk som varit i sådana situationer. Som soldater i krig eller folk drabbade av katastrofer. Tänker att jag ska höra efter om det finns kunskap kring detta. 

I Andreas och hans kollegers fall handlade ju arbetet om identifiering av döda så det är ju inte så konstigt att man tvingas studera lik timme ut och timme in. Men han beskriver ju också hur han själv kände av denna dragningskraft och jag blir nyfiken på vad det kan vara och vad det bottnar i. Och självklart är det kanske inget jag kan få svar på, för ingen kanske har nåt enkelt svar på vad en sådan situation gör med ens psyke. Men eftersom det återkommer så tänker jag ändå att det borde finnas nämnt och berört i andra sammanhang och erfarenheter hos andra.

Andreas själv verkar ju inte veta varför. Han nämner ju att han tänker mycket på sin egen förestående död och blir väldigt medveten om sin egen kropp. Att den upplevs som mekanisk och på ett sätt redan död, att den döda kroppen finns väntande inne i den levande. Är det just de existentiella frågorna om sitt eget liv och sin egen död man tror sig finna hos liken? Är det i ens eget undermedvetna magneten sitter och som drar en mot kropparna, att man vill vistas hos dem för att äntligen finna svaren man ständigt grubblat på? Fascinationen för det ohyggliga och plågsamma, det förbjudna, är endast ett uttryck och utlopp för det mest mörka och smärtsamma i oss själva - att vi ska bli precis som dem och just vår skräck för det och vad det innebär, då kanske rent teologiskt, religiöst, själsligt... Andreas nämner i boken att han inte är religiös. Det är möjligt att det också kan ha varit det som räddade honom från att drabbas på det sätt som Filip och Tomas gjorde, men det vet man ju inte. 

Men fenomenet likstirr, om det är ett känt fenomen vill jag ändå undersöka vidare. Tänker att människor i alla tider haft en sådan tveeggad inställning till våld, död och katastrof. Kanske just för att det skrämmer oss. När man hade offentliga avrättningar så drogs folk dit som åskådare. Och i romarriket lockade gladiatorspelen. Idag konsumerar vi filmer och spel med action, krig och skräck. Den här magnetiska dragningskraften. Det kanske är den som får oss att stanna till och glo lite extra vid en korsning full av blåljus och ambulanser? Döden är närvarande och vi vill stilla vår nyfikenhet och badda vår rädsla. Men att då inte titta för länge med risk för att fastna...

10 november

Funderar över smärtpunkterna för personen i vår berättelse. Fast jag är inte alls nöjd över ordvalet smärtpunkter. Eftersom det är nåt jag vill greppa som nog inte bara behöver vara "smärtsamt". Kanske snarare drivkrafter. Vad är det som får honom att tacka ja till att åka på uppdraget? Var ligger de personliga triggerpunkterna, känsloknutarna som han bär med sig från denna upplevelse och som sedan driver honom till ett slags självterapi samt "korståg" mot det som försatt honom i den situation som givit honom dessa extraordinära upplevelser?

Jag kommer att tänka på det jag hört om många amerikanska soldater som kom hem från Vietnam. Medan deras fäder blev hyllade med parad och konfetti vid freden 1945, så blev de bemötta med spott och hat. Och att de blev svikna av sin egen organisation. Kände sig lurade. Hade blivit intalade att de var hjältar men blev vända ryggen åt vid hemkomsten.
En annan tid, en annan situation, men jag började nog tänka på det eftersom det är någon slags liknande känsla av vanmakt, besvikelse och genomskådande av en lögn som jag tycker mig kunna se i berättelsen och som jag vill åt.

Och jag kan ju också roa mig med att anamma samma typ av dramaturgi:
Att Andreas är lika ärelysten, oförberedd och naiv som nog många av de unga män som blev skickade till Vietnam var. Att han kände sig inkastad i en helt främmande värld där han från början inte visste sin uppgift, inväntade order, men den lät vänta på sig. Att han började lära sig arbetet och tvingades snabbt uppleva saker många av oss aldrig behöver uppleva under vår livstid. Att han genom det arbetet fick kämpa för att behålla sin mänsklighet och inte bli avtrubbad, samtidigt som kollegor runt om honom föll igenom, fick skickas hem, och han själv började drabbas av vanföreställningar. Att han började se att organisationen fungerade dåligt eller inte alls och började ifrågasätta det mesta kring arbetet ("What are we fighting for?"). Att ha överordnande som inte agerar chefsmannamässigt utan verkar se till sina egna behov (jag tänker på officeren i filmen Apocalypse Now som mitt under striderna anser det viktigare att ta ett break och ge sig ut i havet och surfa, Coppolas sätt att beskriva vietnamkrigets galenskap). Att som representant för en myndighet få utstå människors spott och spe, deras hat. Att komma hem som ett vrak och vara desillusionerad. Att inte inse att man bär på ett trauma man inte orkar ta itu med. Att bära på en ilska, en besvikelse och en känsla av att ha blivit lurad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som man sen upplever vänder en ryggen och i stort sett påstår att ens upplevelser är fel. Att man måste välja - att antingen förtränga känslorna, eller att kanalisera dem mot sin arbetsgivare (många vietnamveteraner reagerade just så - blev fredsivrare, tänker på filmen Född den 4 juli).
Och Andreas lämnade ju senare UD och skrev sin bok. För sin egen skull, men även som en uppgörelse med UD. Han väljer att dela med sig av sina erfarenheter för att det förhoppningsvis inte ska hända igen.

6 november

Här är en recension av boken i Skånskan

http://www.skanskan.se/article/20141105/NOJE/141109788


Sitter sent på kvällen, när alla andra i familjen sover, och tittar på youtube-klipp. Fastnar vid en dokumentär om tsunamin och överlevande som jag kommer på att jag såg för över ett halvår sen, då när jag fick veta att jag skulle göra detta projekt. Den är ihopklippt av överlevandes filmklipp från katastrofen plus intervjuer med dem flera år efteråt.
Jag märker att jag fortfarande blir helt stum, chockad, tappar hakan, när jag ser filmklippen över hur vattnet väller in för att sedan sugas tillbaka och sen välla in igen, om och om igen. Palmer välter, båtar och bilar flyter om vartannat, och ljuden från skrikande och hojtande människor och från bråte som knäcks och tumlas runt i vattenmassorna. Sen stillheten efteråt. Förödelsen. Det är så oerhört svårt att greppa. Hur allt slås i spillror. Och det är detta kaos som folk strax efteråt försöker bringa ordning i, detta febriga helvete Andreas tvingas landa i för att delta i städningsprocessen.
Jag minns paret i filmen som förlorat sitt lilla barn. När de dyker upp i intervjuklippen så spolar jag förbi, det klarar jag inte se en gång till.

5 november

Läser texten i Andreas bok för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Tänker att det kommer bli en mängd gånger till, jag ska lära mig det utantill. Jag kommer att bli van. Avtrubbad. Bra, om erfarenhet av avtrubbningen är användbart. Samtidigt vill jag ju inte bli likgiltig inför berättelsen. Tänker att jag behöver påminna mig om mina tankar och reaktioner jag hade vid mitt första möte med hans berättelse. Det får inte glömmas bort för det är det jag vill förmedla vidare till en publik. Sen är möjligen avtrubbning bitvis användbart i gestaltningen. Men jag som skådespelare vill sträva efter att inte bli avtrubbad. Jag vill ständigt påminna mig om varför jag gör detta och att det är en angelägen berättelse att förmedla.

4 november

Läser en fin recension av boken i Sydsvenskan.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/efter-vagen/

Tycker dock där finns en något märklig reflektion:

"Man kan ifrågasätta Normans lämplighet som kritiker av UD i det här fallet. Hårdast drabbar kritiken självklart Laila Freivalds och ledningen. Lindrigast kommer fotfolket på plats undan, det vill säga Norman själv. Det är som om han inte riktigt förmår se sig själv som en del av den apparat som bröt samman. Han var där, han representerade apparaten, men han vill inte axla ansvaret."

Är det någon som är lämplig att kritisera att UDs arbete inte höll det mått man utgav sig för att klara och sedemera var nöjda med, så är det väl han och hans kollegor på plats som har "inside information". Sen tycker jag verkligen han kan se sin plats i apparaten. Vad mer kan man begära av en människa som försöker utföra det orimliga inom ett system/en myndighet, som inte ger denne några verktyg, riktlinjer, information, hjälp och uppmuntrande klapp på axeln. Han handlar som den människa han är, kliver utanför ramarna och försöker hantera ångesten och skammen över att vara en representant för den myndighet som satt upp så snäva ramar och ett så trångsynt handlingsprogram. Det är vad jag ser i hans beskrivning och jag har nu läst boken ett antal gånger. Kanske har jag missuppfattat vad recensenten vill få fram, förtydliga det då gärna för mig någon... Det låter som om han misstror Andreas. Klart det är färgat av hans subjektivitet men det är som om han anser att Andreas medvetet skulle valt bort stora delar av sanningen för att rentvå nåt ansvar eller dåligt samvete. Å ena sidan: det vet endast Andreas. Å andra sidan: där finns många som kan vittna om hans och hans kollegers handlingar.

Har också börjat läsa boken igen. I väntan på nästa version av manuset.

3 november

Har precis läst monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Åsa Lindholms dramatisering av Ann Heberleins självbiografiska bok. Som inspiration, även om det är en helt annan berättelse och ett annat språk. I denna rullar texten fram hetsigt och aggressivt, man kippar nästan själv efter andan mellan meningarna. Andreas text är ju mer detaljrik, målande, reflekterande, eftertänksam.

Det var Anna som tipsade och mejlade mig den. För att se hur texten och dramaturgin kan byggas upp i fristående tablåer. Såg att den ska ha nypremiär på Dramaten i helgen och spelas en månad. Hade ju varit kul att åka upp och se. Eller kul och kul... Den är ju rätt plågsam att läsa. Men man sugs ändå med i människoödet hos denna bipolära kvinna som plågas av sitt liv - eller oförmåga att leva. Även om det ligger långt från egna erfarenheter kan jag ändå glimtvis hänga med och identifiera sig med resonemang, frågeställningar och det rent universiellt existentiella. Det är väl det som också är jobbigt - att man på ett plan tycker det är extremt: "stackars människa! tur att man inte har det så"; men att det finns grundläggande mänskliga saker där det inte går att värja sig och komma undan. Det finns nog hos de flesta också en underliggande skräck över att kunna hamna i ett sådant ångestlandskap hon befinner sig i och gör just att man "kippar efter andan". 

För att dra nån parallell till vårt arbete så kan jag tänka på just det att "peta och krafsa" på åskådarens skräck för det mentala sammanbrottet och galenskapen. Fast till skillnad från Jag vill inte leva har vi en person som är frisk och mentalt stabil och som hamnar i en situation som är så pass krävande att det hotar hans mentala hälsa. Istället för att beskriva ett psykologiskt inre helvete så beskriver vi ett geografiskt helvete, tsunamikatastrofens Thailand, där en person, som vi lätt kan identifiera oss med, tvingas agera under några extrema dagar. Sen innehåller ju så klart vår berättelse andra bitar som existentiella spörsmål och kritik av samhälleliga strukturer.