En bekant frågar mig om jag tänkt besöka en patolog i mitt förberedelsearbete.
- Du menar göra studiebesök och se en död människa på riktigt...?
- Typ...
Jag har sträckt mig så långt att jag har tänkt leta upp bilder på nätet över lik, hur horribelt och snaskigt det än låter, för att få nån slags uppfattning av det som Andreas sett och som han beskriver. Men inte att se eller känna lukten av nån död på riktigt.
Sen tänker jag: "ja, jag kanske skulle ringa upp nån och se om det är möjligt...". Nu när jag har tid och möjlighet att göra en grundligare research än vad som är brukligt.
Som när Per Oscarsson skulle gestalta nån fattig och hungrande gestalt i nån film och han gav sig ut på vägarna i några veckor och svalt sig mager... Svält hette den visst.
Sen slår det mig att det här med patologen nog inte är tillåtet om man inte går en utbildning till exempelvis läkare eller patolog själv. Fast jag har inte undersökt det förstås...
Så kom jag att tänka på den där gamla anekdoten om Laurence Olivier och hans bevingade ord "ever tried acting?".
Tydligen var det Dustin Hoffman som bestämt sig för att inte sova på tre nätter inför filmningen av Maratonmannen för att hans karaktär skulle vara "utmattad". När Laurence Oliver, som kommer från den gamla engelska teaterskolan till skillnad från Hoffmans method acting, fick höra detta så sa han till Dustin Hoffman: "Try acting, dear boy...it's much easier."
Och själv är jag skolad i ett skådespelarhantverk som har sina grunder i Stanislavskijs tankar och metoder. Där det i stort sett handlar om att "föreställa sig" att man är en viss person i en viss situation. Som om...
Med min inlevelseförmåga ska jag försöka uppleva det personen upplever som om jag var den personen. Vad skulle jag själv göra om jag var den personen i just den situationen?...
Kräver tillgång till sin fantasi samt kunskap i människors psyke och beteende. Jag är inte så insatt i Method Acting och med risk för fördomsfullhet så är min föreställning om metoden att man tränar upp sitt agerande genom ett slags "grävande" i sina egna smärtsamma minnen. Eller att man ska utsätta sin kropp till bristningsgränsen - ett verktyg som ska hålla hela förställningen, hela filminspelningen, hela säsongen eller hela karriären för den delen, och inget jag skulle vilja riskera i onödan.
Och enligt mig vore det ju fruktansvärt om man hade en inställning att man var tvungen att gå ut och slå folk på käften bara för att man ska bli ett bra skådespelarämne för exempelvis en roll i Fight Club. Med det inte sagt att man tänker så inom method acting, men där finns ju utrymme till missförstånd av vad skådespeleri handlar om om man utgår från sådana tankegångar, menar jag.
På skolan minns jag att jag pratade med en pedagog om sådana här saker - om man till exempel ska spela någon som utfört folkmord...
Ja... , svarade pedagogen, ...då kanske man tänker att man städar...
Och så är det lite med Stanislavskij och användandet av sin egen fantasin: man blir tvungen att översätta handlingarna och tankegångarna så de fungerar i ens egen begreppsvärld. För som skådespelare måste man alltid försvara sin rollfigur. Man behöver inte gilla denne privat, men på scen måste man iträda rollen och då måste man försvara personen på samma sätt som man försvarar sig själv i verkliga livet. Oavsett om det är självaste Hitler man spelar. Det är ofta därför det kan vara svårt, tycker jag. Svårt att förstå hur andra människor tänker och agerar. Men också så oändligt lärorikt eftersom man får möjlighet att kika in i så många olika psyken.
Men tillbaka till det här om att utsätta sig för att, om möjligt, se en död människa på riktigt.
För det första så tycker jag att Andreas hjälper mig så mycket genom sin bok. Han beskriver lukten, den söta tjocka som påminner om rutten frukt. Han skriver om hettan, fukten, svetten som klibbar. Nätter av kort sömn. Förvirringen. Utsattheten. Oförrätten. Mycket sånt som jag direkt kan relatera till och som jag kan finna i min minnesbank (enligt Stanislavskij så använder man hela tiden sig själv - sin fysiska kropp, sina erfarenheter och minnen, sin fantasi - något annat utanför sig själv har vi ju inte. Man jobbar inte specifikt med att gräva fram gamla traumatiska, personliga och smärtsamma minnen för att uppnå nån slags "känslostorm" som ett uttryck. Man jobbar men specifika handlingar. Känslor är inget fel att känna, men det är sekundärt och inte det primära i det skådespelarhantverk som jag fått lära mig).
Jag kan med andra ord identifiera mig med det, eller honom, med Andreas. Sen finns det ju saker jag inte upplevt (och förhoppningsvis aldrig behöver), som högar av ruttnande lik. Att behöva noga studera dessa kroppar, att ta i dem, bära dem, möta anhöriga till dessa döda människor. I det fallet får jag använda mig av min fantasi och min teknik, hantverk.
Men å andra sidan...
Det som i så fall skulle kunna vara intressant vore ju själva det här biten med att utsätta sig. I mina ögon var Andreas som vem som helst av oss andra innan han åkte ner till katastrofens Thailand. Och efter bara några dagar kom han tillbaka med en upplevelse som få av oss någonsin får uppleva och som kom att förändra honom.
Jag kommer ju såklart aldrig vilja utsätta mig på ett sånt sätt endast för detta projekt - det vore helt oförsvarligt av mig att sätta hela min mentala hälsa på spel.
Och samtidigt finns det något i mig som går och funderar på vad det är för något jag denna gång skulle kunna göra med mig själv i mitt arbete som tänjer lite på mina gränser... Som kanske inte känns helt tryggt... Något jag inte tidigare har gjort... Ibland är det som om vissa projekt pockar på vissa saker, vill ge mig några extra utmaningar.
Fast... bara det att ta del av Andreas berättelse är en utmaning i sig. Det är att kliva in i en ny värld...
Ja. Jag får se vad jag kan hitta på framöver. Åt mig själv.
