11 april

Sista föreställningen är spelad. Känns ju kluvet. Sorgligt att denna resa är slut. Att inte fler få se den och att jag inte får spela den för fler. Men samtidigt börjar jag ju arbeta med nya grejer som såklart tar fokus och energi. Då blir det naturligt att jobba undan det som kan jobbas undan så det inte blir för splittrat. Det är ju lite speciellt med en monolog. Och med detta arbete som ändå varit en del av mig i över ett år. Så det är med vemod jag ser scenografin rivas och ber en stilla bön om att föreställningen kanske kan återuppstå på nåt sätt i nån framtid, vem vet...

Mina trogna medarbetare Joel, Jonathan och Tove poserar vid en skalad palm. Dagens team. Saknas på denna bild gör medarbetarna Jimmy, Daniel och Alicia.

Ikväll var jag också ovanligt nervös. Vet att jag kan bli det när det är sista föreställningen. Det är som att jag vill att allting ska gå bra, ingenting bli fel just för att det är sista föreställningen, sista chansen att sätta det där "perfekta avtrycket". Som om det just är det alla, inklusive mig själv, kommer att minnas av uppsättningen, den där sista showen (som då eventuellt blev "lite fel och konstig"...) Just den nervositeten, den nojan, kan göra att jag gör fel, slirar i texten, tappar fokus. Och det hände också lite ikväll - men återigen: säkert ingen som märkte utom jag.

Har varit riktigt kul att spela de här tre sista och för egen del tycker jag nog att dessa tre och de två för fjorton dar sen har varit mina bästa, har känts bäst för egen del. Jag har känt mig avspänd och upplevt att jag behärskar och äger historien, rummet och scenen. Och det är väl såklart tiden som spelat in. Att jag med tiden växt in i det, det har blivit en del av mig, jag kontrollerar föreställningen och inte tvärtom. Det gör det ju inte heller enklare att skiljas från den nu. Och därför kan jag inte låta bli att fantisera om hur och på vilket sätt det kan få leva kvar, förutom i minnet hos åskådarna, ifall den inte sätts upp igen i nåt sammanhang... I en filmupptagning man nån gång får se? I samtalen mellan oss som varit inblandade i processen? Men såklart: allt bleknar ju och omformas i vårat minne med tiden...

"Jag ska hem nu. Men jag vill inte, jag kan inte.

Snart är det två veckor sen flodvågorna kom.

Snart kommer man säga: det var en månad sen.

År. Redan minne."

Men inte för mig.

Jag kommer alltid bära den här föreställningen med mig.

Tack Publiken.

Tack alla Läsare.

Tack Andreas, Anna och Sara.

Och alla andra som varit med på färden.

Vi får se om det blir någon fortsättning här.

Annars slutar jag nu.

;-)

9 april

Har inte spelat på över två veckor. Runt femtio pers i salongen. Var en smula nervöst. Kändes länge sen. Men ändå kul att vara tillbaka igen. Med nya förväntansfulla åskådare. Kändes riktigt bra idag. Det är som om pjäsen, berättelsen, föreställningen sjunkit in i mig och blivit allt mer en del av mig. "Jag kommer alltid bära den här platsen med mig" som Andreas i pjäsen säger...
Jag känner att jag verkligen kan vila i momenten. Sen att det, som jag tidigare nämnt, kanske resulterar i att jag blir mer svajig och mindre kontrollerad i texten, det är nåt jag gärna tar. Nu låter jag mig inte bli stressad av det. Snarare att det får bli en del av min person på scen, att jag söker lite i det jag ska säga.
Ikväll blev jag också ovanligt känslosam och själv berörd rätt tidigt i förställningen, redan i scenen när Tobias ska åka från Krabi. Jag vet inte hur det kom sig. Kanske för att jag innan dess tagit det lugnt och att jag var avspänd. Att tanke, kropp och känsla fick hinna med i mig själv. Sen var det som en ledsamhet fanns där under ytan hela vägen, att jag fick kämpa mot att inte brista i gråt.
Sen är det återigen intressant det där med tidsuppfattningen... jag var ännu en gång säker på att föreställningen var några minuter längre idag, men den var exakt lika lång som den brukar.
Idag fick jag också fina hälsningar från personalen i foajén att folk sa att de var väldigt nöjda och blivit berörda. Flera hade uttryckt att det var den bästa monolog de sett. Sånt värmer ju såklart enormt att höra.

25 mars

För mig kändes som den bästa showen hittills idag. 

60 personer i publiken. 

Visst, jag svajade i texten på några ställen, hade små micro-blackouts som svepte förbi som jag sällan haft, men jag tyckte att jag tillät mig att vara mer avspänd och att leva mer i texten idag. Mer än tidigare. Kanske var det också därför som jag i små ögonblick tappade bort vad jag skulle säga då jag inte var så notoriskt före mig själv och tänkte efter för mycket på vad jag skulle göra och säga. 

Och det var nog bara jag själv som märkte och störde mig en liten smula på det. Men samtidigt så kände jag att det fick vara lite så denna kväll eftersom jag i övrigt upplevde att jag hade ett sånt flyt. 

Det var ett extremt väl lyssnande från publiken och jag hittade en bra musikalitet och rytm. Vågade vila och ta det lugnt utan att bli stressad över det. Vågade pröva lite nya nyanser och tonfall. Helt enkelt utmanade mig själv och lekte lite. 

Återupptäckte hur viktigt det är att arbeta i början för att få publiken med sig för att sedan kunna vila i den kontakten i resten av föreställningen. Första gången jag kunde höra ljudliga reaktioner så som flämtningar och fniss under den första kvarten och det kunde jag "surfa" lite på under fortsättningen. Det var riktigt kul ikväll och det kändes som om publiken också var riktigt nöjda: stående ovationer och varma hälsningar via ombud efteråt.

24 mars

Klockan 16:50.

Har inte spelat på över en vecka. Det känns väldigt länge sen nu eftersom jag är mitt uppe i arbetet med en annan uppsättning. Som att hälsa på en gammal bekant.

Går igenom texten för mig själv som jag brukar och blir som vanligt påmind om minnets färskvara. Det är som inlärningsprocessen fast tvärtom. Istället för att man ser allt tydligare för var dag så är det som om någon gått med ett radergummi och suddat lite grann här och där för var dag. Eller stött till några pjäser på schackbrädet så de ramlat och man måste försöka minnas var de stod. Och det efter bara en dryg vecka...

Och sen det här att få det levande, att återupptäcka det jag säger igen. Ja, det återstår att se. Ska bli kul att möta publik igen.

Klockan 22:30

Återigen trodde jag att föreställningen var några minuter längre fast den var en eller ett par minuter kortare... Undrar om det har att göra med att det var ett tag sen jag spelade och jag blir så extra medveten om vad jag gör eller ska göra? Till skillnad från när jag spelat flera i rad och jag mer kan slappna av och vara i situationen... Det är som att när jag aktivt tänker på att jag ska bromsa, ta det lugnt, för att jag inte ska tappa kontakten, så kan jag ibland uppleva att jag gör det ändå - jag är mer i ett betraktande av mig själv i att jag ska spela föreställningen istället för att vara i berättelsen och hos publiken - så tappar jag också uppfattningen om tiden. Eftersom jag, de gånger jag funderat över det, ofta har gissat helt fel. Att det har gått snabbare istället för långsammare som jag upplevt. Och ikväll sa Jimmy, som kör ljudet och också har lite koll på tiden, att jag tidsmässigt höll min bana men att jag drog upp hastigheten de sista 20 minuterna. Och det kan nog helt stämma. Det jag vet att jag tänkte på var att jag försökte ta det lugnt i början, kändes nästan ovanligt lugnt. Sen blev jag nog lite nojig över att jag hade " segat till det", jag tänkte att de inte var med mig, jag upplevde att några i publiken såg lite trötta ut, så då stressade jag nog upp mig över det och började accelerera. Det gjorde nog att de där två extra minuterna försvann i den senare halvan av föreställningen.

Annars känns det rätt roligt att spela och möta nya ansikten. Fast det känns länge sen och lite ringrostigt när det går så lång tid mellan föreställningarna. Det är ju inget ovanligt och jag har varit med om det förut. Kanske blir det extra påtagligt och känsligt med denna uppsättning. En monolog med ett berättande som inte låter sig hanteras hur lättvindigt som helst.

Ny show i morgon. Då kommer mina föräldrar, mina trognaste fans.

14 mars

En vecka sedan sist och det kändes länge sen, att jag har pysslat med annat, min hjärna har koncentrerat sig på nya saker. Även om jag gick igenom texten för mig själv timmarna innan så var det lite slirande i texten. Jag råkade säga 10 kylcontainrar i början istället för 11 och märkte hur min hjärna blev lite upptagen med att jag skulle bli tvungen att justera antalet i en senare replik, ifall någon skulle komma ihåg det och inte få ihop det... så kan man låta sig nörda till sig om man är lite pedant som skådespelare... Och faktum är att jag faktiskt ändrade den senare repliken så att det skulle stämma med min felsägning. Jag kan både beundra mig själv och vara stolt över att jag klarar sånt. Samtidigt blir jag lite irriterad över mig själv, som i detta fall, eftersom jag vet att jag också ibland blir störd av att min egen hjärna bearbeter sånt, piper med sina varningssignaler i bakgrunden, under tiden som jag försöker fortsätta spela och inte låta mig störas av det...

Nåja, på det stora hela tyckte jag det gick bra, det var kul att spela igen, och fast det bara var 30 i salongen så kändes det som om jag hade deras fulla uppmärksamhet och sånt är ju alltid häftigt.

Sen vet jag att jag medvetet tänkte på att ta det lugnt och inte skynda över saker, låta mig själv och publiken hänga med. Jag tänkte på det tidigare under dagen när jag gick igenom texten. Påminde mig om att det är viktigt att inte stressa, speciellt i vissa partier. Det märkliga är att föreställningen blev 1.01, det vill säga 1 minut snabbare än det har varit flera gånger förut! Hur är det möjligt! Att ju färre de är i publiken, ju mer jag då bromsar, desto snabbare går det ändå... Den enda möjliga förklaringen till det är att jag kanske upplever pauserna och tystnaden i rummet så mycket mer ju färre vi är och då på nåt sätt ändå omedvetet blir stressad av det och att det går snabbare. Som om det är lättare att vila i pauser och tystnad ju fler det är som lyssnar. Och ändå försöker jag medvetet att ta det lugnt. Tur för annars hade ju då kanske föreställningen blivit ännu kortare...

7 mars

Dagens lärdom:

Med tanke på det jag skrev igår - om att försöka släppa kontrollen, vara i stunden, "göra sig lite dummare, ovetande"... Under dagens föreställning tycker jag att jag lyckades bättre med det. Att jag var mer i stunden, tänkte mindre på vad som ska hända. Hade själv en upplevelse av att det blev aningen mer "levande". En annan effekt av det blev att jag tappade bort vissa meningar, fraser, på vägen. Inga stora, betydelsebärande formuleringar, och det var nog bara jag (och Sara som var där ikväll) som märkte nåt. Det gäller att hitta den där fina balansen mellan "att styra" och "att låta sig styras". 

Det kan ju också vara så att man har vissa passager som är svårare än andra, vissa moment, scener som man är tryggare med än andra, och då kan man ju med fördel "låta sig släppas" i de moment man är mer trygg i, där man vet med sig att det sitter säkrare i ryggmärgen än andra partier. 

Å andra sidan: om jag får välja mellan "mer liv, mindre kontroll" och att inte tappa något av texten så väljer jag nog det förra. Så länge det så klart inte blir sjabbel i väsentliga delar och betydande informerande textpartier som gör att man förlorar i förståelsen. Men oftast märker jag när jag tappat bort viss text och gör som oftast en blixtsnabb bedömning om jag är tvungen att hitta ett tillfälle att justera det.

Det känns ändå kul att spela. Även om det endast är 25 i publiken. Kanske för att jag ser att de är med mig under hela resan och att jag försöker rikta mig till alla, åtminstone en liten stund under den timme föreställningen varar. Och jag har aldrig varit med om en sådan respons efteråt. Med folk som hör av sig via mejl eller hemsidan, eller stannar kvar och har behov att hälsa på mig efteråt, eller skickar en varm hälsning till mig via receptionen. Det är ju enormt fint och betyder ju ändå att man har givit de något de är nöjda över.

6 mars

Har inte spelat sen i lördags. Ikväll är det drygt förtio bokade. Ser fram emot att träffa och agera för er som kommer till Intiman i afton. Ses snart!

Och så här lite senare på kvällen efteråt kan man ju konstatera att nu, när drygt hälften av föreställningarna är spelade, framträder ytterligare en av svårigheterna man har som skådespelare:
Nu när jag blivit trygg och bekväm i föreställningens partitur så blir utmaningen att försöka släppa kontrollen, säkerheten, bli lite "dummare", "okunnigare" om det jag ska spela. Allt för att undvika automatiken, att allt börjar gå som på räls. Att fortsätta arbeta med hjälp av hantverket, återupptäcka, återuppleva. En del av hjärnan har stenkoll på vad som ska hända och en annan del har ingen aning, eller åtminstone agerar som om det är första gången den säger orden och utför handlingarna. Nu är jag ett antal föreställningar från premiärens nerver och adrenalin, den naturliga osäkerheten. Det är alltid skönt att sen spela in sig och känna sig trygg. Men då uppstår också denna nya utmaning, där risken blir att man "blir för trygg" eller automatiserad. En av knepen för det är ju att lita på att allt sitter i ryggmärgen så man slipper tänka på vad som ska ske nästa ögonblick, och att befinna sig i stunden, i ögonblicket. När det uppstår, ungefär i det moment jag befinner mig nu i spelperioden, så är det ju en rätt skön känsla. Och när man känner att man kan hålla det föreställning efter föreställning så vet man att man hittat rätt. Och om det uppstår ett fint möte med publiken och det är roligt att spela så kan man ju i de bästa stunder uppleva att uppsättningen skulle mycket väl kunna spelas och leva hur länge som helst.

27 februari

Idag var föreställningen 1.02. Men det kändes bra. Fortfarande hostig och lite ansträngd i hals och röst, får nog dras med det några dar... Blev enormt törstig på scen och mot slutet så torr i munnen att jag var tvungen att dricka av vattnet i duschen, hittade inget annat bra tillfälle och mun och stämband riskerade att helt limmas igen kändes det som... Kanske på grund av hostmedicinen jag tog innan, vet inte om den kan torka ut som biverkning...
Känns roligt att spela och möta publiken i den här föreställningen, även om det som ikväll endast var runt 40 stycken. Det blir väldigt intimt och koncentrerat för de som är där. Och det värmer också att som ikväll få mottaga beröm och glada tillrop från ett sällskap som dröjt sig kvar lite utanför teatern. Händer väldigt sällan men är så klart skoj att höra att människor fått en bra och givande teaterupplevelse, och att man har varit med att bidra till det.

26 februari

Blev feberfri i går kväll. Bara lite retlig hosta kvar. Den kommer jag nog få dras med några dar...
Och ikväll stod jag på scen igen. Mer än halvfullt i salongen. Och guldklubben var där. Så fina och nyfikna. Ett gäng på 20 personer. Vi stod i foajén en trekvart efteråt och samtalade. Jag berättade lite om min process, mötet med Andreas och hans text, svårigheter och glädjeämnen.
Själva föreställningen gick bra. Upplevde mig stundtals febrig men det var nog bara lamporna som gjorde mitt huvud varmt. Kände att kroppen legat sjuk, jag upplevde den inte lika alert, "på hugget", men det var nog bara en subjektiv upplevelse för det var ingen kring scen som märkt nåt speciellt. Tyckte jag stakade mig ibland och nästan sluddrade. Kanske av vätskebrist och torrhet i munnen. I slutet var det snudd på att rösten svek mig. Men det var inte heller nån som märkt.
Det som man ibland känner är en kamp för en som skådespelare - att följa den inrepeterade linjen, partituret, att göra sitt hantverk - upplevs ofta inte alls för betraktaren eller åtminstone inte som det man själv anser borde synas. Man försöker ju skapa det betraktaren ska uppleva, men samtidigt har man ingen full kontroll över den upplevelsen. Och den är ju åtminstone inte samma upplevelse.
Som det här med tidsuppfattningen. Idag hade jag lätt kunnat gissa på att föreställningen var 1.02-1.03, när den egentligen var exakt 1 timme. När jag tycker jag tagit god tid på mig har det ofta gått fortare. Och tvärtom.
Det är väl en av de saker som gör teater unik. Det går inte att famna allt på en och samma gång, det går bara liksom i livet att försöka vara i stunden. I de olika stunderna, radat på varandra. Och det är nytt varje gång. Samma partitur, men livet i det återuppväcks på nytt varje kväll. Och eftersom vi inte är maskiner (både de på scen och de i salong) så blir det annorlunda, visserligen i detaljer men ändå annorlunda, och därmed unikt, för varje ny gång det görs.
Vi skojade nån kväll i förra veckan att tänk om vi hade filmat två olika föreställningar och sen lagt de som man gör med slalomåkarna, likt skuggor i varandras spår, så hade man lätt kunnat se olikheterna i varje moment, var det gick snabbare och långsammare för de olika tillfällena. Men i en sådan jämförelse finns ju inget ultimat rätt eller fel, så som man kanske kan analysera fram i ett slalomåk vad gäller portteknik för att uppnå snabbast tid. Det finns en musikalitet, en rytm, men den är ju också i detta fall i relation till den aktuella publik man kommunicerar med. Visst kan man säkert analysera filmklippet och ha åsikter rent generellt över var det borde gå snabbare och var man borde ta det lugnare. Men svaret finns ju endast i ögonblicket och i kontakten mellan skådespelaren och publiken, och inte ens de vet i stunden om tempot är det rätta, de kan bara bedöma om där finns en kontakt och om det sker nån väsentlig kommunikation i det mötet. Då spelar det ju egentligen ingen roll om man ser och bedömer en filmad föreställning i efterhand. Eftersom ögonblicket är borta och därmed också svaret. Och en avfilmning blir ju då en artificiell återgivning av ett möte mellan två parter som existerade då men inte längre.

23 februari

Har legat helt utslagen i helgen i nån influensa eller förkylning från helvetet... feber uppåt 40 grader.
Som om kroppen passar på när man är ledig... Tyvärr inte helt ovanligt i branschen - att man lyckas hålla undan till premiär. Men sen, vid minsta ögonblick av avslappning, man sänker garden, då slår det till. Jag lyckades spela i lördags i allafall. Med feber, men ändå. Fanns moment när jag kände mig lite "mosig i huvet", inte riktigt samma fokus som tidigare, så då fick jag anstränga mig lite extra... Tror inte det var nån som märkte nåt. Fick ett väldigt fint mejl från en i publiken som bekräftar det - ett varmt tack för en bra teaterupplevelse. Sånt är alltid kul att få, det händer inte allt för ofta.
Nåja, nu är nästa föreställning på torsdag. Då är det väldigt mycket publik som bokat. Och det är sk guldklubb då också. En klubb som förhandsköpt ett paket med alla teaterns uppsättningar på specifika dagar under hela året och där man också får träffa och prata med ensemblen efter föreställningen. Så på torsdag vore det mycket olyckligt om jag inte var på benen, feberfri. Jag repeterar en ny pjäs på dagtid. Det kan nog bli så att jag blir tvungen att stanna hemma en eller två dagar från de repetitionerna för att helt kurera mig. Usch, det har typ aldrig hänt mig, eller åtminstone så pass länge sen att jag inte minns, jag har extremt liten sjukfrånvarostatistik. Och så här dålig med hög feber är flera år sen jag var. Undrar vad det beror på... Tror inte jag är speciellt mycket mer hälsosam än många andra. Och som jag beskrivit tidigare så arbetar vi, som på många andra arbetsplatser, när vi är sjuka, så smittorisken borde vara hög. Möjligtvis att jag som skådespelare är mer uppmärksam för att inte bli smittad... om någon nyser i min närhet så retirerar jag gärna några meter från den personen, försöker undvika andas in just den luften som jag misstänker innehåller viruset från just den nysningen. Renlighet. Tvätta händerna är också nåt jag gör, speciellt när jag kommer hem och har tagit i saker andra förmodligen tagit i.
Men uppenbarligen kan man inte skydda sig från allt. Denna gång blev jag sängliggandes. Kanske också ett sätt för kroppen att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Genom att däcka mig, så det inte finns nåt alternativ.

Jag har också läst en del av recensionerna nu. Känns bra mitt beslut att vänta till efter denna vecka. Att jag gav mig själv tid att hitta mig själv i förställningen, hitta min föreställning, nåt jag känner mig trygg och stabil med och som jag kan stå för, innan jag tar in vad offentligheten tycker. Här är några utdrag:

"Tsunamikatastrofen i sig är ett dramatiskt stoff som engagerar många svenskar - alla känner vi någon som känner någon som drabbades av katastrofen eller var nära att göra det. Så Anna Köléns timslånga dramatisering av Normans berättelse, vibrerande av obehag, sorg, irritation och vrede, kan inte undgå att fånga publiken från första stund."Expressen

"Normans bok är en viktig skildring av arbetet med en av de värsta katastrofer som drabbat svenskar i modern tid och det totala haveri som räddningsarbetet var från UD:s sida. I den här visuellt tilltalande formen får den ytterligare en dimension. 9,3 på Richterskalan är väl värd ett teaterbesök." Skånska Dagbladet

"Texten, i Anna Köléns bearbet­ning, skiftar riktning men behåller sitt lugn fram till slutets plötsliga utslungade anklagelse mot de svenska myndigheterna som begick så många fel. Erik Olsson gör en gedigen insats i rollen och förhåller sig sakligt balanserad i sin återgivning av förlopp och in­tryck." Aftonbladet

"Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop. Erik Olsson är lysande som den unge Andreas Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur." Kulturbloggen

Här är också några fina förhandsreportage:

http://www.skanskan.se/article/20150210/NOJE/150219972/-/empati-grunden-for-premiarklar-monolog

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/en-flodvag-av-minnen-pa-scenen/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6086686

21 februari

Feber och "gojs" i halsen... går hem från repetitionerna.

Pressad ingefära. Och en vitlöksklyfta. 

Alla i branschen vet var den ska ta vägen... som en supp i röven, för att tala klarspråk.

Sen sömn på det. 

Hoppas det finns röst i halsen som räcker för en timmes spel när jag vaknar. Febernedsättande kan man alltid knapra.

The Show Must Go On.

18 februari

Fortsätter att brottas med föreställningens små knepigheter.
Att hitta den fina balansen mellan teater och berätteri.
Under gårdagens föreställning upplevde jag att jag fick till ett bra publikmöte i början. Jag höll ihop berättelsen i inledningen. Sen var det som om jag kände att jag inte hade dem med mig. Att jag hade rusat på lite snabbt och tappat dem. Jag försökte då bromsa in lite, ta det lugnare. Efteråt upplevde jag att föreställningen måste ha gått snabbare - men den var två minuter längre!
När jag analyserade det hela efteråt kom jag fram till nåt väsentligt jag bör tänka på: att försöka stå med ena benet i teatern och det andra i berättandet.
Jag får inte glömma att det är ett upptäckande, eller återupptäckande, tillsammans med publiken. Så det inte blir ett återberättande, ett referat av det jag upplevt. Publiken vill vara med på min resa, uppleva och känna det jag berättar att jag "återupplever". Jag måste använda mig av teaterns hantverk att vara i stunden och uppleva. Nu börjar jag bli säker på texten. Nu är det dags att låta den bli ett verktyg och inte vara den som styr mig. Att ta det lugnt och vila.

Och i afton var föreställningen ytterligare två minuter längre, 1.01.
Jag tänkte på allt det jag skrivit här ovan och personligen kändes det som den bästa showen hittills. Och då var där drygt 50 personer och inte 200, så det har ju inget med det att göra.
Jag upplever att föreställningen snarare ska vara 61 minuter och inte 57, eller 59...
Det tycker jag också mig få bekräftat av kollegor kring scen och i salong. Att jag kan kosta på mig att ta det lugnt, speciellt i inledningen så man hänger med. "Berättelsen är så spännande, den vill man hänga med i", som nån sa efteråt. Och det får man ju lita på.

16 februari

Det är fint med alla positiva reaktioner. Försöker svara och i de fall jag misslyckas så försöker jag även nå er här och tacka!

15 februari

Får gratulationer från vänner och bekanta om bra recensioner. Jag brukar ofta ha svårt att vänta med att läsa, man blir nyfiken, det intresserar en om andras åsikter. Speciellt minns jag läget i en fri grupp; för några år sen var jag med och drev Teater Terrier i Malmö och då hängde vi ju på låset och köpte tidningarna så snart det blev möjligt. Då handlade det ju om hela teaterns verksamhet, som man var helt inblandad i, och inte bara en enstaka uppsättning. Det blev viktigt att ha grepp om den offentliga bilden av ens egen teater.
Den här gången påminner arbetet med uppsättningen om den tiden. Även om det är inom en institutions ramar och verksamhet så är vi ett litet gäng där också jag fått privilegiet att delta i föreställningens konstärliga idé på ett (och för en institutionsskådespelare) ovanligt tidigt stadium. Jag känner mig ovanligt delagtig till kanske mer än vad som är brukligt som skådespelare, annat än i sin insats som just skådespelare. Jag har all anledning att vilja läsa recensioner.
Men denna gång har jag valt att inte göra det. Åtminstone vänta till nästa helg, då jag kommit att ha spelat fem ytterligare föreställningar och själv finna en egen trygghet i det jag gör innan jag låter mig påverkas av andras åsikter. Jag vet att det finns skådespelare som aldrig läser recensioner. Just av anledningen att inte låta ens arbete påverkas av andras tyckande, och det kan gälla både positiv och negativ kritik. Jag kan förstå det. Även om man tycker att man kan stå emot andras åsikter så kan de mer eller mindre äta sig in undermedvetet och i värsta fall poppa upp i huvet som en flyktig skugga mitt i en scen under föreställningen, kanske just i det momentet av pjäsen som blivit kritiserat. Som en ekande spökröst från skranket. Och att då, likt en elitgymnast mitt i volten, bita ihop och fullfölja exakt det arbete man kommit överens om, kan vara mer eller mindre besvärligt beroende på hur man är lagd såklart. Så jag har bestämt mig att för första gången avstå. "Jag vill inte. Samtidigt vill jag inget hellre." som jag säger i pjäsen... För att jag för första gången på länge faktiskt tycker att just det här arbetet för mig är ovanligt fragilt. Jag är inte riktigt där än, där jag kan känna att jag famnar hela detta arbete, detta porträtt, föreställningens klang och dynamik. Jag hoppas jag är där om en vecka när jag fått lira mer och träffat mer publik. Att då i detta skede börja ta in information från så kallade "proffstyckare" blir för mig just nu alldeles dåraktigt. Riskerar bli kontraproduktivt i det bygge jag känner att jag fortfarande bygger.
Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag gläder mig åt ryktena om positiv kritik och självklart nånstans inombords drar en suck av lättnad... Så nyfiken är jag.
Men det är också skönt när man tagit beslutet att avstå: jag kan koncentrera mig på det jag ska, nämligen att arbeta vidare på den linje jag (och vi inom projektet) har satt att följa. Föreställningen är satt och nu ska jag och alla runt föreställningen köra in oss och bli mer trygga och bekväma.

Det är ju också en märklig företeelse det här med recensioner. Såklart är ju marknadsavdelningen beroende av det i sin marknadsföring, speciellt om det är positiv kritik, naturligtvis. Och folk vill ju gärna veta lite vad det är för nåt de ska se, på liknande sätt som när vi går in på Prisjakt och jämför produkter. Men det här att som skådespelare bli bedömd i sitt arbete... Det slipper ju många andra yrkesgrupper, att offentligt bli bedömda i sitt yrkesutövande: "Kassörskan Kalle var snabb i sitt arbete med att slå in varorna men han kunde allt ha kostat på sig en blick och ett leende när han lämnade över kvittot"... Å andra sidan kommer det kanske allt mer nu genom alla sociala medier och gilla-appar där man ska betygsätta alla hit och dit. Och frågan är ju om det är bra eller inte...
Det gäller att hitta sätt att hantera det. Att ignorera tyckarna och deras tyckande, i de fall det inte gynnar en. Det kan också vara en anledning till en del skådespelares icke-läsande av recensioner: man bryr sig helt enkelt inte.  Folk får tycka vad de vill. Det gör ju alla ändå hela tiden. Det viktiga är att fortsätta göra sitt jobb. Att inte glömma varför man en gång valde detta yrke. Och för mig handlar det mycket om att genom scenkonsten undersöka mänskligheten. Men eftersom vi alla är människor kommer vi också fortsätta ha åsikter om det runt omkring oss som vill påstå sig berätta någonting om oss själva, det är helt i sin ordning. Och vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Sen gäller det väl för oss utövare att skaffa oss en stark integritet så vi kan fortsätta göra det vi själva tror på utan att låta oss nedslås.

14 februari

Andra föreställningen. Ett sextiotal i publiken. Ofta tufft att spela första föreställningen efter premiär. Det är ofta färre i publiken, inga vänner och kollegor, samt de har betalat sin biljett och är förväntansfulla. Och själv tycker man att det går lite trögare, mer tungrott, förmodligen för att det där extra adrenalinpådraget saknas. Å andra sidan kanske man inte är lika nervöst och kan ta det lugnt, men det kan också vara det som stör en - att man upplevelser sig lite avslagen och är tvungen att kämpa mer, fast på ett annat sätt... Det är nu ett nytt arbete börjar. Ingen adrenalinkick av premiärens slag att rida på. Nu handlar det om det gedigna hantverket. Att bli trygg i alla partier, turer och texter. Sen är min erfarenhet att det bara kan bli bättre, till och med bättre än premiären. Om kanske 7-8 föreställningar.

Idag slirade jag lite kring texten i vissa partier. Säkert bara jag, och de i produktionen som tidigare hört mig som märkte något. Det var som om det på några ställen svepte förbi några "svarta skynken", så där det kan bli i det korta ögonblicket innan en riktig "blackout", då när det blir helt svart och man inte har en aning om vad man ska säga. Det var några tiondels sekunder från att jag vid ett tillfälle begärde hjälp från Hedvig, sufflören, men jag svamlade vidare lite och redde ut det. Även om jag störde mig på att jag visste att jag sagt lite fel, men visste inte riktigt hur fel. 

Det är märkligt hur snabbt hjärnan kan fungera på scen mitt under en föreställning. När man plötsligt styr bort från texten, kanske kastar om några ord, så finns det en del av hjärnan som noterar att det gjordes ett fel, en del som fortsätter styra ens tal och aktion, och ytterligare en del som försöker fundera ut vad det får för konsekvenser i pjäsen framöver, om nåt måste justeras vid ett senare tillfälle för att laga missödet eller om det är ett så litet fel att man kan fortgå utan justeringar. Har funderat ofta på om det är adrenalinet som gör att hjärnan arbetar så otroligt snabbt. Har nästan bara upplevt det på scen. Möjligtvis i vissa katastrofliknande situationer i livet där man är tvungen att agera snabbt, så som att man måste bromsa bilen för att inte krocka med fordonet framför. Har tänkt att det skulle vara intressant för hjärnforskare att studera vad som händer med oss skådespelares hjärnor vid sådana tillfällen på scen. Fast det vore kanske svårt att gå runt och agera med en sån där elektrodhätta på huvet...

Jag råkade också tappa ner min mobiltelefon i första raden när jag plockar upp den ur fickan! Det får ju bara inte hända!... Som tur var så satt det ingen där. Det var bara att hoppa ner och plocka upp den. Jag lyckades behålla lugnet, inte panikera, istället ta det lugnare och framförallt rikta mig främst till de som satt i mitten på andra raden och som jag precis legat och grävt bland fötterna hos... Hädanefter kommer jag att hålla hårt i min mobil. 

Nu har jag två dagars ledighet. Börjar med en ny uppsättning på tisdag dag, en barnpjäs vid namn Den Arge, och jag spelar 9,3 igen på tisdag kväll. Blir en tuff vecka. Spännande också att se hur det kommer gå. Och barnen har sportlov, those lucky bastard...

13 februari

Full koncentration bakom scen. Uppvärmning.
Premiär om en timme.

Här har vi lite härlig middag efter föreställningen. På restaurang Davidshall.  Allt gick bra.  Lite nervigt, men helt klart bästa showen hittills. 

12 februari

Nästan där nu.

Känner mig som en fårhund som försöker styra in denna smått vobblande föreställning mot den rätta fållan... I förrgår var det för långsamt, igår för snabbt och idag...

Idag satsade jag verkligen på publikkontakten, att nå folk med berättelsen. Det blev bättre på det sätt att både jag och publiken hängde med, det blev inte så larmande och inte så mycket av gårdagens 

"teaterhinna". Men det som även hände var att vissa partier förlorade sin motor, tempo, det inre varvet, genom att jag satsade på att nå publiken. Nåja, hälften vunnet, som man säger... Hellre publikkontakt än att det går för fort. Sara tyckte att det främst var mittenpartiet som blev lite jämntjockt, saknade den tempoväxling och intensitet som tidigare bitvis funnits. Nu handlar det om att ta tillbaka, helt enkelt. Det jag kan tänka på inför imorgon är att koncentrera mig på publikkontakten främst i början och att där ta det lugnt som idag, hålla ihop det fram till uppsamlingsplatsen. Mittenpartiet måste ha en speciell kvalitet av växling mellan uppsamlingsplatsen och Oskar på hotellet, där irritationen över Oskar eskalerar och det finns hela tiden ett inre varv, och att arbetet på uppsamlingsplatsen kan gå lite långsammare, metodiskt, noggrannare - där är jag ensam, utsatt och rädd att göra fel, på hotellet hos Oskar finns ett mer kliniskt lugn men samtidigt en stigande ilska över hans slapphet och nonchalans.

Slutet prövade vi nytt idag och det verkade funka bra. Att allt är väldigt skört, lite paranoid och sammanbiten för att inte falla i bitar. Det ger effekt på slutscenen där ilskan får välla fram.

Så främst ska jag jobba på mitten partiet inför morgondagen. 

Och vi har bestämt oss för att ta bort prologen också. Handlingen med glaset

får berätta samma sak. Så kan första orden få komma i mötet med publiken - "Jag var på Folkoperans bar...".

Ingen repetition imorgon. Förutom eget arbete. Förberedelse, uppvärmning, laddning. 

Premiär. Nu kör vi!

11 februari

Upp som en pannkaka och ner som en sol...

Det här är verkligen nåt av det svåraste jag har gjort i hela min yrkesverksamma liv.

Publikgenomdrag igen. Föreställningen var runt tio minuter snabbare... 

Från gårdagens genomdrag, som kunde vara lite lojt och långsamt i vissa partier, hade jag idag inställningen att öka insatsen, angelägenhetsgraden, och det drog iväg lite för snabbt. Det blev hastigt, högljutt, känslofyllt och "lite för mycket teater" för att vara denna typ av föreställning. Jag tappade publiken. Nånstans kände jag väl det, blev stressad, och istället för att hålla i de skenande hästarna, kompenserade jag det vilket ledde till en ond cirkel.

Hur i helskotta ska man hitta en gyllene medelväg i allt detta...?!

Vanligtvis är man ju två eller flera som står på scen och bollar med varandra. Man kan vara i en situation, lyssna och reagera på varandra, gömma sig lite i teaterns värld och kanske glömma lite att man har några som tittar. Här går inte det. Här är det nästan tvärtom.

Jag måste knyta kontakten med publiken, fånga intresset och hålla kvar den. Leverera bilderna och berättelsen. Göra det angeläget och viktigt: "detta är sant, detta har hänt, jag har varit med om det". Samtidigt får det inte bli för stort, dra iväg, jag själv får inte känna för mycket, försvinna in i nåt för länge, för då bryts kontakten och man slutar lyssna och eventuellt själv som åskådare känna.

Knepigt. Att hitta balansen.

Det jag kan förhålla mig till och tänka på är väl att ta det lugnt, helt enkelt, så både jag och publiken hänger med. Men inte så lugnt så det upplevs blassé, oangeläget. Jag får hålla i spänningen, fokuset, aldrig släppa taget. Tänka på ett inre driv, en motor, inre ilska, att hålla och inte släppa ut helt förrän i så fall i slutet, i uppgörelsen. Att vara "mer kontant", leverera berättelsen, förklara utan att det för den skull är oviktigt. Att hela tiden hitta de ställen där jag kan göra publiken till mina bundsförvanter, där jag skulle kunna tänka "eller hur?" och "fattar ni?", medan jag berättar. Att vila hos dem och söka medhåll, förståelse. 

Jag märker att det är ovant med så mycket kontakt med publiken. Man ser verkligen allt och hör allt. Jag måste vänja mig. Och när jag sen kan slappna av också koppla bort och inte låta mig störas. På nåt sätt låter jag mig, än så länge, störas av några få som sitter och blundar (sover?), äter godis, hostar, än att jag låter mig fångas av de i majoritet som faktiskt sitter och lyssnar och ser mig i ansiktet. Jag behöver vänja mig vid och koppla bort det. Istället välja några att vända mig till. Just nu får jag lite av ett "rättvisetänk" över mig: jag ska nå många hela tiden och inte glömma någon. Det låter ju ädelt men risken blir att det kan bli ett slags flackande och man når på så sätt ingen... Jag minns nu faktiskt från tidigare gånger då jag haft längre stycken med publikkontakt att det är ett bra trick: Att välja några personer man känner sig trygg och bekväm med, utspridda lite i olika riktningar. Effekten brukar ju förhoppningsvis bli att man som publik ändå känner att man blir tilltalad.

Nåja. I morgon är det generalrepetition. Då ska ju helst allt vara på plats... Huh...

Under morgondagen ska jag själv ta mig tid och gå igenom allt igen och titta över med hjälp av den feedback jag fick av Sara efter kvällens genomdrag. Sen ska vi repa lite stolnedtagningar innan föreställningen. Och applådtack...

God natt. 

10 februari

Första publikgenomdrag idag. Skönt att möta folk, att känna att där sitter nya åskådare som aldrig tidigare hört berättelsen. Och då händer ju också det märkliga - att det på nåt sätt blir lättare att hitta rytmen och musikaliteten i berättandet. När det är ett sån hög koncentration, sånt starkt fokus.

Tidigare under dagen lade vi alla momenten i den sista tredjedelen. Vi testar att ta bort epilogen, jag går ut efter mötet med utrikesministern. Vi prövar nya anordningar för stolarna och var de ska tas ned nånstans.

Det blir långa dagar nu. Svårt att koncentrera sig på mycket annat. Föreställningen med alla dess moment, och all text, surrar runt i huvudet.
Hem en stund, äta och ta en kort power-nap. Sen tillbaka till teatern och förbereda för att möta publiken.
Har haft lite ont i ryggen sen i morse, stel i kroppen. Får vara noga med uppvärmningen. Inte läge att få ryggskott, eller nån muskelbristning nu... Ta i trä att förkylningarna verkar hållas på avstånd. Dricker pressad färsk ingefära varje dag...

Just nu försöker jag komma ihåg och göra rätt. Allt eftersom, när jag känner mig tryggare i allt och avspänd i mötet med publiken, behöver jag och kommer jag också att kunna känna mig friare, ledigare, mer avslappnad i mitt agerande.

Har fått en lista med "notes", anteckningar, från Sara efter genomdraget som jag kan gå igenom i morgon förmiddag innan repetitionerna. Vi fortsätter repa vissa, främst tekniska, moment. Vi ska också testa en ny epilog.
Sen är det publik i morgon kväll igen. Tjo!

7 februari

Regissör Sara drabbades i veckan av en jobbig förkylning och arbetade tappert hela dagen igår. I dag gjorde hon klokt i att stanna hemma och kurera sig inför premiärveckan. Under tiden repeterade jag igenom det vi lagt hittills. Utan ljus. Men Jonathan följde med och prövar sin ljudläggning. Och Hedvig följer med och hjälper mig med texten. Ida lånade Toves manus och hängde med på att öppna dörrarna vid sina givna ställen. Och Kristian, inspicienten följer oss genom manus och monitor på sin pult bakom scen. Ett tappert gäng en lördagsförmiddag, "torrsimmandes" i repljus och upplyst salong.
Jag drog igenom de två första tredjedelarna. Vi testade rycka ner stolar från hänganordningarna i taket, och det verkar funka galant! Bra där scenmästare Tove! Efter allt slit och prövande med olika varianter.
Andreas kom förbi den sista timmen och vi passade på att dra igenom allt igen till dit vi stoppade igår. Lite nervöst i början: "vad ska han tycka om det vi gjort med hans text?", men sen kändes det skönt. Vi pratade lite efteråt och det kändes lugnande och uppmuntrande.
Upplever att vi är på rätt väg. Det kommer bli en bra uppsättning. Nu behöver jag folk i salongen. De kommer på tisdag.

6 februari

Vi drar lite längre sjok av pjäsen och lägger på och trimmar in ljus- och ljudmoment. Nu börjar man känna delarna och hur de hänger ihop. Kan också då alltmer börja avgöra svängningarna, musikaliteten, hur jag ska disponera rytm, tempo och intensitet i berättandet. Vet vart jag ska, målbilden tydlig.
Kul att tillsammans med tekniken känna skärpan, estetiken, brytpunkterna i föreställningen. Nu kan jag också känna att jag får hjälp av de tekniska momenten, att jag inte står själv, impulser kan få börja i en ljusväxling, en dörr som öppnas, ett ljud.
Vi har också lagt in moment som är lite fysiska och det känns lite skönt, i kontrast till det ibland stillsamma berättandet.
Nu kan jag börja skönja att det nog kommer bli en extremt visuell och estetiskt tilltalande föreställning. Rätt ovanligt maffig för att vara en monolog.

Ulrik, ljusdesigner och Jonathan, ljuddesigner.

5 februari

Vrida ner och vrida upp reglagen.

Nu känns det som om vi fått känning på föreställningens lägsta nivån. Vad gäller röstvolym, angelägenhet, nedtagningsgrad. Nu får vi hitta ställen att vrida upp igen och balansera. Inte helt lätt. 

Att också hitta den inre motorn till att vilja berätta. Det finns inga givna omständigheter eller inskrivet dramatiskt för just det, nåt som typ måste hittas, lösas innan den tidsinställda bomben utlöser... Det är en inställningsfråga. Något jag själv måste tänka på i kontakten med publiken. "Varför det är viktigt att berätta detta just nu?". Och det är något som ingen annan behöver veta, ingenting som syns, eller ska synas, specifikt vad det är jag laddat min tanke med. Jag kan till exempel tänka att: uppdraget är att få alla i rummet att lyssna på mig och förstå vad jag säger, annars kan jag inte av nån anledning komma vidare, städa iordning i röran, lämna rummet. Kan ju låta diffust men det kan handla om ett litet snäpp upp på reglaget i tanken, i inställningen, angelägenhetsgraden, så det inte blir "i allmänhet", slentrian, blassé, något jag varje dag säger i förbifarten. Om inte jag själv tycker det är livsviktigt, hur ska någon annan tycka det är viktigt att lyssna på?...

Sen mötte vi press idag och visade dem lite av början. Blev intervjuad av radion och Skånska Dagbladet. Kul att han från Skånskan var väldigt nyfiken och hade förberett sig genom att läsa lite i min blogg!

Ja, nu fortsätter arbetet med detaljer och att "orkestrera". Ljud och ljus ska hinnas filas på. Har nya idéer på att återigen flytta möbler, bringa ordning i rummet av kaos. Vi ska pröva vidare och lösa hur jag kan få ner stolar som hänger i linor ovanför mitt huvud. Hur startar man och avslutar en föreställning? Svåra frågor...

Och Andreas tittade in lite idag också. Ett kärt återseende.

4 februari

Förtröstan. Det är ett ord som dyker upp så här dags innan premiär. Då det som oftast känns lite omskakat och rörigt. Mycket är ändrat och gammalt slagg skvalpar runt både i hjärnans minne och då även spökar loss i arbetet, så som i form av rester i ändrade scenerier... Mycket känns också inte på plats, så klart, så som tekniska bitar, tajming och lagda så kallade "cues" (partituret tekniken följer så man vet när ljuset ska växla, ljuden ska komma eller en dörr ska öppnas, etc)

Idag arbetade vi scenografilöst. För sista gången, skönt! Nåja, vi hade våra möbler och rekvisita, upptejpad vägg, repetitionsljus. Passade på att göra ett genomdrag med inriktning på mitt agerande. Vi skalar bort och tar ner. Det känns mer samlat och fokuserat nu, mindre flaxigt, rörigt, spretigt. Samtidigt märker jag att det uppstår en osäkerhet, jag får allt mer svårighet att bedöma om det är bättre eller inte. Det har ju nog att göra med att man som skådespelare är så van att agera, handla, i viss mån uppleva och känna. När det visat sig att denna uppsättning kräver något annat, att vi skalar ner den delen av hantverket, kan man som skådepelare uppleva att man inte gör så mycket. Och en osäkerhet kan infinna sig. "Räcker detta till?" Det är väl bara att acceptera att den här föreställningen kräver nåt annat. Kontakten med publiken, att fånga deras intresse och att förmedla bilderna som texten innehåller. Att för mycket pålagda uttryck snarare blir kontraproduktivt och förtar åskådarens upplevelse. Man ska också komma ihåg att Intiman som scen är en väldigt bra plats att kunna spela lågmält och nedtaget. Jag testade idag att se hur mycket jag kan ta ner just röst och uttryck. Det funkar ju bitvis bra. Samtidigt kunde jag ju uppleva att det långa partier blev samma ton, flöde, volym. Det kändes lite jämntjockt, helt enkelt. Å andra sidan har vi ju inte hunnit orkestrera så mycket i allt det nya.

Sen är det väl också så just nu att jag behöver möta publik, eftersom den bygger på det. Få känna på den kontakten. Fler och nya ögon och öron än den handfull som teamet utgör och som suttit tappert ute i mörkret och redan hört mig femtielva gånger...

Förtröstan. När jag av erfarenhet vet att det brukar vara på detta sätt vid den här tidpunkten i processen. Och att det ordnar sig. Med tid och tålamod. Tiden tycker jag vi har. Det andra är nog inga problem. Så länge vi inte panikerar...

Och i morgon har vi fotogenomdrag och möte med pressen. Då får man hitta på nåt klokt att säga...

3 februari

Tio dagar till premiär.

Vi arbetar vidare, sista tredjedelen av pjäsen. Gör om scenerier, förenklar och tar ner. 

Jobbar med ljuset, ljudet och projektionerna så det finns mer av den biten ända till slutet av pjäsen, inför fotogenomdraget på torsdag. 

Testar de partier som bantats ner textmässigt. Är lite knepigt att ändra om i huvudet när den tidigare texten och dess tankegångar finns inprogrammerat. Upptäcker att det är på ett sätt mycket lättare att, i jämförelse, bara ändra ett sceneri eller att ta ner eller upp ett uttryck i spelet. Men när man ändrar texten, plockar bort varannan mening och/eller bantar ner meningarna, så blir både tankegångar och inställning, rytm och musikalitet i språket förändrat. Det är som om jag, medan jag pluggar in den nya versionen, suddar den gamla så den syns lite otydligare i bakgrunden. Men den vill ändå göra sig påmind. Som om man byter skidspår och den gamla rullar parallellt i huvudet, i spåret bredvid, fast längre och längre ifrån, in i dimman i skogen... Förhoppningsvis dröjer det inte så länge förrän jag inte skymtar den. Och efter ett bra tag, när det nya spåret vi valt, är det naturligt självklara, kommer man se tillbaka och förundras över hur man en gång i tiden överhuvudtaget kunde ha valt det där första spåret...

Vi prövar och testar kring våra möbler. Både de på golvet och de som svävar i luften... Vissa partier där vi lagt in att jag möblerar iordning upptäcker vi att det är bättre att ta det lite lugnare så handlingarna inte stör berättandet. Samtidigt börjar jag ju då fundera: om vi tar bort ett moment där jag flyttar stolen, var lägger vi då in det momentet eftersom jag ju behöver att stolen står där borta vid ett senare tillfälle...? Just nu får jag helt enkelt välja att tänka: det löser sig, en sak i taget.

Sen upptäcker vi ju även att när vi tar bort, eller i uttryck tar ner vissa moment så behöver man nästan fortätta göra på samma vis genom hela scenen. Annars är det lätt att det som blir kvar upplevs extra stort och betydelsefullt. Om vi säger att jag, som i det tidigare sceneriförslaget, flyttar runt och möblerar tre stolar och två hurtsar. Tar vi bort alla moment utom ett, där jag förslagsvis endast flyttar en hurts, så blir den handlingen extra laddat och står liksom ut från den övriga stämningen i scenen. 

Vem har sagt att det skulle vara lätt att göra teater...

31 januari

Har åkt på en förkylning. Jag trycker i mig ingefära och vitlök för att bromsa förloppet. Av erfarenhet kan en del förkylningar sätta sig på mina stämband. Det är inget jag behöver just nu, två veckor innan premiär.

Vi fortsätter och titta på texten, Anna K går igenom med oss de sista förändringarna. Inte så mycket men bra att ändå få det på pränt så jag kan plugga in de nya styckena och meningarna till nästa vecka.

Vi arbetar vidare som vi gjorde under gårdagen, nästa tredjedel av pjäsen, med att ta ner spelet, förenkla scenerier, ändra och ta bort handlingar. Att hitta ett renare sätt att berätta för publiken.

Det är en dubbel upplevelse. Att samtidigt gå igenom och ändra och ta bort mycket av det vi under flera veckor arbetat fram. Och samtidigt upplever jag det behagligare att kunna vila och lita på publikkontakten, att slippa springa omkring, prestera, agera en massa... Det är som om man får vara varsam med publikkontakten, att så fort jag gör lite för hastiga scenerier, ska springa bort till en dörr och visa nåt som hände, så liksom " klipper" jag kontakten och är tvungen att jobba upp den igen... Nu arbetar vi efter tesen att jag rör mig rätt stillsamt runt i rummet och hela tiden berättar utåt med kontakt med publiken. Tempoväxlingar kan ske, olika inställningar, stillsamma pauser, men de blir då väldigt specifika i vissa moment, exempelvis i brotten mellan olika partier, eller i skillnaden mellan olika partier, och inte så mycket inom de olika avsnitten. Svårt att förklara och återge...

Men även om vi ändrar om och drar ner spelet, exempelvis tonar ner de olika karaktärerna, så får man ju inte se det vi tidigare gjort som ogjort utan en naturlig del av processen. Att spänna bågen, sikta högt och ta ut allt för att sedan kunna skala av, ta bort och dämpa. Jag känner ju att jag har enorm nytta av det arbete jag gjort. Det finns i min kropp, karaktärernas röster finns i mitt huvud. Det tidigare arbetet med situationer och personerna blir mina minnen som jag sen använder i mitt återberättande, även om jag då inte återger allt exakt som jag minns, dvs jag spelar inte upp det utan mer "skissar" så får betraktaren fylla i själv. Kanske lite så vi alla gör när vi återberättar en händelse för varandra. Då är det väldigt sällan vi ställer oss upp och spelar upp hela scenen med karaktärerna och allt, utan endast beskriver förloppet och citerar olika personer, kanske med aningen ändrad röst så den som lyssnar ska hålla reda på vem det är som pratar.

Jag kom att tänka på mitt första möte med Andreas den 8 maj förra året. Hur vi satt och fikade några timmar och han berättade om sig själv och bitar ur den berättelse han då höll på att skriva om. Jag gick tillbaka i den här bloggen och tittade på vad jag skrev om det mötet.

'Han gav mig så starka bilder, mättade med intryck för alla sinnen; svårt att värja sig. Och jag vet att jag flera gånger tänkte när jag satt och lyssnade "hur i helvete ska jag kunna sätta mig in i och förmedla dessa upplevelser?". '

Det mötet kanske det är dags för mig att minnas och ha med mig nu. Vi satt vid ett vanligt cafébord mitt emot varandra och han berättade som en människa till en annan. Och jag minns att jag var rätt tagen i flera dagar efteråt. Jag hade inte varit där han hade varit, såklart inte fått hans upplevelser, aldrig ens varit i Thailand, men han gav mig väldigt starka bilder över situationer, platser och människor. Hans berättande gav mig en upplevelse av något. Även om den såklart inte var hans upplevelse, utan byggd av mina egna erfarenheter men med hjälp av hans ord om sin upplevelse...

Det är ju nånstans åt det hållet vi ska hän. Även om det blir ett upphöjt berättande, på en teaterscen.

30 januari

Fick se skuggorna av mina medspelare idag.

Idag började vi arbeta från början av pjäsen. Och ändrade. Testar att ta det lugnare i början, etablera kontakten med publiken, och drog ner bitvis rätt rejält vad gäller tilltal och stil. Att inte röra mig lika mycket. Att justera ner de andra karaktärernas röster och gester så de blir mer "skissartade", som återgivna minnen i berättelsen, istället för direkt gestaltande. Känns bra att själv hänga med i vad jag gör. Och så är det ju: om jag själv hänger med så hänger också publiken med. Samtidigt hamnar man ju i den situationen att man känner att man inte gör så mycket som skådespelare när man ska minska sitt spel, inte agera ut så mycket, inte känna så mycket. Men jag måste ju lita på teamet som sitter där ute i mörkret och verkar eniga: ju mer nedtaget, renare och inte så känslofyllt inne i situationerna, desto lättare är det som publik att hänga med och själv få känna. 

Det är en märklig insikt man ofta kan få när man gör scenkonst, och det händer ibland men man blir också lika överraskad när det återigen händer i vissa projekt man arbetar med. Det är bara att försöka ta med sig den insikten som framkom under gårdagens genomdrag: att den här föreställningen ligger närmare berättande än ren teater. Sen har vi ju tekniska effekter, i ljus och ljud, som stöder berättandet och höjer upp den till nåt annat också. Det testade vi vidare med idag också. Att lägga in ljud och projektioner. En upptäckt är att det ibland verkar känsligt att använda för mycket ljud och musik under vissa berättarpartier. Då kanske det snarare är så att vi koncentrerar musik till lugna mellanpartier i paus och vila. Och det är som om vi börjar hitta nåt slags form där det finns små lugna moment att minnas, varvat med partier där jag berättar om vad jag precis mindes.

Idag strök vi också en scen i början, en förtvivlad drabbad kvinna med sin son. Andreas första möte med flodvågens offer och som jag själv tyckte var bra på det sätt att den sa mycket om krocken mellan aningslösheten och oerfarenheten han bär med sig, och den obärmhärtiga verkligheten hos de chockade och förtvivlade. Samtidigt förstår jag till fullo argumentationen för de dramaturgiska problemen med att behålla scenen där den låg- att det ganska tidigt i berättelsen blir omotiverat dramatiskt och att vi genom det säkert säljer ut den dramatik vi senare vill berätta om. Nu arbetar vi efter den nya modellen och det kommer med all säkerhet fungera alldeles utmärkt.

29 januari

Genomdrag idag!

Första genomdraget på scen. Jag är faktiskt rätt trött efteråt. 

Mycket som såklart inte är klart och föreställningen är ju ungefär i det läge den av erfarenhet ska vara. Många tekniska bitar som vi inte hunnit titta på och lösa. Hur stolarna är upphängda och jag lätt får ner dem under spel. Alla passningar med bland annat dörrar som ska öppnas och stängas och papper som ska komma från taket, hur de som sköter det bakom ska hinna med, osv. Min kostym kommer först i morgon, så idag fick jag bryta och byta mot en kostym som tål vatten (ska inte spoila varför...). Ljuset och ljudet är såklart också inte färdigt utan jobbas vidare med, främst nu på kvällstid.

Flera saker vi upptäckte att arbeta vidare med. Det handlar bland annat om att kunna ta det lugnare i vissa partier, att vila, och att vi till och med lägger in lugna moment, pauser, kanske med musik. Ganska naturligt att vi ser det nu eftersom vi inte än hunnit arbeta med föreställningens sk musikalitet - allt känns som en stor jämn textmassa som jag skjuter framför mig. Istället för att surfa på vågorna...

Vidare att ta ner vissa saker i spel. Reaktionerna från salongen var att det är som om man har lättare att som publik själv känna och lyssna när inte jag på scenen gör allt för mycket, känner eller reagerar. Handlar om att hitta uttryck där jag "skissar" lättsammare i berättandet och i förmedlandet vidare till publiken. Vi får titta vidare på hur det ska se ut imorgon...

Även att vi kan hitta moment där jag är mer stilla, inte behöver röra mig så mycket. Saras reaktion efteråt var att hon tyckte plötsligt att jag gick omkring så mycket. Det var även min reflektion. Det blir så tydligt, när det är alldeles andäktigt i rummet och jag tar fem steg fram till scenkant för att berätta något, att det enda som hörs är mina klampande skor. Och det får sån stor betydelse helt plötsligt.

Sen finns det vissa frågetecken kring vissa textpartier och rader. Dels att föreställningen blir för lång. Men även rent dramaturgiskt. Speciellt ett avsnitt i början som vi ska pröva de närmsta dagarna om det går att göra om så det inte sticker ut för mycket. Annars blir det nog till att stryka. "Kill your darling"...

En annan sak som lätt uppstår i det här skedet av processen när det är två veckor kvar och man börjar ha publik som tittar på genomdrag: Så fort man får nya ögon i salongen att berätta för - Underhållningsjävulen, som sitter på axeln och viskar om "att det är dåligt, dom hatar dig, vill gå hem, nu måste du hitta på nåt för att vända skutan, det går åt helvete det här"... Idag är det ju lite speciellt också. Det är långt ifrån färdigt, det blir en massa stopp, första gången jag prövar på scen inför nya människor, de som sitter i salongen är också en del av produktionen så de arbetar ju också för fullt, antecknar och så och tänker på vad de ska kunna tillföra, vilket så klart skiljer sig från en betalande publik. Det är ändå intressant att känna av det och hitta sätt att tygla det, arbeta med det. Det är ju också så tydligt här i en monolog, där jag till stor del har konstant publikkontakt. Men det gäller att ha is i magen och inte nojjorna gå loss. Jag vet att detta inte kommer bli en skrattfest. Det blir så klart ett annat slags lyssnande, även om vi kan hitta sätt att berätta på ett spännande och underhållande sätt. Jag vet att det är en bra, angelägen och viktig berättelse, och det räcker. Det går aldrig att styra en publiks reaktioner. De kanske skrattar, gråter, tycker det är så jobbigt att de vill titta bort hela tiden, gå ut från salongen. Det jag kan tänka är att det inte har med mig att göra, eller åtminstone strunta i det. Det jag, eller vi, kan göra är att hitta sätt så vi hela tiden fångar publikens uppmärksamhet. Att de har chansen att hänga med i berättelsen. Att de inte tycker det är tråkigt eller för den delen spektakulärt, okänsligt eller smaklöst. Att de inte släpper taget. Utom om de tycker det är känslomässigt jobbigt, men det är en annan sak. 

28 januari

Tittade på detaljer idag. Idag hade vi ingen vägg och matta utan arbetade endast med våra möbler i rummet. Koncentrerade oss på att kolla partierna i början och första tredjedelen.

Börjar bli allt tydligare att föreställningen kommer kräva tydliga "klipp" mellan de olika delarna. När vi bryter upp pjäsen i dess beståndsdelar, fragment. Scener, situationer, impulser, enstaka meningar, delar av meningar. Att vi är oerhört tydliga och specifika. Och att det växlar. Mellan det lilla, finstilta, foukuserade. Och det i stora rummet uttagna, yviga rörelser, högljudda. Vi laborerar med kombinationerna. Hur står saker mot varandra. Att gå mot texten berätta med motsatt uttryck. Försöker hitta ljudbilder som kan stämma till de övriga uttrycken.

Idag hade vi också besök av dansaren och koreografen Jonas Svensson, som hjälpte oss med en del av de stilistiskt fysiska inslag vi tänkt oss finns strösslat genom föreställningen. Sväva på ett bord, sjunka ihop i slowmotion eller slänga med en kontorsstol på ett graciöst sätt. Härligt med nån som har lång vana av fysiska uttryck och som kan sporra oss i det arbetet.

Vi laborerar vidare, utforskar var i pjäsen och vilka uttryck vi behöver, och passar, för att förstärka min karaktärs olika upplevelser.

Det tycks också som att vi kan ha hittat ett samlat uttryck för just Andreas arbete på uppsamlingsplatsen. Vi har testat alla möjliga varianter där arbetet med de omkringströdda papprena har varit centralt. Att jag samlar och plockar med dem, svettigt, yvigt runt i rummet, med texten både introvert för mig själv och vi har även testat lyfta ut den som ett berättande för publiken. Det har varit knepigt att få till känslan av mycket och tungt arbete; under svåra omständigheter som värme och likstank; där det samtidigt ska framkomma hur viktigt det är att inte göra fel i sitt arbete. Nu prövar vi en mer stilistisk variant som är mer nedtonad men samtidigt mer fokuserad och förhoppningsvis knivskarp. Svårigeten förut var att texten som berättar om det jag gör lätt försvinner bort i handlingar, att man inte hör vad som sägs, hänger inte med. Då kan det vara en fördel att pröva tvärtom. Låta texten löpa och låta handlingen, eller kroppen berätta hur viktigt det är att jag gör helt rätt just nu i detta ögonblick. Och gör jag fel får det konsekvenser för både mig själv i mitt jobb och de anhöriga jag har som ansvar att hjälpa.

I morgon blir det nåt slags genomdrag där vi även testar ljus och ljud, samt behandlandet av svävande stolar och fallande palmer.

27 januari

Lite tekniska undersökningar idag.
Prövade att duscha med kläderna på. Det var kallt.
Funderar vidare på hur stolarna ska hängas så de lätt och smidigt kan tas ned.
Vi hissade väggen och redde ut alla många passningar med dörrarna som ska öppnas och stängas.
Fick se hur projektionerna kan komma se ut. Kan bli läskigt bra... Folk som promenerar runt i rummet som spöken.
Vi reder ut positioner för möbler. Scenerier. Vilka rekvisita som vi ska ha kvar. Nu börjar det liksom smalna av - bestämmas - ledas in i fållan, närma oss känslan av föreställning allt mer.
Återstår lite test av palmen... hur den ska stå lutad, när och hur mycket den ska lyftas...
Imorgon är vi utan scenografi. Då får vi repa med endast möbler. Kollar nog musik och ljud. Samt drar lite sjok, kanske. Känner tempo, växlingar, scenerier, detaljer. Slipar vidare helt enkelt.
Om bara den där texten kunde lägga sig helt. Och börja sjunga. Lite frustrerad över att vissa partier fortfarande känns knepiga att minnas fullt ut och få att rulla. Men jag måste ha is i magen... Det kommer.

24 januari

Börjar alltmer bekanta mig med rummet på scenen med dess möbler och saker. Vi prövar oss vidare fram till momentet när kylcontainrarna kommer. Jonathan är med och testar lite olika musik och ljudbilder. Texten börjar sitta allt bättre. En idé föds att det kanske singlar några papper från taket några gånger, dels innan "identifieringen av Helene", och dels innan "de australiensiska rättsläkarna", då när jag börjar samla papper igen. För att det sen ska regna papper ner i momentet "de döda fortsätter att komma". Det blir en stegring. Vi får se om det går att lösa tekniskt. Eftersom Intiman-scenen inte har så stor takhöjd är risken att papper som släpps inte hinner singla ner utan bara faller "i en klump". Det måste vi testa helt enkelt. Sen har vi också filmat singlande papper som kan användas i projektioner.

Jag stannade kvar själv ett par timmar efteråt och repeterade scenerier från början fram till dit vi gjorde prövet idag. Tragglade text, scenerier och handlingar. Väldigt behagligt faktiskt att "skrota runt" och bara sköta sig själv ett tag. Inte behöva tänka på nån annan eller att prestera. Tänka högt och ta tid på sig. Fundera och låta hjärnan komma ikapp lite kring det arbete vi gjort tillsammans. Texten börjar lägga sig till rätta mer och mer. Svårast är att hitta rätt synonymer i meningarna, eftersom de varierar för att undvika upprepningar (lik, kropp, döda), och prepositioner (var det vid liket, intill kroppen, bredvid den döde...?).
Ibland känner jag att jag valt fel ord men kan inte lista ut vad det är som är fel. I och med att jag lärt in meningen på ett sätt, som en musikalisk fras, så stoppar det upp i huvudet och jag kommer inte vidare.  Kanske som om man skulle spela några andra toner i ett musikstycke - det blir något som liknar men det blir inte samma sak. Så är det ju nu i början. Alltmer sjunker texten in. Och jag har tre veckor på mig. Men det är ju varje skådespelares mardröm - att det blir "suddigt" bland textraderna, eller rent av helt svart. Oftast brukar man ju lösa det, om man har tur genom att man vet andemeningen av vad man ska säga. Och ibland hittar man sätt att hjälpa varandra. Men när man är själv... Då får man lita på sin sista livlina - sufflören. Om där finns någon vill säga...

23 januari

Gästspel på scen idag. Sven, Sandra, Hanna, Jonas och Göran hjälper oss idag,  lånar ut sina begåvade kroppar och rörelser. Det filmas UD-kollegor och turister till projektionerna.

20 januari

Första repetitionerna inne på scen idag. Vi kollade hur våra scenerier funkar i rummet, undersöker vidare vad vi kan göra i scenografin. Möblerar runt skrivbordet för att hitta den ideala platsen. Prövade oss fram den första tredjedelen av pjäsen.
Testar ljud och musik. Vi konstaterar, i alla fall just i detta stadiet av prövet, att musik är att föredra framför miljöljud i de partier där jag beskriver miljön. Så det inte blir "kaka på kaka". Och att illustrerande ljud, naturliga ljud i så fall kan användas utöver för att förstärka, prägla en situation, exempelvis ljudet av en irriterande fluga när någon står i värmen och försöker koncentrera sig på nåt annat.
Vi funderar vidare över "svävande föremål" i rummet och mina eventuella  märkliga positioner och ställningar i olika situationer.
Kanske är det även så att "berättarjaget" är mer dämpad, samlad, än de andra karaktärerna som vi låter bli mer förstärkta.
Imorgon är scenen upptagen så då får vi vara på repsal igen.

19 januari

Ut och vandra igen. Denna gång Laila Freivalds tal i lurarna. Fast min röst då...
Orden ska nötas in i hjärnbarken.

17 januari

Genomdrag idag för 10-15 personer som jobbar med föreställningen. Kul att så många kunde komma och se vår skiss i detta stadie av processen! Får de en bild av vart vi är på väg och förhoppningsvis många idéer att tillföra bygget.

Vi nådde vår plan. Vi hann fram till slutet av pjäsen i vår skiss och ha ett genomdrag. Jag kan första halvan av texten utantill och har som ambition att kunna resten till i nästa vecka. På tisdag kommer vi in på scen! Sen har vi nästan fyra veckor kvar till premiär...

Kul med lite spontana reaktioner från åskådarna efteråt och Sara och jag konstaterar att det känns som vi är på rätt väg i vårt bygge med form och handlingar. Hade varit lite jobbigt att känna lite panik över att vi nog måste tänka om utan att direkt veta hur...

Vi har ju prövat en del inslag av absurditet och "comic relief" och det känns skönt att det uppskattades positivt av de som såg det. Det är ju vår tanke att det behövs, mitt i allt det jobbiga, för att orka med hela vägen att lyssna. Gäller ju att hantera det varsamt så det inte blir plumpt. Vi tänker ju oss att det är Andreas upplevelse av omvärlden och så som han subjektivt väljer att berätta det. Det är hans mentala landskap, en människa som får en attack på sin psykiska hälsa. Dessa inslag vi testat nu har handlat om att exempelvis återge en överordnad genom groteskeri (Oskar snurrar extremt mycket på sin kontorsstol, eller när han tillrättavisar Andreas får han extremt stora, aggressiva, flaxiga rörelser). 

Eller Andreas känsla av att vara tillbaka i Sverige, där UD och lokaltrafikens buss blir skräckplatser fyllda av spöken. Det känns som vi är något på kornet att jobba vidare på. Också det här med tempoväxlingar och tydliga "klipp" i berättelsen, som liksom knuffar iväg den i en ny riktning man ska bli nyfiken på. Fortsättningsvis handlar det om att bryta ner scenerna i små stycken att arbeta vidare med. Som att zooma in i ett musikstycke och fila på varje ton och takt, lägga detaljer och tajming.

Jag ska jobba vidare på att hitta alla olika karaktärers röst, kroppshållning, tempo och eventuella ticks och egenheter (alla de olika personer Andreas möter).

Sen ska jag träna på att knyta slips, snabbt och obehindrat...

Ser också klart Folke Rydéns oerhört starka och välgjorda 

dokumentärserie Överlevarna-det tionde året.