11 februari

Upp som en pannkaka och ner som en sol...

Det här är verkligen nåt av det svåraste jag har gjort i hela min yrkesverksamma liv.

Publikgenomdrag igen. Föreställningen var runt tio minuter snabbare... 

Från gårdagens genomdrag, som kunde vara lite lojt och långsamt i vissa partier, hade jag idag inställningen att öka insatsen, angelägenhetsgraden, och det drog iväg lite för snabbt. Det blev hastigt, högljutt, känslofyllt och "lite för mycket teater" för att vara denna typ av föreställning. Jag tappade publiken. Nånstans kände jag väl det, blev stressad, och istället för att hålla i de skenande hästarna, kompenserade jag det vilket ledde till en ond cirkel.

Hur i helskotta ska man hitta en gyllene medelväg i allt detta...?!

Vanligtvis är man ju två eller flera som står på scen och bollar med varandra. Man kan vara i en situation, lyssna och reagera på varandra, gömma sig lite i teaterns värld och kanske glömma lite att man har några som tittar. Här går inte det. Här är det nästan tvärtom.

Jag måste knyta kontakten med publiken, fånga intresset och hålla kvar den. Leverera bilderna och berättelsen. Göra det angeläget och viktigt: "detta är sant, detta har hänt, jag har varit med om det". Samtidigt får det inte bli för stort, dra iväg, jag själv får inte känna för mycket, försvinna in i nåt för länge, för då bryts kontakten och man slutar lyssna och eventuellt själv som åskådare känna.

Knepigt. Att hitta balansen.

Det jag kan förhålla mig till och tänka på är väl att ta det lugnt, helt enkelt, så både jag och publiken hänger med. Men inte så lugnt så det upplevs blassé, oangeläget. Jag får hålla i spänningen, fokuset, aldrig släppa taget. Tänka på ett inre driv, en motor, inre ilska, att hålla och inte släppa ut helt förrän i så fall i slutet, i uppgörelsen. Att vara "mer kontant", leverera berättelsen, förklara utan att det för den skull är oviktigt. Att hela tiden hitta de ställen där jag kan göra publiken till mina bundsförvanter, där jag skulle kunna tänka "eller hur?" och "fattar ni?", medan jag berättar. Att vila hos dem och söka medhåll, förståelse. 

Jag märker att det är ovant med så mycket kontakt med publiken. Man ser verkligen allt och hör allt. Jag måste vänja mig. Och när jag sen kan slappna av också koppla bort och inte låta mig störas. På nåt sätt låter jag mig, än så länge, störas av några få som sitter och blundar (sover?), äter godis, hostar, än att jag låter mig fångas av de i majoritet som faktiskt sitter och lyssnar och ser mig i ansiktet. Jag behöver vänja mig vid och koppla bort det. Istället välja några att vända mig till. Just nu får jag lite av ett "rättvisetänk" över mig: jag ska nå många hela tiden och inte glömma någon. Det låter ju ädelt men risken blir att det kan bli ett slags flackande och man når på så sätt ingen... Jag minns nu faktiskt från tidigare gånger då jag haft längre stycken med publikkontakt att det är ett bra trick: Att välja några personer man känner sig trygg och bekväm med, utspridda lite i olika riktningar. Effekten brukar ju förhoppningsvis bli att man som publik ändå känner att man blir tilltalad.

Nåja. I morgon är det generalrepetition. Då ska ju helst allt vara på plats... Huh...

Under morgondagen ska jag själv ta mig tid och gå igenom allt igen och titta över med hjälp av den feedback jag fick av Sara efter kvällens genomdrag. Sen ska vi repa lite stolnedtagningar innan föreställningen. Och applådtack...

God natt.