11 april

Sista föreställningen är spelad. Känns ju kluvet. Sorgligt att denna resa är slut. Att inte fler få se den och att jag inte får spela den för fler. Men samtidigt börjar jag ju arbeta med nya grejer som såklart tar fokus och energi. Då blir det naturligt att jobba undan det som kan jobbas undan så det inte blir för splittrat. Det är ju lite speciellt med en monolog. Och med detta arbete som ändå varit en del av mig i över ett år. Så det är med vemod jag ser scenografin rivas och ber en stilla bön om att föreställningen kanske kan återuppstå på nåt sätt i nån framtid, vem vet...

Mina trogna medarbetare Joel, Jonathan och Tove poserar vid en skalad palm. Dagens team. Saknas på denna bild gör medarbetarna Jimmy, Daniel och Alicia.

Ikväll var jag också ovanligt nervös. Vet att jag kan bli det när det är sista föreställningen. Det är som att jag vill att allting ska gå bra, ingenting bli fel just för att det är sista föreställningen, sista chansen att sätta det där "perfekta avtrycket". Som om det just är det alla, inklusive mig själv, kommer att minnas av uppsättningen, den där sista showen (som då eventuellt blev "lite fel och konstig"...) Just den nervositeten, den nojan, kan göra att jag gör fel, slirar i texten, tappar fokus. Och det hände också lite ikväll - men återigen: säkert ingen som märkte utom jag.

Har varit riktigt kul att spela de här tre sista och för egen del tycker jag nog att dessa tre och de två för fjorton dar sen har varit mina bästa, har känts bäst för egen del. Jag har känt mig avspänd och upplevt att jag behärskar och äger historien, rummet och scenen. Och det är väl såklart tiden som spelat in. Att jag med tiden växt in i det, det har blivit en del av mig, jag kontrollerar föreställningen och inte tvärtom. Det gör det ju inte heller enklare att skiljas från den nu. Och därför kan jag inte låta bli att fantisera om hur och på vilket sätt det kan få leva kvar, förutom i minnet hos åskådarna, ifall den inte sätts upp igen i nåt sammanhang... I en filmupptagning man nån gång får se? I samtalen mellan oss som varit inblandade i processen? Men såklart: allt bleknar ju och omformas i vårat minne med tiden...

"Jag ska hem nu. Men jag vill inte, jag kan inte.

Snart är det två veckor sen flodvågorna kom.

Snart kommer man säga: det var en månad sen.

År. Redan minne."

Men inte för mig.

Jag kommer alltid bära den här föreställningen med mig.

Tack Publiken.

Tack alla Läsare.

Tack Andreas, Anna och Sara.

Och alla andra som varit med på färden.

Vi får se om det blir någon fortsättning här.

Annars slutar jag nu.

;-)

9 april

Har inte spelat på över två veckor. Runt femtio pers i salongen. Var en smula nervöst. Kändes länge sen. Men ändå kul att vara tillbaka igen. Med nya förväntansfulla åskådare. Kändes riktigt bra idag. Det är som om pjäsen, berättelsen, föreställningen sjunkit in i mig och blivit allt mer en del av mig. "Jag kommer alltid bära den här platsen med mig" som Andreas i pjäsen säger...
Jag känner att jag verkligen kan vila i momenten. Sen att det, som jag tidigare nämnt, kanske resulterar i att jag blir mer svajig och mindre kontrollerad i texten, det är nåt jag gärna tar. Nu låter jag mig inte bli stressad av det. Snarare att det får bli en del av min person på scen, att jag söker lite i det jag ska säga.
Ikväll blev jag också ovanligt känslosam och själv berörd rätt tidigt i förställningen, redan i scenen när Tobias ska åka från Krabi. Jag vet inte hur det kom sig. Kanske för att jag innan dess tagit det lugnt och att jag var avspänd. Att tanke, kropp och känsla fick hinna med i mig själv. Sen var det som en ledsamhet fanns där under ytan hela vägen, att jag fick kämpa mot att inte brista i gråt.
Sen är det återigen intressant det där med tidsuppfattningen... jag var ännu en gång säker på att föreställningen var några minuter längre idag, men den var exakt lika lång som den brukar.
Idag fick jag också fina hälsningar från personalen i foajén att folk sa att de var väldigt nöjda och blivit berörda. Flera hade uttryckt att det var den bästa monolog de sett. Sånt värmer ju såklart enormt att höra.