31 december

Sista dagen på det här året.
Svårt att släppa det här jobbet. Det rullar på i en egen vrå i bakhuvudet, i bakgrunden.
Det får mig också att tänka på arbetet med den här bloggen. Självklart är det omöjligt att vara totalt meddelsam och transperant. Att genast föra över varje tanke kring arbetet som dyker upp. Rent praktiskt svårt såklart, att hela tiden ha möjlighet att vara uppkopplad och här skriva ner varje tanke. Sen svårigheten att kunna formulera och förklara vad som flyktigt rör sig i huvudet.
Vidare vill jag inte komma från en viss grad av filtrering. I och med att det är offentligt så blir det så klart ingen dagbok. Och jag har heller inget syfte att hänga ut någon av mina samarbetspartners i projektet. Alla projekt har sina svängningar, svårigheter och i den resan så kan det självklart uppstå många meningsskiljaktigheter, innan man hittat fram till en överenskommelse som projektet gynnas av. Jag anser inte att varken jag, någon annan eller denna blogg tjänar på att varje sådan situation redovisas. Det kan snarare bli kontraproduktivt för både projekt och arbetsrelationer. Mitt syfte är att i viss mån lämna ut mig själv i processen. Att göra noggranna avvägningar så ingen annan inblandad upplever sig outad på ett missgynnsamt sätt.
Och också: i och med att det är en konstnärlig process där vi formar fram en konstnärlig produkt som många är nyfikna på, vilket det färdiga resultatet blir, så finns det ju en stor grad av "spoiler-faktor". Där får jag också göra väl valda avvägningar i detta skrivande och beskrivande av processen, med alla dess val, utan att avslöja för mycket kring den föreställning vi sen vill att folk ska komma till teatern för att se.
Så det blir, som ni märker, en blogg med brasklappar. Ett försök att minnesanteckna och förstå mitt eget arbete. Och att, genom en smula filtrering på de sätt och de skäl som ovan nämnt, dela med mig av det till den som är intresserad.
Ses nästa år. Då fortsätter vi. I allt intensivare tempo.

30 december

Promenerar runt i Stockholm några timmar och kollar in ett par platser som finns med i berättelsen.
Folkbaren på Hornsgatan var tyvärr stängd idag men jag tog några bilder.

Utrikesdepartementet. Men dit in kommer man inte utan särskilt tillstånd. Arkitekturen vittnar om gamla anor. 

26 december

Minnesdag i morgonsoffan.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/skickades-till-thailand-som-ung-ud-tj%C3%A4nsteman-det-l%C3%A5g-300-kroppar-p%C3%A5-stranden-3034965

En debattartikel av Andreas 

http://www.aftonbladet.se/debatt/article20075679.ab

Eftersom jag ska ge röst åt olika personer Andreas möter, där ibland dåvarande insatschefen för Räddningsverket Lars Hedström, så letade jag på nätet och hittade ett podcastinslag med honom.

http://www.dinsakerhet.se/omkrisenkommer

25 december

Minnesdagen 10 år efter tsunamikatastrofen närmar sig. Med direktsändningar och vittnesskildringar. Jag har tänkt ta del av en del av det, har jag tänkt. Men börjar också alltmer känna att jag inte mår så bra av alla dessa drabbades berättelser, speciellt inte om alla dessa förolyckade barn. Funderar att successivt avveckla den delen av mitt förberedelsearbete. Att koncentrera mig på Andreas berättelse och det konkreta i den. Att alltmer gå in i det konkreta scen- och rollarbete. Dels för att jag vet att mitt arbete måste gå den vägen, och dels för att jag inte bör ägna för mycket tid till det som mer får mig att må dåligt än att ge mig något ytterligare till mitt arbete.

22 december

Läser en artikel i Sydsvenskan om drabbade. Det är jobbig läsning, tar emot. Särskilt de som berättar om förlorade barn. Känner att jag får lite svårt att andas. Oerhört plågsamt. Förstås för att mina barn är i samma ålder som de var.
Fast jag nu under månader har matat mig med information om detta är det fortfarande svårt att omfatta, förstå. Så klart går det inte att förstå, det vore förmätet.
Även om min skådespelarhjärna fortsätter att arbeta. Fantiserar, tänker sig in i olika scenarior. Nog därför jag upplever nåt slags fysiskt, kroppsligt obehag.
Fantasin är en oerhörd tillgång. Makalöst användbar till glädje. Den kan också bli vår värsta fiende. Plåga oss med sina skräckbilder. Fånga oss, driva oss till vansinnets gränsland. Just i det här arbetet får jag vara varsam, känner jag, ta hand om mig. Ta allt i lagom portioner. Föreställa mig att jag är en elitidrottare och att min hjärna en muskel som måste hanteras väl för att inte brista.

"När det kommer till barn är det är så sorgligt. De var ju där för semester och glädje"

Identifieringen av kroppar var ett omsorgsfullt och tungt arbete. Kriminalteknikern Mats Hägg från Malmö ledde det svenska teamet på Site 2, några kilometer från flygplatsen i Phuket.
artikel här

21 december

Julstädar och hittar min monolog Jag är här nu, som jag skrev och spelade på Teater Terrier för snart nio år sen.
Börjar läsa.
Blir lite stolt över mig själv (har man väl rätt att va ibland...), den var faktiskt inte så dum.
Tänker att jag nånstans också kan ha nytta av de erfarenheterna. Inte bara det att stå ensam inför en publik och "äga tiden". Också för de saker jag lärde mig under det arbetet. Vad som funkar bättre än vissa andra saker, rytm och musikalitet, att våga ta pauser och vila i publikens lyssnande, för att sedan ta fart igen... Växelspelet.
Den innehöll också mycket existentiella reflektioner, funderingar. Blandat med rent berättande.
Och att vara här och nu i situation - stå inför ett vägval i stunden.
I det senare skiljer den sig kanske från 9,3  där det blir lite utmaning för oss att hitta de momenten, vad i berättelsen som blir "här och nu", så man som publik får vara med på det. På Nuet, stunden, där personen framför oss ser saker, upptäcker, reagerar, förstår, och gör ett beslut utifrån det, just i denna stund vi ser det och får vara med om det.
Om det nu är nödvändigt... men jag tror det, att det behöver finnas med. Annars kan man ju gå på en föreläsning...
I vår berättelse är det ju mycket återberättande och att återupptäcka minnen, med allt vad det innebär. Där har vi ju redan funderingar kring hur vi ska få till just dessa stunder där "man är i situationen". Så det inte bara blir ett slags referat. Viktigt att vår publik får följa med Scen-Andreas på hans resa tillbaka i minnena. Att rent sinnligt hänga med honom i fysikaliseringen av sitt inre.

18 december

Vi arbetar vidare, skissar och stryker i manus. Har ett slags genomdrag av första tredjedelen för övriga medverkande i teamet.
Sara informerar de som inte sett nåt tidigare om de olika upptäckter vi gjort. Till exempel att det nog blir betydande av stöd från ljus och ljud, fast inte illustrerande utan mer associativt, suggestivt. Vi märker i mina handlingar att vi ofta bör välja något annat än det direkt illustrativa.  Att bära ett bord, och prata om att bära lik, exempelvis. Att prata om bilder på de dödas ansikten uppsatta på anslagstavlorna och ha nåt annat i projektionerna, osv.

Nu tar vi juluppehåll. Och jag har så gott som ett färdigt manus att börja instudera.

17 december

Fortsätter stryka i texten. Finns ju många darlings. Men det som mejslas fram upplever jag ligger bättre i munnen och frigör möjligheter till sceniska handlingar.
Svårt att ännu orientera sig rumsligt, de olika miljöerna och de olika momenten. Svårt för mig att spontant komma med sceniska förslag. Men det gäller att ha förtröstan, det får bli nästa steg. Nu gäller det att texten blir klar inför själva repetitionsarbetet. Och ha nåt att börja plugga.

Avslutar dagen med produktionsmöte där vi avhandlar den närmsta tidens behov hos de olika avdelningarna, scenografi, ljud, kostym osv. Går igenom planeringen.

På kvällen ser jag en intervju med Andreas på SVTs Gokväll 

http://www.svtplay.se/klipp/2549992/intervju-med-andreas-norman

16 december

Jobbar vidare med texten och läser fler artiklar.

http://www.svt.se/nyheter/2491808

Andreas vid uppsamlingsplatsen i Krabi.

15 december

Läser en fin intervju med Andreas på SVTs hemsida.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/fd-tjanstemannen-om-ud-s-haveri-far-aldrig-handa-igen

Andreas idag. Och då, utanför uppsamlinsplatsen. Travar av plywoodkistor i bakgrunden.

14 december

Svårt att släppa det här jobbet. Läser vidare i Sydsvenskan om människors erfarenheter.

http://www.sydsvenskan.se/sverige/varfor-var-just-vi-sa-lyckligt-lottade/

Och svt fortsätter med olika inslag

http://www.svt.se/nyheter/sverige/vagen-sag-ut-som-en-enorm-brun-mur

http://www.svt.se/nyheter/sverige/sorgen-kan-vara-hela-livet

En dokumentär av Folke Rydén

http://www.svtplay.se/video/2531435/generation-tsunami-10-ar-senare

Jag funderar över om det kommer personer som på ett eller annat sätt är drabbade och ser föreställningen. Ska vi förbereda oss på något sätt? och hur? Man får väl utgå ifrån att dessa personer vet själva hur de skulle kunna reagera och i så fall tar ansvar för det. Har tidigare funderat över möjligheten att föra samtal efter föreställningen. Då hade det såklart varit önskvärt med nån med expertkunskap på plats, typ psykolog eller krishanterare, men det är ju så klart en kostnadsfråga som blir svårt för teatern att bära. Jag får nog förbereda mig på att det kommer finnas de som inte klarar att fortsätta titta utan lämnar salongen. Man får ju hoppas att de som känner på sig att det kan bli jobbigt bokar en plats längst ut på raden så det blir enklare att gå därifrån. Vi kanske till och med skulle reservera ytterplatser... är kanske fånigt men jag spånar helt fritt just nu. 

13 december

Ser och läser olika inslag om Tsunamin i tidningar och TV.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/tsunamin-tog-asas-dotter-amanda

http://www.svt.se/nyheter/varlden/en-av-tidernas-varsta-katastrofer-1

http://www.svt.se/nyheter/varlden/tankte-att-jag-var-den-ende-som-overlevt

http://www.svt.se/nyheter/varlden/grafik-sa-drog-tsunamin-fram

http://www.svt.se/nyheter/varlden/katastrofen-efter-tsunamin

http://www.sydsvenskan.se/sverige/dodsvagen-tog-543-svenskars-liv/

12 december

Vi fortsätter på samma sätt att stryka i texten och pröva handlingar på golvet. Ett sätt som just nu, för detta projekt, passar mig som handen i handsken och jag trivs som fisken i vattnet... 

Det känns väldigt priviligerat och stimulerande att få vara med i denna process med manuset, där det inte är färdigt men halvvägs till att prövas, repeteras och fastläggas. Och min upplevelse är att trion jag, Sara och Anna funnit varandra i ett givande arbetssätt där vi alla bidrar och får ut något av det. Vi är prestigelösa med en fungerande och bra föreställning som mål. 

Ofta kan det ju kännas svårt, nervöst, trevande, den första gången man beträder repetitionsgolvet med ett nytt material. Men här märker jag att jag verkligen har enorm nytta av min förberedelsetid och kunskap om texten och det vi ska berätta. Jag kan skörda direkt, det går snabbare i tankarna kring texten, och jag kan tillåta mig att leka med materialet, undersöka olika varianter, men också inte fastna för länge vid olika moment. För vår ambition är att hinna arbeta oss igenom manuset på detta sätt för att förhoppningsvis ha en scenisk skiss och ett färdigt manus till nästa torsdag. Sen tar vi juluppehåll och jag skulle gärna vilja i största möjliga mån ha ett färdigt manus att börja instudera tills vi ses igen den 7 januari. 

Man måste också unna sig att umgås med de andra på teatern ibland. Jullunch.

Och sista stormötet för året. I Hipps salong. Under en diskussion om teaterns olika informationskanaler och sociala medier på nätet så informerades alla om att jag för en blogg om mitt arbete. Då kände jag mig nödgad att ta en bild och dokumentera detta.

På kvällen läser jag en fin artikelserie från DN om tsunamin, där man får följa flera personers erfarenheter under de första veckorna kring katastrofen.

http://fokus.dn.se/tsunamin/ 

11 december

Idag är vi uppe på golvet för första gången i repetitionsrummet. Testar texten. Känner efter vilka bitar som kan strykas och/eller ändras om. Välja att berätta med handling istället för med text. Lägger inte fast några scenerier, snarare har hypoteser kring hur det skulle kunna se ut. Vi har en ambition att hinna gå igenom hela manuset på detta sätt till nästa torsdag för att få en överblick, en första skiss och ett färdigbearbetat manus för mig att börja instudera.

Träffade Andreas på eftermiddagen för att låta honom hjälpa oss med att förtydliga en del frågor vi samlat på oss. Om miljöerna, det dagliga arbetet, om mötet med de olika personerna i berättelsen.

10 december

Fredspriser och Stormbyar. Själv kör jag igång med 9,3 på Richterskalan. Kollationering idag på Malmö Stadsteater! Upp på cykeln, nu kör vi!

I repetitionssalen på Stadt Hamburggatan, där teaterns repetitionslokaler ligger. Här ska vi hålla till, till i mitten av januari. Känns ju oerhört lyxigt att ha ett så stort kompetent gäng som jobbar med detta projekt.

Jag och regissör Sara är taggade.

Scenograf/Kostymör Helle vid sin scenografimodell, bredvid Dramatiker Anna.

Roliga inspirerande idéer. Pratas om projektioner, ljudbilder - effekter, stämningar, om rummet som ett mentalt rum, ett minnesrum, att kliva in i och återuppleva det man varit med om. Alternativt att minnena plötsligt uppstår, oförberett.

Suggestivt ljud som inte är direkt illustrerande, förvrängt, står i kontrast, berättar något eget i sig självt.

Olika tematik där vatten är något återkommande användbart.

Intressant att läsa manuset inför så många andra personer, flera som inte tidigare hört berättelsen. Märker att jag kan mycket, har levt med denna berättelse sen i våras.

Och i morgon kommer vi upp på golvet och testar texten på olika sätt.

8 december

Läser manuset igen, högt för mig själv. Står i startblocken. Nu vill jag läsa för andra. Nu vill jag upp på golvet. Testa. Det är en bra dramaturgi, bra disponerad. Det märks när man hör den läsas högt. När jag låter mig ta tid på mig i de olika momenten. Berätta, beskriva, lyssna, låta det sjunka in, reagera.
Frågan är hur mycket tid vi kan kosta på oss. Teoretiskt cirka 100 scenminuter. Så texten måste nog med all säkerhet ner i tid. För att också få dynamik, skiftningar i tempo, osv. Å andra sidan så är det  ju endast manusets uppbyggnad, hur vi formar föreställningen och mitt slit på scenen som bestämmer hur lång (eller kort) föreställningen kan vara. Upplevelsen av tid är relativ.
Nu kör vi snart!

6 december

Har varit med familjen i Helsingborg och sett en fantastisk uppsättning av Det blåser på månen av samma team som till Richterskalan: regissör Sara Cronberg och scenografi/kostym Helle Damgård. Lekfullt, uppfinningsrikt, underhållande, visuellt, generöst, berörande. Ska bli kul att ses och sätta igång på onsdag.

1 december

Lyssnar på mig själv (!) när jag läser Andreas bok som talbok. Jag tycker att jag stundtals låter lite tråkig och monoton. Och stressad. Men ibland vill de ju att man ska läsa in så - inte för mycket inlevelse och dramatik.
Nåja, det blir nog annorlunda med textbehandlingen när jag kommer upp på scen...

Upptäckte att det gav mig faktiskt en del - att lyssna på texten och samtidigt dök det upp idéer som jag kunde anteckna. Kan vara en metod...
Jag kan ju pröva att läsa in det färdiga manuset sen. För att lyssna på, i tid och otid...

28 november

Har varit ute i skolor i Malmö och träffat olika fyror och femmor, berättat om hur det är att vara skådespelare. Lite ovanligt för mig att träffa så många barn. De är nyfikna och har många välfunderade frågor att ställa och ofta tvingas jag tänka till ordentligt. Jag märker att jag sällan reflekterar över mitt yrke med dess erfarenheter, kunskap och hantverk.

När jag får frågor om hur jag gör för att gestalta andra personer upptäcker jag att jag som oftast återkommer till de mest grundläggande övningarna man börjar med i den utbildning jag själv gått på Teaterhögskolan:

Att börja med att studera sig själv - hur man utför vissa vardagliga handlingar, jag tar tandborstning som exempel för det är nåt alla känner till mycket väl, 

- att försöka minnas i detalj hur man själv gör (sen när man inte längre har nåt i handen utan endast föreställer sig, imaginärt), hur man håller tandborsten i handen, rör armen och hur stråna känns mot tänder och tandkött. Att verkligen försöka minnas alla detaljer, för det är genom detaljarbetet man sen kan göra förändringar, utveckla gestaltandet - när jag har kunskap om mina egna detaljer, små egenheter, kan jag också utveckla och utföra detaljer och egenheter som inte alls är mina egna personliga - de är gestaltade.

Sen pratar jag om att man går vidare och studerar andra, kanske i smyg på stan som en detektiv, och anteckna allt i detalj - tempo, kroppshållning, rörelser, osv. Nästa steg är att med fantasins hjälp föreställa sig hur en annan person, exempelvis en gammal människa man studerat, borstar sina tänder. Då förenar man sina egna erfarenheter av sin egen tandborstning, med fantasin om hur den här andra personen gör - kanske det går långsammare, kanske personen darrar på handen, kanske den personen spottar oftare än jag själv, osv - så uppstår något nytt, en helt ny person - en karaktär - i föreningen av min kropp, med dess minnen och erfarenheter, samt min fantasi. 

Så uppstår det som många betraktare upplever som magi. Det låter enkelt. Och för mig har det blivit en sådan vanesak att jag knappt längre tänker på mitt hantverk. Och det är egentligen enkelt. Magin är rätt simpel. Utan att för den skull ta ifrån den stora upplevelse som teater kan vara för någon. 

Men som svar på den fråga man kan få ibland - "hur gör ni egentligen?" - Så kan ett svar på den frågan se ut som jag beskrivit det, ett sätt att gestalta en karaktär kan gå till på detta sätt, ett Naturalistiskt sätt skulle man nog säga om man ska vara korrekt och tydlig.

Märkligt att man ibland måste möta ett gäng nyfikna och rättframma 11-åringar för att man ska rekapitulera för sig själv grundstenarna i sitt eget yrkes hantverk.

Och hur kommer jag använda detta hantverk i monologen? kan man ju fråga sig...

Det vet man nästan aldrig fullt ut förrän man går upp på golvet och prövar texten och de tankar och handlingar som texten kan ge. Först då brukar man också kunna känna vilken verktygslåda som krävs att man plockar ihop för tillfället.

Så som jag tänker nu så är ju Andreas och jag rätt lika som personer, inbillar jag mig. Utan att egentligen känna honom så mycket, mer än att vi har träffats några gånger, så har "observatören" i min skådespelarhjärna redan gjort en del av sina studier (som oftast när jag träffar personer, det är en del av yrkesskadan...). Men det är ju också så här att jag ämnar ju inte göra ett efterliknande porträtt i mitt rollarbete, ingen imitation. Jag har tidigare gjort en del imitationer, porträtt av kända personer, där igenkänningsfaktorn varit en stor del av gestaltandet (och upplevelsen av den). Så är det absolut inte här. Det finns ingen poäng med det, och skulle bara riskera bli nåt slags utanpåverk som kan bli kontraproduktivt. Jag kommer att gestalta essensen av Andreas berättelse och låta min kropp och röst förmedla den, genom en person som bär Andreas namn, på det sätt som jag föreställer mig att jag skulle göra om jag själv upplevt precis det som den riktige Andreas gjorde. Så tänker jag mig det. Berättelsen med dess upplevelser är i fokus och får inte störas av att jag tvunget måste "hitta den riktiga personligheten hos den riktige Andreas".

Sen ser jag det som en stor fördel att jag även ha fått träffa Andreas på riktigt. Och jag har även sett honom i en del intervjuer på tv. Men det har mer att göra med att jag får en bild av honom som person, personen bakom den text jag läst. Innan jag läste texten så berättade han stora delar för mig i det första mötet vi hade. Och det gör mycket att se människan bakom orden, just förmedla samma berättelse inför dig. Man ser vad som är extra angeläget och vad vissa saker väcker för känslor. Jag har också fått möjligheten att ställa frågor som dykt upp för mig. Mycket av det har jag haft med mig när jag sen läst boken vilket gör att jag nog fått en annorlunda och nog rikare upplevelse än andra vid läsandet. 

Så klart har jag en bild av Andreas (som jag har med många människor jag mött). Och vissa delar kan bli användbara nycklar för mig när jag ska pussla i hans berättelse, mer kanske för att förstå hans berättelse än att förstå honom. Men i det här arbetet tror jag att det i mångt och mycket gäller för mig att tänka "att det var jag som blev ditskickad för tio år sen", jag - Erik. För Andreas liv och erfarenheter skilde sig inte mycket från mitt liv och mina erfarenheter, eller många av oss...
Och det tycker jag är en av de delar i vår pjäs som gör den så intressant och spännande, och kanske även en förutsättning. En förutsättning för att publiken ska kunna identifiera sig med mig på scen. På ett plan är den ju som en thriller där en helt vanlig person, som vem som helst av oss, skickas till helvetet - och nu ska vi se hur det går för honom...

23 november

Ser Coppolas Apocalypse Now från 1979, en film som jag nämnt tidigare. Länge sen jag såg den nu. Över tre timmar lång. Inspirerad av Joseph Conrads bok Mörkrets Hjärta men istället för Kongo är handlingen förlagd till Vietnamkrigets helvete och vansinne. En bok som jag vet att jag tänkte på första gången jag läste Andreas manuskript i våras - jag fick sådana associationer med resandet längre och längre in i djungeln, in i människans psyke, det djuriska och gränslandet till galenskapen.
Andreas har också nämnt för mig att dagen när han skulle åka från hotellet i Ao Nang in till uppsamlingsplatsen första gången fick honom att tänka på filmens första scen, när Martin Sheen vaknar upp på ett hotellrum i Saigon, med en fläkt i taket som går över till ett helikopterljud. Det var precis så den morgonen för Andreas - han hörde en helikopter som hovrade utanför, det var morgon och han skulle ge sig iväg på ett uppdrag han inte visste mycket om men som han förstod var extremt påfrestande och minst sagt obehagligt.

22 november

Läser en fin samrecension av Andreas bok och Lottie Knutsons bok som precis kommit ut.

http://m.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2553678-knutson-nodrop-nar-krisen-kommer-norman-9-3-pa-richterskalan

21 november

Ser filmen Beach med Leonardo di Caprio för att få lite miljöbilder. Länge sen jag såg den och som film är den väl sisådär. Men den ger lite bilder av backpacker-livet, havet, stränderna, det livliga nattlivet och gatumiljöerna i Bangkok. Det slitna, smutsen och kontrasterna till det polerade och paradiset.

Gör mätningsjämförelser på Google Earth mellan Thailand och Sverige för att få lite perspektiv på storlek och avstånd.

Thailand är inte mycket mindre än Sverige om man räknar med hav och öar.

Från Bangkok till Phuket är det som mellan Malmö och Stockholm.

Ön Phuket är runt 5 mil lång, ung som från Malmö till Ystad. Eller Gotlands bredd.

Kusten kring Phuket motsvarar, med alla vikar, ungefär skånes kust.

Avståndet mellan Pearl Village Hotel och Krabi är drygt 10 mil, som från Malmö till norra Skåne eller Laholm. Det tar runt 2 timmar med bil skriver Andreas och man åker runt bukten. Fågelvägen är det naturligtvis kortare, som mellan Malmö och Helsingborg.

Från Krabi går det båtar ut till Ko Phi Phi. Avståndet motsvarar öresundsbron.

Så man skulle kunna säga att Andreas och hans kollegor rör sig runt i ett område som inte är mycket större än Skåne. De har datorer, internet, fax, mobiler, till och med satelittelefoner, samt tillgång till bilar och farbara vägar. Ändå är kommunikationen mellan kriscentret i Phuket och deras hotel i Ao Nang urusel. De får ingen information, inga riktlinjer, ingenting. Det enda de fått var två korta sms från UD i Stockholm med info om att identifieringen ska ske av den svenska ID-kommissionen. De får improvisera och följa magkänslan.

19 november

Ser filmen The Impossible med Naomi Watts och Ewan McGregor. En brittisk familj med tre barn som drabbas av tsunamin när de är i Khao Lak. Mycket Hollywood och stråkar - de separeras alla och skadas men hittar varandra i slutet. En solskenshistoria som bygger på en verklig familjs upplevelser. Men trots dramatiseringen så är den välgjord med effektfulla animeringar när vågen slår in samt förödelsen efter. Man får en god känsla för hur det nog kunde vara: "Att som man är i en tvättmaskin" i det strömmande vattnet med bråte som åker omkring, med kaoset efteråt, desperata letandet efter anhöriga, ovissheten, skadade och döda överallt, överfulla sjukhus, smuts och missär, chock och upprivna känslor.

Nu ska jag försöka sova lite.

16 november

Har precis läst den nya versionen av manuset och jag känner mig mycket glad! Anna har gjort ett hästjobb med att banta ner historien men ändå få med alla önskvärda bitar. Samt att få till en dramaturgisk linje, en båge för karaktären som funkar för scenen. Det är inte helt lätt, men nu är allt där, enligt mig. Sen ska vi upp på golvet och börja bolla med och ruska om i materialet och där kommer säkert en del strykningar och tillägg, beskrivningar i ord blir till sceniska handlingar eller gester osv, men det är nästa steg. Jag ser fram mot kollationeringen den 4 december då jag får läsa texten inför de andra i projektet.

13 november

Ser amatörfilmer på youtube från tsunamikatastrofen. Filmat när det väl händer samt dagarna efter. Vet inte om det är så nyttigt. Det är nog inte rätt ord. Snarare användbart. Inbillar jag mig.

Den totala förrödelsen. Bilar som ser ut att ha hamnat i en press på skroten. Då förstår man vilka krafter det handlar om. Det ser ut som en gigantisk soptipp.

Så uppstädningsarbetet som påbörjas omedelbart. Och thailändska grupper av främst unga män i enhetliga kläder, handskar och munskydd som letar efter och tar hand om kroppar. Några lik är inpackade i blå pressenningar och bärs som fällt villebråd på långa pålar mellan två bärare.

Filmerna är ihopklippta av olika tagningar med endast naturligt ljud. Det mesta är miljöbilder över landskapet och förödelsen, bråte, ruiner. Men så ibland kommer, helt plötsligt, några bilder på lik och då även närbilder. Det blir som att se en skräckfilm, man vet att det kommer nåt riktigt obehagligt - nåt som man gärna inte vill se, man är beredd att blunda, titta bort, ta en kudde för ansiktet - men man vet aldrig riktigt när det kommer. Och bilderna kan vara snabba glimtar men de etsar sig gärna fast. 

Jag tänker på det Andreas skriver om på flera ställen: att när man väl har sett, när bilderna fastnat, är risken överhängande att galenskapen sipprar in och tar över. Kanske får jag genom detta nån slags liten aning om vad det är han kan ha upplevt. Men med tanke på hans ord känner jag att jag bör ta väl hand om mig, gå varligt fram i min studie av dessa bilder. Tänker mig att det kan vara användbart i karaktärens psykologiska pussel, till min ryggsäck med material för gestalningen.

Det finns också en annan sak jag känner igen från boken i min konsumtion av youtube-klipp: 

Andreas beskriver kropparnas dragningskraft. Han vill inte titta, men kan samtidigt inte motstå. Jag kan uppleva nåt liknande med dessa klipp. Jag vill helst inte se. Men när jag väl ser att de finns där, upplagda på nätet endast ett klick bort, kan jag inte riktigt låta bli...

Och här är en dokumentär om identifieringsprocessen. Det är ju några månader efter och lite mer ordning och reda har kommit till stånd ser man. Får ändå en bra bild av arbetsmiljön:

12 november

Ser en mycket bra intervju av Andreas på Malou TV4.

Han fick i uppgift att identifierade svenska kroppar efter tsunamin - Malou Efter tio - tv4.sewww.tv4.se


Tänker att han måste ha det tufft att hålla i huvet alla fingerade namn så han inte säger fel, dvs deras rätta namn...

11 november

Andreas skriver om likens inverkan på de som arbetar med dem. Inverkan på deras mentala hälsa. Han nämner ordet likstirr. Det är bland annat Tomas i berättelsen som drabbas av det. De döda kropparnas magnetiska dragningskraft som gör att han fastnar med dem, filmar dem och sitter långa stunder och närgånget stirrar på deras ansikten som om han försöker finna nåt han söker där. Den första chefen, Tobias, ger också råd på vägen innan han ska bli avlöst och åka hem: vistas inte för länge bland liken och unvik att titta för mycket på dem, se dem framförallt inte i ögonen.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om detta är ett känt fenomen. Att människor som på ett eller annat sätt vistas på ett traumaliknande sätt allt för mycket bland döda kroppar riskerar att drabbas av detta så kallade likstirr. Om det är bekant bland psykologer och terapeuter som möter folk som varit i sådana situationer. Som soldater i krig eller folk drabbade av katastrofer. Tänker att jag ska höra efter om det finns kunskap kring detta. 

I Andreas och hans kollegers fall handlade ju arbetet om identifiering av döda så det är ju inte så konstigt att man tvingas studera lik timme ut och timme in. Men han beskriver ju också hur han själv kände av denna dragningskraft och jag blir nyfiken på vad det kan vara och vad det bottnar i. Och självklart är det kanske inget jag kan få svar på, för ingen kanske har nåt enkelt svar på vad en sådan situation gör med ens psyke. Men eftersom det återkommer så tänker jag ändå att det borde finnas nämnt och berört i andra sammanhang och erfarenheter hos andra.

Andreas själv verkar ju inte veta varför. Han nämner ju att han tänker mycket på sin egen förestående död och blir väldigt medveten om sin egen kropp. Att den upplevs som mekanisk och på ett sätt redan död, att den döda kroppen finns väntande inne i den levande. Är det just de existentiella frågorna om sitt eget liv och sin egen död man tror sig finna hos liken? Är det i ens eget undermedvetna magneten sitter och som drar en mot kropparna, att man vill vistas hos dem för att äntligen finna svaren man ständigt grubblat på? Fascinationen för det ohyggliga och plågsamma, det förbjudna, är endast ett uttryck och utlopp för det mest mörka och smärtsamma i oss själva - att vi ska bli precis som dem och just vår skräck för det och vad det innebär, då kanske rent teologiskt, religiöst, själsligt... Andreas nämner i boken att han inte är religiös. Det är möjligt att det också kan ha varit det som räddade honom från att drabbas på det sätt som Filip och Tomas gjorde, men det vet man ju inte. 

Men fenomenet likstirr, om det är ett känt fenomen vill jag ändå undersöka vidare. Tänker att människor i alla tider haft en sådan tveeggad inställning till våld, död och katastrof. Kanske just för att det skrämmer oss. När man hade offentliga avrättningar så drogs folk dit som åskådare. Och i romarriket lockade gladiatorspelen. Idag konsumerar vi filmer och spel med action, krig och skräck. Den här magnetiska dragningskraften. Det kanske är den som får oss att stanna till och glo lite extra vid en korsning full av blåljus och ambulanser? Döden är närvarande och vi vill stilla vår nyfikenhet och badda vår rädsla. Men att då inte titta för länge med risk för att fastna...

10 november

Funderar över smärtpunkterna för personen i vår berättelse. Fast jag är inte alls nöjd över ordvalet smärtpunkter. Eftersom det är nåt jag vill greppa som nog inte bara behöver vara "smärtsamt". Kanske snarare drivkrafter. Vad är det som får honom att tacka ja till att åka på uppdraget? Var ligger de personliga triggerpunkterna, känsloknutarna som han bär med sig från denna upplevelse och som sedan driver honom till ett slags självterapi samt "korståg" mot det som försatt honom i den situation som givit honom dessa extraordinära upplevelser?

Jag kommer att tänka på det jag hört om många amerikanska soldater som kom hem från Vietnam. Medan deras fäder blev hyllade med parad och konfetti vid freden 1945, så blev de bemötta med spott och hat. Och att de blev svikna av sin egen organisation. Kände sig lurade. Hade blivit intalade att de var hjältar men blev vända ryggen åt vid hemkomsten.
En annan tid, en annan situation, men jag började nog tänka på det eftersom det är någon slags liknande känsla av vanmakt, besvikelse och genomskådande av en lögn som jag tycker mig kunna se i berättelsen och som jag vill åt.

Och jag kan ju också roa mig med att anamma samma typ av dramaturgi:
Att Andreas är lika ärelysten, oförberedd och naiv som nog många av de unga män som blev skickade till Vietnam var. Att han kände sig inkastad i en helt främmande värld där han från början inte visste sin uppgift, inväntade order, men den lät vänta på sig. Att han började lära sig arbetet och tvingades snabbt uppleva saker många av oss aldrig behöver uppleva under vår livstid. Att han genom det arbetet fick kämpa för att behålla sin mänsklighet och inte bli avtrubbad, samtidigt som kollegor runt om honom föll igenom, fick skickas hem, och han själv började drabbas av vanföreställningar. Att han började se att organisationen fungerade dåligt eller inte alls och började ifrågasätta det mesta kring arbetet ("What are we fighting for?"). Att ha överordnande som inte agerar chefsmannamässigt utan verkar se till sina egna behov (jag tänker på officeren i filmen Apocalypse Now som mitt under striderna anser det viktigare att ta ett break och ge sig ut i havet och surfa, Coppolas sätt att beskriva vietnamkrigets galenskap). Att som representant för en myndighet få utstå människors spott och spe, deras hat. Att komma hem som ett vrak och vara desillusionerad. Att inte inse att man bär på ett trauma man inte orkar ta itu med. Att bära på en ilska, en besvikelse och en känsla av att ha blivit lurad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som man sen upplever vänder en ryggen och i stort sett påstår att ens upplevelser är fel. Att man måste välja - att antingen förtränga känslorna, eller att kanalisera dem mot sin arbetsgivare (många vietnamveteraner reagerade just så - blev fredsivrare, tänker på filmen Född den 4 juli).
Och Andreas lämnade ju senare UD och skrev sin bok. För sin egen skull, men även som en uppgörelse med UD. Han väljer att dela med sig av sina erfarenheter för att det förhoppningsvis inte ska hända igen.

6 november

Här är en recension av boken i Skånskan

http://www.skanskan.se/article/20141105/NOJE/141109788


Sitter sent på kvällen, när alla andra i familjen sover, och tittar på youtube-klipp. Fastnar vid en dokumentär om tsunamin och överlevande som jag kommer på att jag såg för över ett halvår sen, då när jag fick veta att jag skulle göra detta projekt. Den är ihopklippt av överlevandes filmklipp från katastrofen plus intervjuer med dem flera år efteråt.
Jag märker att jag fortfarande blir helt stum, chockad, tappar hakan, när jag ser filmklippen över hur vattnet väller in för att sedan sugas tillbaka och sen välla in igen, om och om igen. Palmer välter, båtar och bilar flyter om vartannat, och ljuden från skrikande och hojtande människor och från bråte som knäcks och tumlas runt i vattenmassorna. Sen stillheten efteråt. Förödelsen. Det är så oerhört svårt att greppa. Hur allt slås i spillror. Och det är detta kaos som folk strax efteråt försöker bringa ordning i, detta febriga helvete Andreas tvingas landa i för att delta i städningsprocessen.
Jag minns paret i filmen som förlorat sitt lilla barn. När de dyker upp i intervjuklippen så spolar jag förbi, det klarar jag inte se en gång till.

5 november

Läser texten i Andreas bok för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Tänker att det kommer bli en mängd gånger till, jag ska lära mig det utantill. Jag kommer att bli van. Avtrubbad. Bra, om erfarenhet av avtrubbningen är användbart. Samtidigt vill jag ju inte bli likgiltig inför berättelsen. Tänker att jag behöver påminna mig om mina tankar och reaktioner jag hade vid mitt första möte med hans berättelse. Det får inte glömmas bort för det är det jag vill förmedla vidare till en publik. Sen är möjligen avtrubbning bitvis användbart i gestaltningen. Men jag som skådespelare vill sträva efter att inte bli avtrubbad. Jag vill ständigt påminna mig om varför jag gör detta och att det är en angelägen berättelse att förmedla.

4 november

Läser en fin recension av boken i Sydsvenskan.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/bocker/bokrecensioner/efter-vagen/

Tycker dock där finns en något märklig reflektion:

"Man kan ifrågasätta Normans lämplighet som kritiker av UD i det här fallet. Hårdast drabbar kritiken självklart Laila Freivalds och ledningen. Lindrigast kommer fotfolket på plats undan, det vill säga Norman själv. Det är som om han inte riktigt förmår se sig själv som en del av den apparat som bröt samman. Han var där, han representerade apparaten, men han vill inte axla ansvaret."

Är det någon som är lämplig att kritisera att UDs arbete inte höll det mått man utgav sig för att klara och sedemera var nöjda med, så är det väl han och hans kollegor på plats som har "inside information". Sen tycker jag verkligen han kan se sin plats i apparaten. Vad mer kan man begära av en människa som försöker utföra det orimliga inom ett system/en myndighet, som inte ger denne några verktyg, riktlinjer, information, hjälp och uppmuntrande klapp på axeln. Han handlar som den människa han är, kliver utanför ramarna och försöker hantera ångesten och skammen över att vara en representant för den myndighet som satt upp så snäva ramar och ett så trångsynt handlingsprogram. Det är vad jag ser i hans beskrivning och jag har nu läst boken ett antal gånger. Kanske har jag missuppfattat vad recensenten vill få fram, förtydliga det då gärna för mig någon... Det låter som om han misstror Andreas. Klart det är färgat av hans subjektivitet men det är som om han anser att Andreas medvetet skulle valt bort stora delar av sanningen för att rentvå nåt ansvar eller dåligt samvete. Å ena sidan: det vet endast Andreas. Å andra sidan: där finns många som kan vittna om hans och hans kollegers handlingar.

Har också börjat läsa boken igen. I väntan på nästa version av manuset.

3 november

Har precis läst monologen Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Åsa Lindholms dramatisering av Ann Heberleins självbiografiska bok. Som inspiration, även om det är en helt annan berättelse och ett annat språk. I denna rullar texten fram hetsigt och aggressivt, man kippar nästan själv efter andan mellan meningarna. Andreas text är ju mer detaljrik, målande, reflekterande, eftertänksam.

Det var Anna som tipsade och mejlade mig den. För att se hur texten och dramaturgin kan byggas upp i fristående tablåer. Såg att den ska ha nypremiär på Dramaten i helgen och spelas en månad. Hade ju varit kul att åka upp och se. Eller kul och kul... Den är ju rätt plågsam att läsa. Men man sugs ändå med i människoödet hos denna bipolära kvinna som plågas av sitt liv - eller oförmåga att leva. Även om det ligger långt från egna erfarenheter kan jag ändå glimtvis hänga med och identifiera sig med resonemang, frågeställningar och det rent universiellt existentiella. Det är väl det som också är jobbigt - att man på ett plan tycker det är extremt: "stackars människa! tur att man inte har det så"; men att det finns grundläggande mänskliga saker där det inte går att värja sig och komma undan. Det finns nog hos de flesta också en underliggande skräck över att kunna hamna i ett sådant ångestlandskap hon befinner sig i och gör just att man "kippar efter andan". 

För att dra nån parallell till vårt arbete så kan jag tänka på just det att "peta och krafsa" på åskådarens skräck för det mentala sammanbrottet och galenskapen. Fast till skillnad från Jag vill inte leva har vi en person som är frisk och mentalt stabil och som hamnar i en situation som är så pass krävande att det hotar hans mentala hälsa. Istället för att beskriva ett psykologiskt inre helvete så beskriver vi ett geografiskt helvete, tsunamikatastrofens Thailand, där en person, som vi lätt kan identifiera oss med, tvingas agera under några extrema dagar. Sen innehåller ju så klart vår berättelse andra bitar som existentiella spörsmål och kritik av samhälleliga strukturer.

31 oktober

Häromdan var jag ute på min kolonilott här i stan och höststädade i trädgården. Såg några gamla ruttna tomater som blivit liggande på stenplattorna och jag tog upp dem, slängde i vår tunna för trädgårdsavfall. Då såg jag hur de vattnat sig och lämnat en liten grönbrun slemmig pöl på marken. I nästa sekund finner jag mig själv på knä och med näsan ett par centimeter från marken sniffandes efter nåt som skulle kunna ge mig en förnimmelse av likstank... Om nån hade sett mig i det ögonblicket hade de nog fått sig nåt att fundera över... Men så knasigt kan ju detta mitt yrke vara ibland. Ena gången försöker man pressa ner sina breda fullvuxna mansfötter i ett par nybeställda balettskor i storlek förtiotre för en regissör tycker "det är en rolig idé"; en annan gång tittar barnen frågande på en när man går runt i lägenheten och städar och man pratar högt för sig själv och de försöker komma underfund med om pappa pratar med dem eller bara "lär sig text utantill" som han så ofta gör... 

Och just denna gång tog jag tillfället som bjöds att stå på alla fyra i trädgården och lukta på innehållet av en rutten grönsak. Men jag kände inget dramatiskt frånstötande och konstaterade att det nog berodde på att det nog var för kallt ute. Hade det varit i somras så...

Och jag tänker att om jag ska försöka fånga dessa olika sinnesintryck som beskrivs i boken så kan jag ju gå tillväga på lite olika sätt. 

Jag kan göra ett researcharbete där jag utsätter mig på olika sätt, så som att leta upp rutten frukt och lukta på den och se vad det ger mig och minnas det till scenarbetet.

Jag kan också leta i mitt minne om där finns tidigare upplevelser som kan vara användbara.

Sen är det ju också så att vi reagerar ju olika på olika saker. Jag kan ju gå runt och lukta på så mycket rutten frukt jag bara hinner med. Men det kanske endast ger mig en uppfattning om hur ruttnande lik luktar (eller närmare uttryckt: hur Andreas tycker att det luktar, även om jag tror många håller med honom om det) men jag kanske inte känner nåt obehag av det, om det nu är det man vill eftersträva. 

Om det är det obehagliga, frånstötande, illamåendeframkallande man söker så kanske jag ska leta i det som framkallar det hos just mig. Personligen tycker jag det är extremt äckligt att rensa golvbrunnen i badrummet, att torka upp spyor, och om jag råkar trampa i hundbajs kan jag nästan få kräkreflexer... Då kan ju exempelvis minnet av just dessa erfarenheter vara användbara för just mig i mitt arbete med rollen. Ifall det handlar om att hitta det som just är "äckligt och obehagligt" och som man vill komma ifrån men är tvungen att fortsätta befinna sig i. 

Till detta får man ju såklart lägga andra pusselbitar, som att det exempelvis är en helt ny erfarenhet (det här med liken), att man känner sig ensam och övergiven men ändå måste fortsätta arbeta och göra nytta, att det är en värme och luftfuktighet man inte är van vid, att det ändå även finns nånting fascinerande som drar en mot liken, som en osynlig kraft som Andreas beskriver det, osv...

Jag tänker på andra användbara erfarenheter jag har som jag skulle vilja lista. Och de sinnesintryck som Andreas beskriver i boken. Att fundera och jobba vidare på dessa. För att förstå och ha med mig en rikare "ryggsäck" till repetitionerna.

Jag tänker på:

- värmen och luftfuktigheten

- lukter (liklukt, stekos, avgaser, havet, duschtvål)

- ljuden (chikador, tystnaden, trafiklarm, skrik och gråt, rop på thailändska, mobilsignaler, snyftande)

- ensamheten

- sömnbristen (4 timmars sömn varje natt)

- det självuppoffrande intensiva arbetet

- ett arbete i svett, tvingandes bära latexhandskar och munskydd, med hot om dödliga sjukdomar

Svårast är ändå, och som jag på nåt sätt vill försöka hitta rent sensibelt, situationen på uppsamlingsplatsen. Stanken av lik som är som en tjock gul egen luft som känns giftig att andas in. Synen av de ruttnande kropparna, hur de vätskar sig och faller samman, likmaskarna som fastnar under skorna. Att ta i dessa, lyfta, vända, behöva leta efter kännetecken, spåren av mänsklighet i det oformligt omänskliga. Att göra det i 35 graders värme, luftfuktighet på 80-95 procent, med svettiga kläder som klibbar och kliar, tvingas andas genom munskydd, ha gummihandskar på svettiga händer, mentolsalva på överläppen ( som dessutom rinner ner med svetten), törsten sårar halsen, solen bränner och luften är stilla, runt omkring upprörda människor och främmande språk. Panikångesten och klaustrofibin ligger nära i tanken bara av att skriva dessa rader...

Men...

Som jag också fick lära mig under utbildningen:

Man kan inte alltid spela allting samtidigt. Man tar en sak i taget och tillsammans bildar de en helhet. "Man kan inte 'göra en omelett'. Men man kan ta fram en stekpanna, sätta på spisen, knäcka ett ägg, osv..."

27 oktober

Har börjat titta på bilder på nätet från tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Mycket av sånt som jag hört och läst Andreas beskriva. Bilder från uppsamlingsläger med rader av lik. Uppsvällda, missfärgade, vanställda. Det är så plågsamt att jag tänker att om jag ska utsätta mig för detta så får jag ta lite i taget. Jag som har svårt att se blod eller bilder på sår. Efter 10-15 bilder känner jag att jag måste sluta för att inte så här sent på kvällen riskera drömma mardrömmar.

Ohyggligt svårt att omfatta det arbete han kastades in i.

Använder Google Earth och reser samma väg som jag antar Andreas gjorde mellan Phuket flygplats och Pearl Village och som han beskriver i boken.

24 oktober

Läser en recension av boken i Helsingborgs Dagblad.

http://hd.se/kultur/boken/2014/10/24/efterskalv/

Och här en intervju av Andreas i DN

http://www.dn.se/insidan/i-krabi-revs-verkligheten-upp/

23 oktober

Nu har P4 Malmöhus också gjort en intervju med Andreas som jag precis lyssnat på.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5998630

22 oktober

Hittade mina gamla anteckningsböcker från när jag började skådespelarutbildningen på Teaterhöterhögskolan. Hoho... Idag lite smått munter samt rörande läsning - skrivet av en 24-åring som likt en svamp sög åt sig allt pedagogerna sa. Alltså 18 år sen. Jisses...

Utbildningens första veckor bestod i att besöka teatrarna i staden, där bland annat Malmö Dramatiska Teater (som Malmö Stadsteater hette då), Ensembleteatern och Teater 23. Denna unge kille skrev också små korta omdömen om hans första intryck av dessa teatrar, men de ska jag inte skriva om just nu i alla fall, hehe...

Vi åkte också till zoo i Köpenhamn och i detalj studerade olika djur i timtal, för att senare kunna imitera dessa. Vi hade många sådana övningar av det första grundläggande arbetet. Att studera sig själv i vardagliga handlingar, som att borsta tänderna och att bre en smörgås. Koncentrationsövningar och samarbetsövningar. Att lära sig förstå att när man i kombination av en hög koncentration och noggrannheten i att utföra en vanlig handling blir befriad i sitt agerande. Det vill säga - man behöver inte sträva efter att "spela teater" - endast utföra handlingen steg för steg. Den som betraktar det kommer att uppfatta det som "agerande". 

Lite kul att gå tillbaka och gräva lite i detta grundläggande arbete som jag i mångt och mycket tar för givet idag. Det kan var bra att rekapitulera, som det så fint heter. Jag ska fortsätta läsa och se hur jag som yrkesmänniska idag uppfattar detta...

Fortsättning följer...

20 oktober

Tittar på Gomorron Sveriges intervju med Andreas.

"UD förstod inte hur bråttom det var" | SVT Playsvtplay.se|Av Sveriges Television AB, Stockholm, Sweden

17 oktober

Lyssnar på intervju av Andreas på radions P1 innan jag går till jobbet.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5993274

14 oktober

Nu är Andreas bok offentlig och finns till försäljning. Jag kan då offentliggöra tidigare texter i min blogg som relaterade till bokens innehåll, och det arbetet börjar jag med från och med nu.

13 oktober

Idag release på Andreas bok på Malmö Stadsteaters lilla scen Intiman, i foajén. Jag är inbjuden att läsa ett utdrag. Nervöst. Jag vill att allt ska gå bra, att texten ska citéras rätt. Känner ansvar inför författaren, stor dag för honom.

30-40 personer där. Inbjudna vänner och bekanta till Andreas, folk från Albert Bonniers Förlag samt en del från teatern.

Känns som att vårt teaterarbete börjar på riktigt, stafettpinnen är överlämnad. Fyra månader till premiär.

Idag blev jag dessutom klar med inläsningen av boken som talbok, korrad och klar. Så snart finns den ute på biblioteken.

10 oktober

Möte med Anna. Vårt första snack om manus och hennes förstaversion. Hon vill veta mina åsikter och jag får ta del av hennes tankegångar. Vi diskuterar dramaturgi och formen för en monolog i allmänhet samt vad vi önskar oss få med i vår berättelse i synnerhet. Ett mycket givande samtal och det känns som en lyx och ynnest att som skådespelare bli inbjuden så här på ett tidigt stadium i processen. Jag tänker att jag också har tidigare kunskap och erfarenhet av manusskrivande, dramaturgiarbete och att spela monolog, som jag kan tillföra detta projekt, vilket känns lustfyllt att kunna bidra och få möjlighet att påverka det kreativa arbetet tidigare än vad som är brukligt.

Jag tycker det känns som om vi är överens i mångt och mycket om innehåll och hur processen framöver ska te sig. Det är ju inget enkelt arbete att stryka ner 275 sidor till 25-30 sidor. Många favoritpartier måste väljas bort till förmån för vår scenberättelse. Sen kräver ju ett drama också andra saker än vad man kan åstadkomma med en bok. En situation, ett möte med publiken i realtid, en dramatisk linje och en karaktärs utvecklingskurva genom dramat, osv. Det blir som ofta med en adaption - det blir en aning annorlunda, nåt annat, nåt eget, men ändå med ett fullgott värde. Det är ju vår förhoppning.

8 oktober

Möte idag med Andreas. Vi ska titta på ett lämpligt och lagom långt utdrag i boken som jag kan läsa på måndagens release. Runt fem minuter långt. Känns ärofyllt och spännande. Samt kul att vi verkar väldigt överens i våra val av stycken.

4 oktober

Jag får Annas första version av manuset. Den ska läsas. Och jag ska också titta igenom boken några vändor för att kunna jämföra. Se vilka bitar hon valt, valt bort, om jag själv saknar nåt, inte saknar nåt, och för att förstå lite mer om den dramatiska idén och adaptionen av boken.

3 oktober

Ser Skåne Dansteater, DoubleTake, på Operan i Malmö. En av killarna har ett solo där han på en begränsad yta dansar väldigt ryckigt och oregelbundet, lite mekaniskt, robotaktigt. Kommer på mig med att tänka på min kommande monolog och på hur Andreas beskriver förhållningssättet till sin egen kropp under arbetet i Thailand. Att han ibland liksom såg den utifrån, som en maskin han med tanken kunde styra, och att den skilde sig just från de döda på just det sätt att han än så länge kunde styra den.

Tänker att det skulle vara möjligt att ha med inslag av nåt fysiskt, abstrakt i föreställningen, att faktiskt ha med dans. Ska kolla med Sara vad hon tror om det, om det är nåt att undersöka vidare. Det kan ju vara nåt subtilt som uppstår i betraktandet av sin egen kropp i berättelsen om förhållningssättet till kroppar, sin egen i relation till de döda.

Vidare börjar jag tänka på Butohdans. Jag har minnesbilder av bleka groteska kroppar och ansikten, vridna i mardrömslika positioner med lidande uttryck och ögon som rullas uppåt och bakåt i skallen. Kanske gör min hjärna denna koppling när jag tänker på beskrivningen av liken i samband med tanken om det verklighetsfrämmande, det sinnessjuka, mardrömmen hos de skadade och överlevande, de som likt Andreas ska behöva leva vidare mitt bland detta. Sen slår det mig faktiskt att Andreas nämnt för mig att han hållit på med Butoh när han i sin ungdom gick Kalle Flygares teaterskola. Jag ser det som ett tecken. Kanske jag ska kollo upp mer om Butoh? Det kanske kan komma till användning...

Här ett klipp från Youtube:
Butoh Dance Performance in Japan

24 september

Idag börjar jag läsa in Andreas bok som talbok. Förhoppningsvis blir den färdig till att den fysiska boken finns ute i handeln. Då kommer man ju även kunna låna den på bibliotek och för de som är synskadade eller har lässvårigheter kan ta del av min inläsning av den. Samtidigt får jag ytterligare en möjlighet att bekanta mig med texten.

7 augusti

En bekant frågar mig om jag tänkt besöka en patolog i mitt förberedelsearbete.

- Du menar göra studiebesök och se en död människa på riktigt...?
- Typ...
Jag har sträckt mig så långt att jag har tänkt leta upp bilder på nätet över lik, hur horribelt och snaskigt det än låter, för att få nån slags uppfattning av det som Andreas sett och som han beskriver. Men inte att se eller känna lukten av nån död på riktigt.
Sen tänker jag: "ja, jag kanske skulle ringa upp nån och se om det är möjligt...". Nu när jag har tid och möjlighet att göra en grundligare research än vad som är brukligt.
Som när Per Oscarsson skulle gestalta nån fattig och hungrande gestalt i nån film och han gav sig ut på vägarna i några veckor och svalt sig mager... Svält hette den visst.
Sen slår det mig att det här med patologen nog inte är tillåtet om man inte går en utbildning till exempelvis läkare eller patolog själv. Fast jag har inte undersökt det förstås...

Så  kom jag att tänka på den där gamla anekdoten om Laurence Olivier och hans bevingade ord "ever tried acting?".
Tydligen var det Dustin Hoffman som bestämt sig för att inte sova på tre nätter inför filmningen av Maratonmannen för att hans karaktär skulle vara "utmattad". När Laurence Oliver, som kommer från den gamla engelska teaterskolan till skillnad från Hoffmans method acting, fick höra detta så sa han till Dustin Hoffman: "Try acting, dear boy...it's much easier."

Och själv är jag skolad i ett skådespelarhantverk som har sina grunder i Stanislavskijs tankar och metoder. Där det i stort sett handlar om att "föreställa sig" att man är en viss person i en viss situation. Som om... 
Med min inlevelseförmåga ska jag försöka uppleva det personen upplever som om jag var den personen. Vad skulle jag själv göra om jag var den personen i just den situationen?...
Kräver tillgång till sin fantasi samt kunskap i människors psyke och beteende. Jag är inte så insatt i Method Acting och med risk för fördomsfullhet så är min föreställning om metoden att man tränar upp sitt agerande genom ett slags "grävande" i sina egna smärtsamma minnen. Eller att man ska utsätta sin kropp till bristningsgränsen - ett verktyg som ska hålla hela förställningen, hela filminspelningen, hela säsongen eller hela karriären för den delen, och inget jag skulle vilja riskera i onödan.

Och enligt mig vore det ju fruktansvärt om man hade en inställning att man var tvungen att gå ut och slå folk på käften bara för att man ska bli ett bra skådespelarämne för exempelvis en roll i Fight Club. Med det inte sagt att man tänker så inom method acting, men där finns ju utrymme till missförstånd av vad skådespeleri handlar om om man utgår från sådana tankegångar, menar jag.

På skolan minns jag att jag pratade med en pedagog om sådana här saker - om man till exempel ska spela någon som utfört folkmord... 
Ja... , svarade pedagogen, ...då kanske man tänker att man städar...
Och så är det lite med Stanislavskij och användandet av sin egen fantasin: man blir tvungen att översätta handlingarna och tankegångarna så de fungerar i ens egen begreppsvärld. För som skådespelare måste man alltid försvara sin rollfigur. Man behöver inte gilla denne privat, men på scen måste man iträda rollen och då måste man försvara personen på samma sätt som man försvarar sig själv i verkliga livet. Oavsett om det är självaste Hitler man spelar. Det är ofta därför det kan vara svårt, tycker jag. Svårt att förstå hur andra människor tänker och agerar. Men också så oändligt lärorikt eftersom man får möjlighet att kika in i så många olika psyken.

Men tillbaka till det här om att utsätta sig för att, om möjligt, se en död människa på riktigt. 
För det första så tycker jag att Andreas hjälper mig så mycket genom sin bok. Han beskriver lukten, den söta tjocka som påminner om rutten frukt. Han skriver om hettan, fukten, svetten som klibbar. Nätter av kort sömn. Förvirringen. Utsattheten. Oförrätten. Mycket sånt som jag direkt kan relatera till och som jag kan finna i min minnesbank (enligt Stanislavskij så använder man hela tiden sig själv - sin fysiska kropp, sina erfarenheter och minnen, sin fantasi - något annat utanför sig själv har vi ju inte. Man jobbar inte specifikt med att gräva fram gamla traumatiska, personliga och smärtsamma minnen för att uppnå nån slags "känslostorm" som ett uttryck. Man jobbar men specifika handlingar. Känslor är inget fel att känna, men det är sekundärt och inte det primära i det skådespelarhantverk som jag fått lära mig). 
Jag kan med andra ord identifiera mig med det, eller honom, med Andreas. Sen finns det ju saker jag inte upplevt (och förhoppningsvis aldrig behöver), som högar av ruttnande lik. Att behöva noga studera dessa kroppar, att ta i dem, bära dem, möta anhöriga till dessa döda människor. I det fallet får jag använda mig av min fantasi och min teknik, hantverk. 

Men å andra sidan... 
Det som i så fall skulle kunna vara intressant vore ju själva det här biten med att utsätta sig. I mina ögon var Andreas som vem som helst av oss andra innan han åkte ner till katastrofens Thailand. Och efter bara några dagar kom han tillbaka med en upplevelse som få av oss någonsin får uppleva och som kom att förändra honom. 
Jag kommer ju såklart aldrig vilja utsätta mig på ett sånt sätt endast för detta projekt - det vore helt oförsvarligt av mig att sätta hela min mentala hälsa på spel. 
Och samtidigt finns det något i mig som går och funderar på vad det är för något jag denna gång skulle kunna göra med mig själv i mitt arbete som tänjer lite på mina gränser... Som kanske inte känns helt tryggt... Något jag inte tidigare har gjort... Ibland är det som om vissa projekt pockar på vissa saker, vill ge mig några extra utmaningar.

Fast... bara det att ta del av Andreas berättelse är en utmaning i sig. Det är att kliva in i en ny värld...

Ja. Jag får se vad jag kan hitta på framöver. Åt mig själv.

19 juni

Ser sommarkvällens moln dra förbi fönstret. I morgon är det midsommar. Stilla semestertid i Sverige. Långt från tropisk hetta och denna berättelses kaos.
Har haft ett spännande möte idag med regissören Sara, scenografen Helle och dramaturgen/dramatikern Anna. De har precis som jag läst texten och börjat spåna kring olika idéer. Berättade om dessa för mig och visade scenografimodell. Mycket inspirerande! (dock inget jag kan avslöja här och nu). Samtidigt var de nyfikna på de saker som jag tänkt på vad gäller texten eller den blivande pjäsen. Det känns verkligen lyxigt att som skådespelare få vara med på ett så här pass tidigt stadium och följa andras tankegångar. Är stolt och glad att jag jobbar på Malmö Stadsteater, i just detta projekt, med just dessa människor!
Nu ska jag titta lite på fotbolls-vm. Så bra har jag det.

16 juni

Idag tänkte jag börja min blogg om teaterprojektet 9,3 på Richterskalan. 
Ser på mina första anteckningar om denna blogg att jag valt att kalla det 9:3... nåt freudianskt månne, som om det vore ett blytungt Noréndrama... 9,3 heter det och inget annat. Visst Norén är bra men det här är nåt annat. Också tungt, också bra skrivet.
Jag kommer nu att lägga ut mina tidigare anteckningar så de hamnar i kronologisk ordning, vilket gör att detta mitt första inlägg hamnar såklart lite senare...
Funderar hur jag ska ställa om klockan här på bloggkontot, allt publiceras med fel tid... ser att den är inställd på "tidszon: Stilla havet", vet inte om det är ett tecken... nej, just det, Indiska oceanen skulle det i så fall vara, gäller att minnas sin atlas...

Här är iallafall ett tecken på att tiden gått...
           

Foto av Peter Westrup tagen i februari 2005 

Foto av Johan Sjövall tagen i maj 2014

Jag ska också hitta ett sätt att skriva om mitt möte med Andreas Normans text utan att avslöja texten innan den blir utgiven som bok i oktober. Har tänkt att se om jag kan använda mig av nåt sånt här: "[utelämnad text från boken eller sånt som i hög grad hänvisar till bokens innehåll]", och att jag sen kan lägga till, avslöja om man så vill, vad där står sen när hans text är utgiven och offentlig. Min tanke är att koncentrera mig på mitt eget arbete; även om det kan bli problematiskt att förmedla då det nu i början handlar om mötet med en text - en text som i nuläget är hemlig... En spinoff-effekt av det kan ju förhoppningsvis bli att förväntningarna trissas upp... (Detta är från och med 15 oktober inte längre aktuellt eftersom boken då är offentlig och jag har gått in och ändrat tillbaka allt detta/ Erik 2014-10-15)

Det ska sägas att jag själv är personligen inte drabbad av Tsunamikatastrofen den 26 december 2004. Det minne jag har är att jag för första gången fick veta det lite senare under den dagen. Jag var tillsammans med min tjej hemma hos min syster och hennes kille som bor utanför Stockholm. Jag har ett minne av att han, min syrras kille, läser rubriken från text-tv, minns inte om det är förmiddag eller eftermiddag. Har för mig att det står något om flodvåg eller nåt liknande i Indiska oceanen, och att svenskar kan vara drabbade. Ordet tsunami var mig veterligen helt okänt. Det kom senare.
Man följde väl nyhetsrapporteringen men det var svårt att riktigt fatta vad som hade hänt, minns jag, omfattningen. Jag har ett starkt minne av många ilskna drabbade och hon, taleskvinnan för Ving eller om det var Fritidsresor som blev lite av en hjältinna i folks ögon. Och sen det politiska spelet och mediedrevet. Laila Freivalds jagade flottiga uppsyn och Jan och Lars och allt vad de hette som ställdes till svars. Och ett smusslande och mörkande med mejltrafik, databand som låstes in i nåt skåp och som den borgerliga regeringen sen fortsatte ha inlåst, det blev man ju väldigt nyfiken på...

15 juni

Jag kan äta min frukost, dricka mitt kaffe. Gå på toaletten, uträtta mina behov. Jag lever. Min kropp fungerar fortfarande. Lungorna fylls med luft och jag andas ut. Tänker på offren. Vad var deras kroppar fyllda av? Gårdagens flygplansmat i tarmarna. Vad åt de av hotellets frukostbuffé som fortfarande ligger i magsäcken och inte hunnit smälta. Som nu ruttnar istället. Har hört talas om att folk som dör släpper ifrån sig tarminnehållet. Tänker på stanken. Och jag tänker på det jag hört berättas om lukten av ruttnande kroppar. Svårt att föreställa sig. Det närmsta jag kommer i upplevelse är väl nån mat som legat för länge i ett kylskåp eller i en soppåse man borde slängt redan dagen innan. Nu kom jag att minnas en händelse när jag gick i högstadiet. Jag var kanske 14 år och vår skola angränsade till skogen. En död hare låg och flöt uppsvälld i en stor vattenansamling. Vi roade oss med att försöka pricka den med sten. Vi band den i ett snöre och släpade den längs en skogsväg. Kan förnimma en viss söt lukt av föruttnelse. Om jag tar det, gånger tusen...? I tropisk hetta. Plus att det är människor man tvingas betrakta. Jag har en bit kvar att greppa detta.

11 juni

Möte med Anna K och Andreas. Anna berättar om sina idéer kring manus och dramaturgi och jag delar med mig av mina tankar om texten efter att ha läst den nu en gång. Vi pratar om olika situationer, scener, i berättelsen vi fastnat extra mycket för, samt återkommande tematiker att ta fasta på.
Andreas visar mig bilderna han tog under sin tid där nere och som han sparat i sin tio år gamla sonyericsson-telefon.
Efter två timmar är jag återigen full av tankar och lite matt av intryck - det är en mäktig historia som fascinerar och förskräcker, suger in en likt ett svart hål. Men märkligt nog känner jag mig samtidigt även taggad och full av energi. Nästan synd att det är så långt till repetitionsstart...

10 juni

Bloggmöte med Erik R. Han visade mig grunderna så jag kan komma igång. Så nu är jag igång.

9 juni

Börjar gå igenom texten igen. Stryker under "favorit"- partier.

Slås av ensamheten Andreas måste ha känt hela vägen - innan, under och efter. Ett ord som återkommer, gör sig påmind, "ensamhet". Den tuffa konkurrensen på jobbet på UD; att bli lämnad åt sitt öde nere i Thailand; och att man är ensam om sina upplevelser när man återvänder - "hur ska någon kunna förstå och hjälpa till".

Inser hur mycket som är bra av texten. Det här kommer att bli en pärs att stryka ner.

7 juni

Bra att Andreas för det mesta beskriver och lämnar över till läsaren att reagera och känna med den intertextualitet, inlevelseförmåga och etik vi alla i mångt och mycket besitter. Han är sparsmakad med egen bitterhet och känslor, tänker jag.

Besluts-farsen innan insats inleds, två och ett halvt dygn efter katastrofen.

Slutet. om slumpen som skickade honom till Thailand. Studenternas telefonlista var den enda tillgängliga. Ytterligare ett tecken på noll organisation.

6 juni

Tänker på möjlig början på pjäsen.

Samtalet med kuratorn och samtalet med Elin är två partier som skulle kunna användas för en inzoomning till att vilja berätta.

4 juni

Fortsätter läsa.

Hårdhet, för att inte falla samman.

Hans förslag om volontärerna - ett slag på fingrarna.

Inget annat land än Sverige hade så många resenärer här - 20.000 st.

Prästen som krackelerar.

"Se mig. Se mitt arbete. Det är vi som slitit här. Ni vet ingenting.

Tänker på Andreas ord om hur döden, liken äter sig in som en smitta ju längre man vistas bland dem.
Hur kommer det bli för mig, hur jag kommer bli påverkad i detta arbete? Vet att jag måste släppa in en del av det för att känna att jag gör ett bra jobb. Men hur mycket, på vilket sätt kommer det påverka mig? Tanken om död och förruttnelse som ett virus. Hur hittar man motståndskraften, balansen, så det inte tar över för mycket?

Funderar över vad som händer när man på detta sätt delar med sig av saker man varit med om. Tänker att händelsen är som svallvågor, ringar på vattnet efter en sten, samlad energi. Genom att lätta på trycket och dela med sig så fortplantas energin, späds ut och delas sedemera av så många fler.