31 oktober

Häromdan var jag ute på min kolonilott här i stan och höststädade i trädgården. Såg några gamla ruttna tomater som blivit liggande på stenplattorna och jag tog upp dem, slängde i vår tunna för trädgårdsavfall. Då såg jag hur de vattnat sig och lämnat en liten grönbrun slemmig pöl på marken. I nästa sekund finner jag mig själv på knä och med näsan ett par centimeter från marken sniffandes efter nåt som skulle kunna ge mig en förnimmelse av likstank... Om nån hade sett mig i det ögonblicket hade de nog fått sig nåt att fundera över... Men så knasigt kan ju detta mitt yrke vara ibland. Ena gången försöker man pressa ner sina breda fullvuxna mansfötter i ett par nybeställda balettskor i storlek förtiotre för en regissör tycker "det är en rolig idé"; en annan gång tittar barnen frågande på en när man går runt i lägenheten och städar och man pratar högt för sig själv och de försöker komma underfund med om pappa pratar med dem eller bara "lär sig text utantill" som han så ofta gör... 

Och just denna gång tog jag tillfället som bjöds att stå på alla fyra i trädgården och lukta på innehållet av en rutten grönsak. Men jag kände inget dramatiskt frånstötande och konstaterade att det nog berodde på att det nog var för kallt ute. Hade det varit i somras så...

Och jag tänker att om jag ska försöka fånga dessa olika sinnesintryck som beskrivs i boken så kan jag ju gå tillväga på lite olika sätt. 

Jag kan göra ett researcharbete där jag utsätter mig på olika sätt, så som att leta upp rutten frukt och lukta på den och se vad det ger mig och minnas det till scenarbetet.

Jag kan också leta i mitt minne om där finns tidigare upplevelser som kan vara användbara.

Sen är det ju också så att vi reagerar ju olika på olika saker. Jag kan ju gå runt och lukta på så mycket rutten frukt jag bara hinner med. Men det kanske endast ger mig en uppfattning om hur ruttnande lik luktar (eller närmare uttryckt: hur Andreas tycker att det luktar, även om jag tror många håller med honom om det) men jag kanske inte känner nåt obehag av det, om det nu är det man vill eftersträva. 

Om det är det obehagliga, frånstötande, illamåendeframkallande man söker så kanske jag ska leta i det som framkallar det hos just mig. Personligen tycker jag det är extremt äckligt att rensa golvbrunnen i badrummet, att torka upp spyor, och om jag råkar trampa i hundbajs kan jag nästan få kräkreflexer... Då kan ju exempelvis minnet av just dessa erfarenheter vara användbara för just mig i mitt arbete med rollen. Ifall det handlar om att hitta det som just är "äckligt och obehagligt" och som man vill komma ifrån men är tvungen att fortsätta befinna sig i. 

Till detta får man ju såklart lägga andra pusselbitar, som att det exempelvis är en helt ny erfarenhet (det här med liken), att man känner sig ensam och övergiven men ändå måste fortsätta arbeta och göra nytta, att det är en värme och luftfuktighet man inte är van vid, att det ändå även finns nånting fascinerande som drar en mot liken, som en osynlig kraft som Andreas beskriver det, osv...

Jag tänker på andra användbara erfarenheter jag har som jag skulle vilja lista. Och de sinnesintryck som Andreas beskriver i boken. Att fundera och jobba vidare på dessa. För att förstå och ha med mig en rikare "ryggsäck" till repetitionerna.

Jag tänker på:

- värmen och luftfuktigheten

- lukter (liklukt, stekos, avgaser, havet, duschtvål)

- ljuden (chikador, tystnaden, trafiklarm, skrik och gråt, rop på thailändska, mobilsignaler, snyftande)

- ensamheten

- sömnbristen (4 timmars sömn varje natt)

- det självuppoffrande intensiva arbetet

- ett arbete i svett, tvingandes bära latexhandskar och munskydd, med hot om dödliga sjukdomar

Svårast är ändå, och som jag på nåt sätt vill försöka hitta rent sensibelt, situationen på uppsamlingsplatsen. Stanken av lik som är som en tjock gul egen luft som känns giftig att andas in. Synen av de ruttnande kropparna, hur de vätskar sig och faller samman, likmaskarna som fastnar under skorna. Att ta i dessa, lyfta, vända, behöva leta efter kännetecken, spåren av mänsklighet i det oformligt omänskliga. Att göra det i 35 graders värme, luftfuktighet på 80-95 procent, med svettiga kläder som klibbar och kliar, tvingas andas genom munskydd, ha gummihandskar på svettiga händer, mentolsalva på överläppen ( som dessutom rinner ner med svetten), törsten sårar halsen, solen bränner och luften är stilla, runt omkring upprörda människor och främmande språk. Panikångesten och klaustrofibin ligger nära i tanken bara av att skriva dessa rader...

Men...

Som jag också fick lära mig under utbildningen:

Man kan inte alltid spela allting samtidigt. Man tar en sak i taget och tillsammans bildar de en helhet. "Man kan inte 'göra en omelett'. Men man kan ta fram en stekpanna, sätta på spisen, knäcka ett ägg, osv..."

27 oktober

Har börjat titta på bilder på nätet från tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Mycket av sånt som jag hört och läst Andreas beskriva. Bilder från uppsamlingsläger med rader av lik. Uppsvällda, missfärgade, vanställda. Det är så plågsamt att jag tänker att om jag ska utsätta mig för detta så får jag ta lite i taget. Jag som har svårt att se blod eller bilder på sår. Efter 10-15 bilder känner jag att jag måste sluta för att inte så här sent på kvällen riskera drömma mardrömmar.

Ohyggligt svårt att omfatta det arbete han kastades in i.

Använder Google Earth och reser samma väg som jag antar Andreas gjorde mellan Phuket flygplats och Pearl Village och som han beskriver i boken.

24 oktober

Läser en recension av boken i Helsingborgs Dagblad.

http://hd.se/kultur/boken/2014/10/24/efterskalv/

Och här en intervju av Andreas i DN

http://www.dn.se/insidan/i-krabi-revs-verkligheten-upp/

23 oktober

Nu har P4 Malmöhus också gjort en intervju med Andreas som jag precis lyssnat på.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5998630

22 oktober

Hittade mina gamla anteckningsböcker från när jag började skådespelarutbildningen på Teaterhöterhögskolan. Hoho... Idag lite smått munter samt rörande läsning - skrivet av en 24-åring som likt en svamp sög åt sig allt pedagogerna sa. Alltså 18 år sen. Jisses...

Utbildningens första veckor bestod i att besöka teatrarna i staden, där bland annat Malmö Dramatiska Teater (som Malmö Stadsteater hette då), Ensembleteatern och Teater 23. Denna unge kille skrev också små korta omdömen om hans första intryck av dessa teatrar, men de ska jag inte skriva om just nu i alla fall, hehe...

Vi åkte också till zoo i Köpenhamn och i detalj studerade olika djur i timtal, för att senare kunna imitera dessa. Vi hade många sådana övningar av det första grundläggande arbetet. Att studera sig själv i vardagliga handlingar, som att borsta tänderna och att bre en smörgås. Koncentrationsövningar och samarbetsövningar. Att lära sig förstå att när man i kombination av en hög koncentration och noggrannheten i att utföra en vanlig handling blir befriad i sitt agerande. Det vill säga - man behöver inte sträva efter att "spela teater" - endast utföra handlingen steg för steg. Den som betraktar det kommer att uppfatta det som "agerande". 

Lite kul att gå tillbaka och gräva lite i detta grundläggande arbete som jag i mångt och mycket tar för givet idag. Det kan var bra att rekapitulera, som det så fint heter. Jag ska fortsätta läsa och se hur jag som yrkesmänniska idag uppfattar detta...

Fortsättning följer...

20 oktober

Tittar på Gomorron Sveriges intervju med Andreas.

"UD förstod inte hur bråttom det var" | SVT Playsvtplay.se|Av Sveriges Television AB, Stockholm, Sweden

17 oktober

Lyssnar på intervju av Andreas på radions P1 innan jag går till jobbet.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5993274

14 oktober

Nu är Andreas bok offentlig och finns till försäljning. Jag kan då offentliggöra tidigare texter i min blogg som relaterade till bokens innehåll, och det arbetet börjar jag med från och med nu.

13 oktober

Idag release på Andreas bok på Malmö Stadsteaters lilla scen Intiman, i foajén. Jag är inbjuden att läsa ett utdrag. Nervöst. Jag vill att allt ska gå bra, att texten ska citéras rätt. Känner ansvar inför författaren, stor dag för honom.

30-40 personer där. Inbjudna vänner och bekanta till Andreas, folk från Albert Bonniers Förlag samt en del från teatern.

Känns som att vårt teaterarbete börjar på riktigt, stafettpinnen är överlämnad. Fyra månader till premiär.

Idag blev jag dessutom klar med inläsningen av boken som talbok, korrad och klar. Så snart finns den ute på biblioteken.

10 oktober

Möte med Anna. Vårt första snack om manus och hennes förstaversion. Hon vill veta mina åsikter och jag får ta del av hennes tankegångar. Vi diskuterar dramaturgi och formen för en monolog i allmänhet samt vad vi önskar oss få med i vår berättelse i synnerhet. Ett mycket givande samtal och det känns som en lyx och ynnest att som skådespelare bli inbjuden så här på ett tidigt stadium i processen. Jag tänker att jag också har tidigare kunskap och erfarenhet av manusskrivande, dramaturgiarbete och att spela monolog, som jag kan tillföra detta projekt, vilket känns lustfyllt att kunna bidra och få möjlighet att påverka det kreativa arbetet tidigare än vad som är brukligt.

Jag tycker det känns som om vi är överens i mångt och mycket om innehåll och hur processen framöver ska te sig. Det är ju inget enkelt arbete att stryka ner 275 sidor till 25-30 sidor. Många favoritpartier måste väljas bort till förmån för vår scenberättelse. Sen kräver ju ett drama också andra saker än vad man kan åstadkomma med en bok. En situation, ett möte med publiken i realtid, en dramatisk linje och en karaktärs utvecklingskurva genom dramat, osv. Det blir som ofta med en adaption - det blir en aning annorlunda, nåt annat, nåt eget, men ändå med ett fullgott värde. Det är ju vår förhoppning.

8 oktober

Möte idag med Andreas. Vi ska titta på ett lämpligt och lagom långt utdrag i boken som jag kan läsa på måndagens release. Runt fem minuter långt. Känns ärofyllt och spännande. Samt kul att vi verkar väldigt överens i våra val av stycken.

4 oktober

Jag får Annas första version av manuset. Den ska läsas. Och jag ska också titta igenom boken några vändor för att kunna jämföra. Se vilka bitar hon valt, valt bort, om jag själv saknar nåt, inte saknar nåt, och för att förstå lite mer om den dramatiska idén och adaptionen av boken.

3 oktober

Ser Skåne Dansteater, DoubleTake, på Operan i Malmö. En av killarna har ett solo där han på en begränsad yta dansar väldigt ryckigt och oregelbundet, lite mekaniskt, robotaktigt. Kommer på mig med att tänka på min kommande monolog och på hur Andreas beskriver förhållningssättet till sin egen kropp under arbetet i Thailand. Att han ibland liksom såg den utifrån, som en maskin han med tanken kunde styra, och att den skilde sig just från de döda på just det sätt att han än så länge kunde styra den.

Tänker att det skulle vara möjligt att ha med inslag av nåt fysiskt, abstrakt i föreställningen, att faktiskt ha med dans. Ska kolla med Sara vad hon tror om det, om det är nåt att undersöka vidare. Det kan ju vara nåt subtilt som uppstår i betraktandet av sin egen kropp i berättelsen om förhållningssättet till kroppar, sin egen i relation till de döda.

Vidare börjar jag tänka på Butohdans. Jag har minnesbilder av bleka groteska kroppar och ansikten, vridna i mardrömslika positioner med lidande uttryck och ögon som rullas uppåt och bakåt i skallen. Kanske gör min hjärna denna koppling när jag tänker på beskrivningen av liken i samband med tanken om det verklighetsfrämmande, det sinnessjuka, mardrömmen hos de skadade och överlevande, de som likt Andreas ska behöva leva vidare mitt bland detta. Sen slår det mig faktiskt att Andreas nämnt för mig att han hållit på med Butoh när han i sin ungdom gick Kalle Flygares teaterskola. Jag ser det som ett tecken. Kanske jag ska kollo upp mer om Butoh? Det kanske kan komma till användning...

Här ett klipp från Youtube:
Butoh Dance Performance in Japan