19 juni

Ser sommarkvällens moln dra förbi fönstret. I morgon är det midsommar. Stilla semestertid i Sverige. Långt från tropisk hetta och denna berättelses kaos.
Har haft ett spännande möte idag med regissören Sara, scenografen Helle och dramaturgen/dramatikern Anna. De har precis som jag läst texten och börjat spåna kring olika idéer. Berättade om dessa för mig och visade scenografimodell. Mycket inspirerande! (dock inget jag kan avslöja här och nu). Samtidigt var de nyfikna på de saker som jag tänkt på vad gäller texten eller den blivande pjäsen. Det känns verkligen lyxigt att som skådespelare få vara med på ett så här pass tidigt stadium och följa andras tankegångar. Är stolt och glad att jag jobbar på Malmö Stadsteater, i just detta projekt, med just dessa människor!
Nu ska jag titta lite på fotbolls-vm. Så bra har jag det.

16 juni

Idag tänkte jag börja min blogg om teaterprojektet 9,3 på Richterskalan. 
Ser på mina första anteckningar om denna blogg att jag valt att kalla det 9:3... nåt freudianskt månne, som om det vore ett blytungt Noréndrama... 9,3 heter det och inget annat. Visst Norén är bra men det här är nåt annat. Också tungt, också bra skrivet.
Jag kommer nu att lägga ut mina tidigare anteckningar så de hamnar i kronologisk ordning, vilket gör att detta mitt första inlägg hamnar såklart lite senare...
Funderar hur jag ska ställa om klockan här på bloggkontot, allt publiceras med fel tid... ser att den är inställd på "tidszon: Stilla havet", vet inte om det är ett tecken... nej, just det, Indiska oceanen skulle det i så fall vara, gäller att minnas sin atlas...

Här är iallafall ett tecken på att tiden gått...
           

Foto av Peter Westrup tagen i februari 2005 

Foto av Johan Sjövall tagen i maj 2014

Jag ska också hitta ett sätt att skriva om mitt möte med Andreas Normans text utan att avslöja texten innan den blir utgiven som bok i oktober. Har tänkt att se om jag kan använda mig av nåt sånt här: "[utelämnad text från boken eller sånt som i hög grad hänvisar till bokens innehåll]", och att jag sen kan lägga till, avslöja om man så vill, vad där står sen när hans text är utgiven och offentlig. Min tanke är att koncentrera mig på mitt eget arbete; även om det kan bli problematiskt att förmedla då det nu i början handlar om mötet med en text - en text som i nuläget är hemlig... En spinoff-effekt av det kan ju förhoppningsvis bli att förväntningarna trissas upp... (Detta är från och med 15 oktober inte längre aktuellt eftersom boken då är offentlig och jag har gått in och ändrat tillbaka allt detta/ Erik 2014-10-15)

Det ska sägas att jag själv är personligen inte drabbad av Tsunamikatastrofen den 26 december 2004. Det minne jag har är att jag för första gången fick veta det lite senare under den dagen. Jag var tillsammans med min tjej hemma hos min syster och hennes kille som bor utanför Stockholm. Jag har ett minne av att han, min syrras kille, läser rubriken från text-tv, minns inte om det är förmiddag eller eftermiddag. Har för mig att det står något om flodvåg eller nåt liknande i Indiska oceanen, och att svenskar kan vara drabbade. Ordet tsunami var mig veterligen helt okänt. Det kom senare.
Man följde väl nyhetsrapporteringen men det var svårt att riktigt fatta vad som hade hänt, minns jag, omfattningen. Jag har ett starkt minne av många ilskna drabbade och hon, taleskvinnan för Ving eller om det var Fritidsresor som blev lite av en hjältinna i folks ögon. Och sen det politiska spelet och mediedrevet. Laila Freivalds jagade flottiga uppsyn och Jan och Lars och allt vad de hette som ställdes till svars. Och ett smusslande och mörkande med mejltrafik, databand som låstes in i nåt skåp och som den borgerliga regeringen sen fortsatte ha inlåst, det blev man ju väldigt nyfiken på...

15 juni

Jag kan äta min frukost, dricka mitt kaffe. Gå på toaletten, uträtta mina behov. Jag lever. Min kropp fungerar fortfarande. Lungorna fylls med luft och jag andas ut. Tänker på offren. Vad var deras kroppar fyllda av? Gårdagens flygplansmat i tarmarna. Vad åt de av hotellets frukostbuffé som fortfarande ligger i magsäcken och inte hunnit smälta. Som nu ruttnar istället. Har hört talas om att folk som dör släpper ifrån sig tarminnehållet. Tänker på stanken. Och jag tänker på det jag hört berättas om lukten av ruttnande kroppar. Svårt att föreställa sig. Det närmsta jag kommer i upplevelse är väl nån mat som legat för länge i ett kylskåp eller i en soppåse man borde slängt redan dagen innan. Nu kom jag att minnas en händelse när jag gick i högstadiet. Jag var kanske 14 år och vår skola angränsade till skogen. En död hare låg och flöt uppsvälld i en stor vattenansamling. Vi roade oss med att försöka pricka den med sten. Vi band den i ett snöre och släpade den längs en skogsväg. Kan förnimma en viss söt lukt av föruttnelse. Om jag tar det, gånger tusen...? I tropisk hetta. Plus att det är människor man tvingas betrakta. Jag har en bit kvar att greppa detta.

11 juni

Möte med Anna K och Andreas. Anna berättar om sina idéer kring manus och dramaturgi och jag delar med mig av mina tankar om texten efter att ha läst den nu en gång. Vi pratar om olika situationer, scener, i berättelsen vi fastnat extra mycket för, samt återkommande tematiker att ta fasta på.
Andreas visar mig bilderna han tog under sin tid där nere och som han sparat i sin tio år gamla sonyericsson-telefon.
Efter två timmar är jag återigen full av tankar och lite matt av intryck - det är en mäktig historia som fascinerar och förskräcker, suger in en likt ett svart hål. Men märkligt nog känner jag mig samtidigt även taggad och full av energi. Nästan synd att det är så långt till repetitionsstart...

10 juni

Bloggmöte med Erik R. Han visade mig grunderna så jag kan komma igång. Så nu är jag igång.

9 juni

Börjar gå igenom texten igen. Stryker under "favorit"- partier.

Slås av ensamheten Andreas måste ha känt hela vägen - innan, under och efter. Ett ord som återkommer, gör sig påmind, "ensamhet". Den tuffa konkurrensen på jobbet på UD; att bli lämnad åt sitt öde nere i Thailand; och att man är ensam om sina upplevelser när man återvänder - "hur ska någon kunna förstå och hjälpa till".

Inser hur mycket som är bra av texten. Det här kommer att bli en pärs att stryka ner.

7 juni

Bra att Andreas för det mesta beskriver och lämnar över till läsaren att reagera och känna med den intertextualitet, inlevelseförmåga och etik vi alla i mångt och mycket besitter. Han är sparsmakad med egen bitterhet och känslor, tänker jag.

Besluts-farsen innan insats inleds, två och ett halvt dygn efter katastrofen.

Slutet. om slumpen som skickade honom till Thailand. Studenternas telefonlista var den enda tillgängliga. Ytterligare ett tecken på noll organisation.

6 juni

Tänker på möjlig början på pjäsen.

Samtalet med kuratorn och samtalet med Elin är två partier som skulle kunna användas för en inzoomning till att vilja berätta.

4 juni

Fortsätter läsa.

Hårdhet, för att inte falla samman.

Hans förslag om volontärerna - ett slag på fingrarna.

Inget annat land än Sverige hade så många resenärer här - 20.000 st.

Prästen som krackelerar.

"Se mig. Se mitt arbete. Det är vi som slitit här. Ni vet ingenting.

Tänker på Andreas ord om hur döden, liken äter sig in som en smitta ju längre man vistas bland dem.
Hur kommer det bli för mig, hur jag kommer bli påverkad i detta arbete? Vet att jag måste släppa in en del av det för att känna att jag gör ett bra jobb. Men hur mycket, på vilket sätt kommer det påverka mig? Tanken om död och förruttnelse som ett virus. Hur hittar man motståndskraften, balansen, så det inte tar över för mycket?

Funderar över vad som händer när man på detta sätt delar med sig av saker man varit med om. Tänker att händelsen är som svallvågor, ringar på vattnet efter en sten, samlad energi. Genom att lätta på trycket och dela med sig så fortplantas energin, späds ut och delas sedemera av så många fler. 

3 juni

Fortsätter läsa.

Anhörig bland liken.
Beskrivningen av det som en reaktorhärd, en smittsam härdsmälta.

Horribel tanke men jag tänker att jag ska googla fram bilder på lik, det måste ju finnas fullt av sånt. Men det ska jag inte göra idag.

Tänker på föreställningen: funderar över klädsel. Kostym - dåtid, innan; t-shirt, keps - i Thailand; nutid - avspänd författare.

Noggrannheten vid pappersifyllandet: dubbelkollar/trippelkollar namn, nr, försöker att inte skvätta svettdroppar som kan smeta ut bläcket.

Tänker åter på föreställningen: ska vi ha möjlighet till samtalsstund efteråt?

Ilskan över Oskar.
Som två världar krockar: "I´ve seen things you people wouldn´t believe..."
"Han är galen. Han måste bort."

Arbetet som långsamt borrar sig in, likt Joseph Conrads Mörkrets Hjärta, och bryter ner psyket. Tänker att det kan vara användbart i dramaturgin: att växla mellan rapp dialog, handling och mekaniskt lugn, existentiell fundersamhet.

Tystnaden från Phuket och Stockholm.

Tar det aldrig slut? Evighetsarbete i Helvetet. Arbetet förändrar egentligen ingenting. Tänker att: handlar om att rädda de levande, efterlevande. De döda kan inte räddas.

Oskar - vesslan, i kostym, slips och manchettknappar.

När illusionen om UD spricker. "Det finns inget UD."

2 juni

Läser vidare.

Ankomsten till Bankok. Kan inte låta bli att associera till ett sjukhusbesök. Man kommer till en främmande miljö, lite vilsen, förvirrad, folk runt omkring är på väg, har ett mål, har inte riktigt tid med en; Man är en smula nervös, vet att det kommer vara jobbigt men har ingen aning om hur, på vilket sätt, man får förlita sig på att folk runt om en vet.
Som en praoelev som känner sig i vägen och lite dum, blyg. Att inte bli insläppt, hållen utanför, förmodligen medvetet pga stress.

Ska kolla på Google Earth över olika orter, Krabi, Pukhet, vägar, stranden, tänker jag. Se om det finns bilder på omgivningen.

Hotellet Pearl Village i Phuket. Återigen på en främmande plats. Man måste läsa av, som betraktare inslängd på en annan planet. Vad gör folk runt en? Full koncentration på att försöka förstå. Utelämnad till att klara sig själv. Ingen struktur, ingen ledning.

"Jag minns alltmer" - bra stycke för början. Fram till och med "Allt".

Orättvisan i att bli anklagad och påhoppad av desperata anhöriga.

Tobias råd: "se dem inte i ögonen".

Första mötet med den "gula lukten".

Nedtryckta ilskan över Eriks reaktion. Något som återkommer - att hålla ihop, inte krackelera, läcka ut.