15 februari

Får gratulationer från vänner och bekanta om bra recensioner. Jag brukar ofta ha svårt att vänta med att läsa, man blir nyfiken, det intresserar en om andras åsikter. Speciellt minns jag läget i en fri grupp; för några år sen var jag med och drev Teater Terrier i Malmö och då hängde vi ju på låset och köpte tidningarna så snart det blev möjligt. Då handlade det ju om hela teaterns verksamhet, som man var helt inblandad i, och inte bara en enstaka uppsättning. Det blev viktigt att ha grepp om den offentliga bilden av ens egen teater.
Den här gången påminner arbetet med uppsättningen om den tiden. Även om det är inom en institutions ramar och verksamhet så är vi ett litet gäng där också jag fått privilegiet att delta i föreställningens konstärliga idé på ett (och för en institutionsskådespelare) ovanligt tidigt stadium. Jag känner mig ovanligt delagtig till kanske mer än vad som är brukligt som skådespelare, annat än i sin insats som just skådespelare. Jag har all anledning att vilja läsa recensioner.
Men denna gång har jag valt att inte göra det. Åtminstone vänta till nästa helg, då jag kommit att ha spelat fem ytterligare föreställningar och själv finna en egen trygghet i det jag gör innan jag låter mig påverkas av andras åsikter. Jag vet att det finns skådespelare som aldrig läser recensioner. Just av anledningen att inte låta ens arbete påverkas av andras tyckande, och det kan gälla både positiv och negativ kritik. Jag kan förstå det. Även om man tycker att man kan stå emot andras åsikter så kan de mer eller mindre äta sig in undermedvetet och i värsta fall poppa upp i huvet som en flyktig skugga mitt i en scen under föreställningen, kanske just i det momentet av pjäsen som blivit kritiserat. Som en ekande spökröst från skranket. Och att då, likt en elitgymnast mitt i volten, bita ihop och fullfölja exakt det arbete man kommit överens om, kan vara mer eller mindre besvärligt beroende på hur man är lagd såklart. Så jag har bestämt mig att för första gången avstå. "Jag vill inte. Samtidigt vill jag inget hellre." som jag säger i pjäsen... För att jag för första gången på länge faktiskt tycker att just det här arbetet för mig är ovanligt fragilt. Jag är inte riktigt där än, där jag kan känna att jag famnar hela detta arbete, detta porträtt, föreställningens klang och dynamik. Jag hoppas jag är där om en vecka när jag fått lira mer och träffat mer publik. Att då i detta skede börja ta in information från så kallade "proffstyckare" blir för mig just nu alldeles dåraktigt. Riskerar bli kontraproduktivt i det bygge jag känner att jag fortfarande bygger.
Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag gläder mig åt ryktena om positiv kritik och självklart nånstans inombords drar en suck av lättnad... Så nyfiken är jag.
Men det är också skönt när man tagit beslutet att avstå: jag kan koncentrera mig på det jag ska, nämligen att arbeta vidare på den linje jag (och vi inom projektet) har satt att följa. Föreställningen är satt och nu ska jag och alla runt föreställningen köra in oss och bli mer trygga och bekväma.

Det är ju också en märklig företeelse det här med recensioner. Såklart är ju marknadsavdelningen beroende av det i sin marknadsföring, speciellt om det är positiv kritik, naturligtvis. Och folk vill ju gärna veta lite vad det är för nåt de ska se, på liknande sätt som när vi går in på Prisjakt och jämför produkter. Men det här att som skådespelare bli bedömd i sitt arbete... Det slipper ju många andra yrkesgrupper, att offentligt bli bedömda i sitt yrkesutövande: "Kassörskan Kalle var snabb i sitt arbete med att slå in varorna men han kunde allt ha kostat på sig en blick och ett leende när han lämnade över kvittot"... Å andra sidan kommer det kanske allt mer nu genom alla sociala medier och gilla-appar där man ska betygsätta alla hit och dit. Och frågan är ju om det är bra eller inte...
Det gäller att hitta sätt att hantera det. Att ignorera tyckarna och deras tyckande, i de fall det inte gynnar en. Det kan också vara en anledning till en del skådespelares icke-läsande av recensioner: man bryr sig helt enkelt inte.  Folk får tycka vad de vill. Det gör ju alla ändå hela tiden. Det viktiga är att fortsätta göra sitt jobb. Att inte glömma varför man en gång valde detta yrke. Och för mig handlar det mycket om att genom scenkonsten undersöka mänskligheten. Men eftersom vi alla är människor kommer vi också fortsätta ha åsikter om det runt omkring oss som vill påstå sig berätta någonting om oss själva, det är helt i sin ordning. Och vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Sen gäller det väl för oss utövare att skaffa oss en stark integritet så vi kan fortsätta göra det vi själva tror på utan att låta oss nedslås.