Sista föreställningen är spelad. Känns ju kluvet. Sorgligt att denna resa är slut. Att inte fler få se den och att jag inte får spela den för fler. Men samtidigt börjar jag ju arbeta med nya grejer som såklart tar fokus och energi. Då blir det naturligt att jobba undan det som kan jobbas undan så det inte blir för splittrat. Det är ju lite speciellt med en monolog. Och med detta arbete som ändå varit en del av mig i över ett år. Så det är med vemod jag ser scenografin rivas och ber en stilla bön om att föreställningen kanske kan återuppstå på nåt sätt i nån framtid, vem vet...
Mina trogna medarbetare Joel, Jonathan och Tove poserar vid en skalad palm. Dagens team. Saknas på denna bild gör medarbetarna Jimmy, Daniel och Alicia.
Ikväll var jag också ovanligt nervös. Vet att jag kan bli det när det är sista föreställningen. Det är som att jag vill att allting ska gå bra, ingenting bli fel just för att det är sista föreställningen, sista chansen att sätta det där "perfekta avtrycket". Som om det just är det alla, inklusive mig själv, kommer att minnas av uppsättningen, den där sista showen (som då eventuellt blev "lite fel och konstig"...) Just den nervositeten, den nojan, kan göra att jag gör fel, slirar i texten, tappar fokus. Och det hände också lite ikväll - men återigen: säkert ingen som märkte utom jag.
Har varit riktigt kul att spela de här tre sista och för egen del tycker jag nog att dessa tre och de två för fjorton dar sen har varit mina bästa, har känts bäst för egen del. Jag har känt mig avspänd och upplevt att jag behärskar och äger historien, rummet och scenen. Och det är väl såklart tiden som spelat in. Att jag med tiden växt in i det, det har blivit en del av mig, jag kontrollerar föreställningen och inte tvärtom. Det gör det ju inte heller enklare att skiljas från den nu. Och därför kan jag inte låta bli att fantisera om hur och på vilket sätt det kan få leva kvar, förutom i minnet hos åskådarna, ifall den inte sätts upp igen i nåt sammanhang... I en filmupptagning man nån gång får se? I samtalen mellan oss som varit inblandade i processen? Men såklart: allt bleknar ju och omformas i vårat minne med tiden...
"Jag ska hem nu. Men jag vill inte, jag kan inte.
Snart är det två veckor sen flodvågorna kom.
Snart kommer man säga: det var en månad sen.
År. Redan minne."
Men inte för mig.
Jag kommer alltid bära den här föreställningen med mig.
Tack Publiken.
Tack alla Läsare.
Tack Andreas, Anna och Sara.
Och alla andra som varit med på färden.
Vi får se om det blir någon fortsättning här.
Annars slutar jag nu.
;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar