14 februari

Andra föreställningen. Ett sextiotal i publiken. Ofta tufft att spela första föreställningen efter premiär. Det är ofta färre i publiken, inga vänner och kollegor, samt de har betalat sin biljett och är förväntansfulla. Och själv tycker man att det går lite trögare, mer tungrott, förmodligen för att det där extra adrenalinpådraget saknas. Å andra sidan kanske man inte är lika nervöst och kan ta det lugnt, men det kan också vara det som stör en - att man upplevelser sig lite avslagen och är tvungen att kämpa mer, fast på ett annat sätt... Det är nu ett nytt arbete börjar. Ingen adrenalinkick av premiärens slag att rida på. Nu handlar det om det gedigna hantverket. Att bli trygg i alla partier, turer och texter. Sen är min erfarenhet att det bara kan bli bättre, till och med bättre än premiären. Om kanske 7-8 föreställningar.

Idag slirade jag lite kring texten i vissa partier. Säkert bara jag, och de i produktionen som tidigare hört mig som märkte något. Det var som om det på några ställen svepte förbi några "svarta skynken", så där det kan bli i det korta ögonblicket innan en riktig "blackout", då när det blir helt svart och man inte har en aning om vad man ska säga. Det var några tiondels sekunder från att jag vid ett tillfälle begärde hjälp från Hedvig, sufflören, men jag svamlade vidare lite och redde ut det. Även om jag störde mig på att jag visste att jag sagt lite fel, men visste inte riktigt hur fel. 

Det är märkligt hur snabbt hjärnan kan fungera på scen mitt under en föreställning. När man plötsligt styr bort från texten, kanske kastar om några ord, så finns det en del av hjärnan som noterar att det gjordes ett fel, en del som fortsätter styra ens tal och aktion, och ytterligare en del som försöker fundera ut vad det får för konsekvenser i pjäsen framöver, om nåt måste justeras vid ett senare tillfälle för att laga missödet eller om det är ett så litet fel att man kan fortgå utan justeringar. Har funderat ofta på om det är adrenalinet som gör att hjärnan arbetar så otroligt snabbt. Har nästan bara upplevt det på scen. Möjligtvis i vissa katastrofliknande situationer i livet där man är tvungen att agera snabbt, så som att man måste bromsa bilen för att inte krocka med fordonet framför. Har tänkt att det skulle vara intressant för hjärnforskare att studera vad som händer med oss skådespelares hjärnor vid sådana tillfällen på scen. Fast det vore kanske svårt att gå runt och agera med en sån där elektrodhätta på huvet...

Jag råkade också tappa ner min mobiltelefon i första raden när jag plockar upp den ur fickan! Det får ju bara inte hända!... Som tur var så satt det ingen där. Det var bara att hoppa ner och plocka upp den. Jag lyckades behålla lugnet, inte panikera, istället ta det lugnare och framförallt rikta mig främst till de som satt i mitten på andra raden och som jag precis legat och grävt bland fötterna hos... Hädanefter kommer jag att hålla hårt i min mobil. 

Nu har jag två dagars ledighet. Börjar med en ny uppsättning på tisdag dag, en barnpjäs vid namn Den Arge, och jag spelar 9,3 igen på tisdag kväll. Blir en tuff vecka. Spännande också att se hur det kommer gå. Och barnen har sportlov, those lucky bastard...