31 december

Sista dagen på det här året.
Svårt att släppa det här jobbet. Det rullar på i en egen vrå i bakhuvudet, i bakgrunden.
Det får mig också att tänka på arbetet med den här bloggen. Självklart är det omöjligt att vara totalt meddelsam och transperant. Att genast föra över varje tanke kring arbetet som dyker upp. Rent praktiskt svårt såklart, att hela tiden ha möjlighet att vara uppkopplad och här skriva ner varje tanke. Sen svårigheten att kunna formulera och förklara vad som flyktigt rör sig i huvudet.
Vidare vill jag inte komma från en viss grad av filtrering. I och med att det är offentligt så blir det så klart ingen dagbok. Och jag har heller inget syfte att hänga ut någon av mina samarbetspartners i projektet. Alla projekt har sina svängningar, svårigheter och i den resan så kan det självklart uppstå många meningsskiljaktigheter, innan man hittat fram till en överenskommelse som projektet gynnas av. Jag anser inte att varken jag, någon annan eller denna blogg tjänar på att varje sådan situation redovisas. Det kan snarare bli kontraproduktivt för både projekt och arbetsrelationer. Mitt syfte är att i viss mån lämna ut mig själv i processen. Att göra noggranna avvägningar så ingen annan inblandad upplever sig outad på ett missgynnsamt sätt.
Och också: i och med att det är en konstnärlig process där vi formar fram en konstnärlig produkt som många är nyfikna på, vilket det färdiga resultatet blir, så finns det ju en stor grad av "spoiler-faktor". Där får jag också göra väl valda avvägningar i detta skrivande och beskrivande av processen, med alla dess val, utan att avslöja för mycket kring den föreställning vi sen vill att folk ska komma till teatern för att se.
Så det blir, som ni märker, en blogg med brasklappar. Ett försök att minnesanteckna och förstå mitt eget arbete. Och att, genom en smula filtrering på de sätt och de skäl som ovan nämnt, dela med mig av det till den som är intresserad.
Ses nästa år. Då fortsätter vi. I allt intensivare tempo.

30 december

Promenerar runt i Stockholm några timmar och kollar in ett par platser som finns med i berättelsen.
Folkbaren på Hornsgatan var tyvärr stängd idag men jag tog några bilder.

Utrikesdepartementet. Men dit in kommer man inte utan särskilt tillstånd. Arkitekturen vittnar om gamla anor. 

26 december

Minnesdag i morgonsoffan.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/skickades-till-thailand-som-ung-ud-tj%C3%A4nsteman-det-l%C3%A5g-300-kroppar-p%C3%A5-stranden-3034965

En debattartikel av Andreas 

http://www.aftonbladet.se/debatt/article20075679.ab

Eftersom jag ska ge röst åt olika personer Andreas möter, där ibland dåvarande insatschefen för Räddningsverket Lars Hedström, så letade jag på nätet och hittade ett podcastinslag med honom.

http://www.dinsakerhet.se/omkrisenkommer

25 december

Minnesdagen 10 år efter tsunamikatastrofen närmar sig. Med direktsändningar och vittnesskildringar. Jag har tänkt ta del av en del av det, har jag tänkt. Men börjar också alltmer känna att jag inte mår så bra av alla dessa drabbades berättelser, speciellt inte om alla dessa förolyckade barn. Funderar att successivt avveckla den delen av mitt förberedelsearbete. Att koncentrera mig på Andreas berättelse och det konkreta i den. Att alltmer gå in i det konkreta scen- och rollarbete. Dels för att jag vet att mitt arbete måste gå den vägen, och dels för att jag inte bör ägna för mycket tid till det som mer får mig att må dåligt än att ge mig något ytterligare till mitt arbete.

22 december

Läser en artikel i Sydsvenskan om drabbade. Det är jobbig läsning, tar emot. Särskilt de som berättar om förlorade barn. Känner att jag får lite svårt att andas. Oerhört plågsamt. Förstås för att mina barn är i samma ålder som de var.
Fast jag nu under månader har matat mig med information om detta är det fortfarande svårt att omfatta, förstå. Så klart går det inte att förstå, det vore förmätet.
Även om min skådespelarhjärna fortsätter att arbeta. Fantiserar, tänker sig in i olika scenarior. Nog därför jag upplever nåt slags fysiskt, kroppsligt obehag.
Fantasin är en oerhörd tillgång. Makalöst användbar till glädje. Den kan också bli vår värsta fiende. Plåga oss med sina skräckbilder. Fånga oss, driva oss till vansinnets gränsland. Just i det här arbetet får jag vara varsam, känner jag, ta hand om mig. Ta allt i lagom portioner. Föreställa mig att jag är en elitidrottare och att min hjärna en muskel som måste hanteras väl för att inte brista.

"När det kommer till barn är det är så sorgligt. De var ju där för semester och glädje"

Identifieringen av kroppar var ett omsorgsfullt och tungt arbete. Kriminalteknikern Mats Hägg från Malmö ledde det svenska teamet på Site 2, några kilometer från flygplatsen i Phuket.
artikel här

21 december

Julstädar och hittar min monolog Jag är här nu, som jag skrev och spelade på Teater Terrier för snart nio år sen.
Börjar läsa.
Blir lite stolt över mig själv (har man väl rätt att va ibland...), den var faktiskt inte så dum.
Tänker att jag nånstans också kan ha nytta av de erfarenheterna. Inte bara det att stå ensam inför en publik och "äga tiden". Också för de saker jag lärde mig under det arbetet. Vad som funkar bättre än vissa andra saker, rytm och musikalitet, att våga ta pauser och vila i publikens lyssnande, för att sedan ta fart igen... Växelspelet.
Den innehöll också mycket existentiella reflektioner, funderingar. Blandat med rent berättande.
Och att vara här och nu i situation - stå inför ett vägval i stunden.
I det senare skiljer den sig kanske från 9,3  där det blir lite utmaning för oss att hitta de momenten, vad i berättelsen som blir "här och nu", så man som publik får vara med på det. På Nuet, stunden, där personen framför oss ser saker, upptäcker, reagerar, förstår, och gör ett beslut utifrån det, just i denna stund vi ser det och får vara med om det.
Om det nu är nödvändigt... men jag tror det, att det behöver finnas med. Annars kan man ju gå på en föreläsning...
I vår berättelse är det ju mycket återberättande och att återupptäcka minnen, med allt vad det innebär. Där har vi ju redan funderingar kring hur vi ska få till just dessa stunder där "man är i situationen". Så det inte bara blir ett slags referat. Viktigt att vår publik får följa med Scen-Andreas på hans resa tillbaka i minnena. Att rent sinnligt hänga med honom i fysikaliseringen av sitt inre.

18 december

Vi arbetar vidare, skissar och stryker i manus. Har ett slags genomdrag av första tredjedelen för övriga medverkande i teamet.
Sara informerar de som inte sett nåt tidigare om de olika upptäckter vi gjort. Till exempel att det nog blir betydande av stöd från ljus och ljud, fast inte illustrerande utan mer associativt, suggestivt. Vi märker i mina handlingar att vi ofta bör välja något annat än det direkt illustrativa.  Att bära ett bord, och prata om att bära lik, exempelvis. Att prata om bilder på de dödas ansikten uppsatta på anslagstavlorna och ha nåt annat i projektionerna, osv.

Nu tar vi juluppehåll. Och jag har så gott som ett färdigt manus att börja instudera.

17 december

Fortsätter stryka i texten. Finns ju många darlings. Men det som mejslas fram upplever jag ligger bättre i munnen och frigör möjligheter till sceniska handlingar.
Svårt att ännu orientera sig rumsligt, de olika miljöerna och de olika momenten. Svårt för mig att spontant komma med sceniska förslag. Men det gäller att ha förtröstan, det får bli nästa steg. Nu gäller det att texten blir klar inför själva repetitionsarbetet. Och ha nåt att börja plugga.

Avslutar dagen med produktionsmöte där vi avhandlar den närmsta tidens behov hos de olika avdelningarna, scenografi, ljud, kostym osv. Går igenom planeringen.

På kvällen ser jag en intervju med Andreas på SVTs Gokväll 

http://www.svtplay.se/klipp/2549992/intervju-med-andreas-norman

16 december

Jobbar vidare med texten och läser fler artiklar.

http://www.svt.se/nyheter/2491808

Andreas vid uppsamlingsplatsen i Krabi.

15 december

Läser en fin intervju med Andreas på SVTs hemsida.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/fd-tjanstemannen-om-ud-s-haveri-far-aldrig-handa-igen

Andreas idag. Och då, utanför uppsamlinsplatsen. Travar av plywoodkistor i bakgrunden.

14 december

Svårt att släppa det här jobbet. Läser vidare i Sydsvenskan om människors erfarenheter.

http://www.sydsvenskan.se/sverige/varfor-var-just-vi-sa-lyckligt-lottade/

Och svt fortsätter med olika inslag

http://www.svt.se/nyheter/sverige/vagen-sag-ut-som-en-enorm-brun-mur

http://www.svt.se/nyheter/sverige/sorgen-kan-vara-hela-livet

En dokumentär av Folke Rydén

http://www.svtplay.se/video/2531435/generation-tsunami-10-ar-senare

Jag funderar över om det kommer personer som på ett eller annat sätt är drabbade och ser föreställningen. Ska vi förbereda oss på något sätt? och hur? Man får väl utgå ifrån att dessa personer vet själva hur de skulle kunna reagera och i så fall tar ansvar för det. Har tidigare funderat över möjligheten att föra samtal efter föreställningen. Då hade det såklart varit önskvärt med nån med expertkunskap på plats, typ psykolog eller krishanterare, men det är ju så klart en kostnadsfråga som blir svårt för teatern att bära. Jag får nog förbereda mig på att det kommer finnas de som inte klarar att fortsätta titta utan lämnar salongen. Man får ju hoppas att de som känner på sig att det kan bli jobbigt bokar en plats längst ut på raden så det blir enklare att gå därifrån. Vi kanske till och med skulle reservera ytterplatser... är kanske fånigt men jag spånar helt fritt just nu. 

13 december

Ser och läser olika inslag om Tsunamin i tidningar och TV.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/tsunamin-tog-asas-dotter-amanda

http://www.svt.se/nyheter/varlden/en-av-tidernas-varsta-katastrofer-1

http://www.svt.se/nyheter/varlden/tankte-att-jag-var-den-ende-som-overlevt

http://www.svt.se/nyheter/varlden/grafik-sa-drog-tsunamin-fram

http://www.svt.se/nyheter/varlden/katastrofen-efter-tsunamin

http://www.sydsvenskan.se/sverige/dodsvagen-tog-543-svenskars-liv/

12 december

Vi fortsätter på samma sätt att stryka i texten och pröva handlingar på golvet. Ett sätt som just nu, för detta projekt, passar mig som handen i handsken och jag trivs som fisken i vattnet... 

Det känns väldigt priviligerat och stimulerande att få vara med i denna process med manuset, där det inte är färdigt men halvvägs till att prövas, repeteras och fastläggas. Och min upplevelse är att trion jag, Sara och Anna funnit varandra i ett givande arbetssätt där vi alla bidrar och får ut något av det. Vi är prestigelösa med en fungerande och bra föreställning som mål. 

Ofta kan det ju kännas svårt, nervöst, trevande, den första gången man beträder repetitionsgolvet med ett nytt material. Men här märker jag att jag verkligen har enorm nytta av min förberedelsetid och kunskap om texten och det vi ska berätta. Jag kan skörda direkt, det går snabbare i tankarna kring texten, och jag kan tillåta mig att leka med materialet, undersöka olika varianter, men också inte fastna för länge vid olika moment. För vår ambition är att hinna arbeta oss igenom manuset på detta sätt för att förhoppningsvis ha en scenisk skiss och ett färdigt manus till nästa torsdag. Sen tar vi juluppehåll och jag skulle gärna vilja i största möjliga mån ha ett färdigt manus att börja instudera tills vi ses igen den 7 januari. 

Man måste också unna sig att umgås med de andra på teatern ibland. Jullunch.

Och sista stormötet för året. I Hipps salong. Under en diskussion om teaterns olika informationskanaler och sociala medier på nätet så informerades alla om att jag för en blogg om mitt arbete. Då kände jag mig nödgad att ta en bild och dokumentera detta.

På kvällen läser jag en fin artikelserie från DN om tsunamin, där man får följa flera personers erfarenheter under de första veckorna kring katastrofen.

http://fokus.dn.se/tsunamin/ 

11 december

Idag är vi uppe på golvet för första gången i repetitionsrummet. Testar texten. Känner efter vilka bitar som kan strykas och/eller ändras om. Välja att berätta med handling istället för med text. Lägger inte fast några scenerier, snarare har hypoteser kring hur det skulle kunna se ut. Vi har en ambition att hinna gå igenom hela manuset på detta sätt till nästa torsdag för att få en överblick, en första skiss och ett färdigbearbetat manus för mig att börja instudera.

Träffade Andreas på eftermiddagen för att låta honom hjälpa oss med att förtydliga en del frågor vi samlat på oss. Om miljöerna, det dagliga arbetet, om mötet med de olika personerna i berättelsen.

10 december

Fredspriser och Stormbyar. Själv kör jag igång med 9,3 på Richterskalan. Kollationering idag på Malmö Stadsteater! Upp på cykeln, nu kör vi!

I repetitionssalen på Stadt Hamburggatan, där teaterns repetitionslokaler ligger. Här ska vi hålla till, till i mitten av januari. Känns ju oerhört lyxigt att ha ett så stort kompetent gäng som jobbar med detta projekt.

Jag och regissör Sara är taggade.

Scenograf/Kostymör Helle vid sin scenografimodell, bredvid Dramatiker Anna.

Roliga inspirerande idéer. Pratas om projektioner, ljudbilder - effekter, stämningar, om rummet som ett mentalt rum, ett minnesrum, att kliva in i och återuppleva det man varit med om. Alternativt att minnena plötsligt uppstår, oförberett.

Suggestivt ljud som inte är direkt illustrerande, förvrängt, står i kontrast, berättar något eget i sig självt.

Olika tematik där vatten är något återkommande användbart.

Intressant att läsa manuset inför så många andra personer, flera som inte tidigare hört berättelsen. Märker att jag kan mycket, har levt med denna berättelse sen i våras.

Och i morgon kommer vi upp på golvet och testar texten på olika sätt.

8 december

Läser manuset igen, högt för mig själv. Står i startblocken. Nu vill jag läsa för andra. Nu vill jag upp på golvet. Testa. Det är en bra dramaturgi, bra disponerad. Det märks när man hör den läsas högt. När jag låter mig ta tid på mig i de olika momenten. Berätta, beskriva, lyssna, låta det sjunka in, reagera.
Frågan är hur mycket tid vi kan kosta på oss. Teoretiskt cirka 100 scenminuter. Så texten måste nog med all säkerhet ner i tid. För att också få dynamik, skiftningar i tempo, osv. Å andra sidan så är det  ju endast manusets uppbyggnad, hur vi formar föreställningen och mitt slit på scenen som bestämmer hur lång (eller kort) föreställningen kan vara. Upplevelsen av tid är relativ.
Nu kör vi snart!

6 december

Har varit med familjen i Helsingborg och sett en fantastisk uppsättning av Det blåser på månen av samma team som till Richterskalan: regissör Sara Cronberg och scenografi/kostym Helle Damgård. Lekfullt, uppfinningsrikt, underhållande, visuellt, generöst, berörande. Ska bli kul att ses och sätta igång på onsdag.

1 december

Lyssnar på mig själv (!) när jag läser Andreas bok som talbok. Jag tycker att jag stundtals låter lite tråkig och monoton. Och stressad. Men ibland vill de ju att man ska läsa in så - inte för mycket inlevelse och dramatik.
Nåja, det blir nog annorlunda med textbehandlingen när jag kommer upp på scen...

Upptäckte att det gav mig faktiskt en del - att lyssna på texten och samtidigt dök det upp idéer som jag kunde anteckna. Kan vara en metod...
Jag kan ju pröva att läsa in det färdiga manuset sen. För att lyssna på, i tid och otid...