31 januari

Har åkt på en förkylning. Jag trycker i mig ingefära och vitlök för att bromsa förloppet. Av erfarenhet kan en del förkylningar sätta sig på mina stämband. Det är inget jag behöver just nu, två veckor innan premiär.

Vi fortsätter och titta på texten, Anna K går igenom med oss de sista förändringarna. Inte så mycket men bra att ändå få det på pränt så jag kan plugga in de nya styckena och meningarna till nästa vecka.

Vi arbetar vidare som vi gjorde under gårdagen, nästa tredjedel av pjäsen, med att ta ner spelet, förenkla scenerier, ändra och ta bort handlingar. Att hitta ett renare sätt att berätta för publiken.

Det är en dubbel upplevelse. Att samtidigt gå igenom och ändra och ta bort mycket av det vi under flera veckor arbetat fram. Och samtidigt upplever jag det behagligare att kunna vila och lita på publikkontakten, att slippa springa omkring, prestera, agera en massa... Det är som om man får vara varsam med publikkontakten, att så fort jag gör lite för hastiga scenerier, ska springa bort till en dörr och visa nåt som hände, så liksom " klipper" jag kontakten och är tvungen att jobba upp den igen... Nu arbetar vi efter tesen att jag rör mig rätt stillsamt runt i rummet och hela tiden berättar utåt med kontakt med publiken. Tempoväxlingar kan ske, olika inställningar, stillsamma pauser, men de blir då väldigt specifika i vissa moment, exempelvis i brotten mellan olika partier, eller i skillnaden mellan olika partier, och inte så mycket inom de olika avsnitten. Svårt att förklara och återge...

Men även om vi ändrar om och drar ner spelet, exempelvis tonar ner de olika karaktärerna, så får man ju inte se det vi tidigare gjort som ogjort utan en naturlig del av processen. Att spänna bågen, sikta högt och ta ut allt för att sedan kunna skala av, ta bort och dämpa. Jag känner ju att jag har enorm nytta av det arbete jag gjort. Det finns i min kropp, karaktärernas röster finns i mitt huvud. Det tidigare arbetet med situationer och personerna blir mina minnen som jag sen använder i mitt återberättande, även om jag då inte återger allt exakt som jag minns, dvs jag spelar inte upp det utan mer "skissar" så får betraktaren fylla i själv. Kanske lite så vi alla gör när vi återberättar en händelse för varandra. Då är det väldigt sällan vi ställer oss upp och spelar upp hela scenen med karaktärerna och allt, utan endast beskriver förloppet och citerar olika personer, kanske med aningen ändrad röst så den som lyssnar ska hålla reda på vem det är som pratar.

Jag kom att tänka på mitt första möte med Andreas den 8 maj förra året. Hur vi satt och fikade några timmar och han berättade om sig själv och bitar ur den berättelse han då höll på att skriva om. Jag gick tillbaka i den här bloggen och tittade på vad jag skrev om det mötet.

'Han gav mig så starka bilder, mättade med intryck för alla sinnen; svårt att värja sig. Och jag vet att jag flera gånger tänkte när jag satt och lyssnade "hur i helvete ska jag kunna sätta mig in i och förmedla dessa upplevelser?". '

Det mötet kanske det är dags för mig att minnas och ha med mig nu. Vi satt vid ett vanligt cafébord mitt emot varandra och han berättade som en människa till en annan. Och jag minns att jag var rätt tagen i flera dagar efteråt. Jag hade inte varit där han hade varit, såklart inte fått hans upplevelser, aldrig ens varit i Thailand, men han gav mig väldigt starka bilder över situationer, platser och människor. Hans berättande gav mig en upplevelse av något. Även om den såklart inte var hans upplevelse, utan byggd av mina egna erfarenheter men med hjälp av hans ord om sin upplevelse...

Det är ju nånstans åt det hållet vi ska hän. Även om det blir ett upphöjt berättande, på en teaterscen.

30 januari

Fick se skuggorna av mina medspelare idag.

Idag började vi arbeta från början av pjäsen. Och ändrade. Testar att ta det lugnare i början, etablera kontakten med publiken, och drog ner bitvis rätt rejält vad gäller tilltal och stil. Att inte röra mig lika mycket. Att justera ner de andra karaktärernas röster och gester så de blir mer "skissartade", som återgivna minnen i berättelsen, istället för direkt gestaltande. Känns bra att själv hänga med i vad jag gör. Och så är det ju: om jag själv hänger med så hänger också publiken med. Samtidigt hamnar man ju i den situationen att man känner att man inte gör så mycket som skådespelare när man ska minska sitt spel, inte agera ut så mycket, inte känna så mycket. Men jag måste ju lita på teamet som sitter där ute i mörkret och verkar eniga: ju mer nedtaget, renare och inte så känslofyllt inne i situationerna, desto lättare är det som publik att hänga med och själv få känna. 

Det är en märklig insikt man ofta kan få när man gör scenkonst, och det händer ibland men man blir också lika överraskad när det återigen händer i vissa projekt man arbetar med. Det är bara att försöka ta med sig den insikten som framkom under gårdagens genomdrag: att den här föreställningen ligger närmare berättande än ren teater. Sen har vi ju tekniska effekter, i ljus och ljud, som stöder berättandet och höjer upp den till nåt annat också. Det testade vi vidare med idag också. Att lägga in ljud och projektioner. En upptäckt är att det ibland verkar känsligt att använda för mycket ljud och musik under vissa berättarpartier. Då kanske det snarare är så att vi koncentrerar musik till lugna mellanpartier i paus och vila. Och det är som om vi börjar hitta nåt slags form där det finns små lugna moment att minnas, varvat med partier där jag berättar om vad jag precis mindes.

Idag strök vi också en scen i början, en förtvivlad drabbad kvinna med sin son. Andreas första möte med flodvågens offer och som jag själv tyckte var bra på det sätt att den sa mycket om krocken mellan aningslösheten och oerfarenheten han bär med sig, och den obärmhärtiga verkligheten hos de chockade och förtvivlade. Samtidigt förstår jag till fullo argumentationen för de dramaturgiska problemen med att behålla scenen där den låg- att det ganska tidigt i berättelsen blir omotiverat dramatiskt och att vi genom det säkert säljer ut den dramatik vi senare vill berätta om. Nu arbetar vi efter den nya modellen och det kommer med all säkerhet fungera alldeles utmärkt.

29 januari

Genomdrag idag!

Första genomdraget på scen. Jag är faktiskt rätt trött efteråt. 

Mycket som såklart inte är klart och föreställningen är ju ungefär i det läge den av erfarenhet ska vara. Många tekniska bitar som vi inte hunnit titta på och lösa. Hur stolarna är upphängda och jag lätt får ner dem under spel. Alla passningar med bland annat dörrar som ska öppnas och stängas och papper som ska komma från taket, hur de som sköter det bakom ska hinna med, osv. Min kostym kommer först i morgon, så idag fick jag bryta och byta mot en kostym som tål vatten (ska inte spoila varför...). Ljuset och ljudet är såklart också inte färdigt utan jobbas vidare med, främst nu på kvällstid.

Flera saker vi upptäckte att arbeta vidare med. Det handlar bland annat om att kunna ta det lugnare i vissa partier, att vila, och att vi till och med lägger in lugna moment, pauser, kanske med musik. Ganska naturligt att vi ser det nu eftersom vi inte än hunnit arbeta med föreställningens sk musikalitet - allt känns som en stor jämn textmassa som jag skjuter framför mig. Istället för att surfa på vågorna...

Vidare att ta ner vissa saker i spel. Reaktionerna från salongen var att det är som om man har lättare att som publik själv känna och lyssna när inte jag på scenen gör allt för mycket, känner eller reagerar. Handlar om att hitta uttryck där jag "skissar" lättsammare i berättandet och i förmedlandet vidare till publiken. Vi får titta vidare på hur det ska se ut imorgon...

Även att vi kan hitta moment där jag är mer stilla, inte behöver röra mig så mycket. Saras reaktion efteråt var att hon tyckte plötsligt att jag gick omkring så mycket. Det var även min reflektion. Det blir så tydligt, när det är alldeles andäktigt i rummet och jag tar fem steg fram till scenkant för att berätta något, att det enda som hörs är mina klampande skor. Och det får sån stor betydelse helt plötsligt.

Sen finns det vissa frågetecken kring vissa textpartier och rader. Dels att föreställningen blir för lång. Men även rent dramaturgiskt. Speciellt ett avsnitt i början som vi ska pröva de närmsta dagarna om det går att göra om så det inte sticker ut för mycket. Annars blir det nog till att stryka. "Kill your darling"...

En annan sak som lätt uppstår i det här skedet av processen när det är två veckor kvar och man börjar ha publik som tittar på genomdrag: Så fort man får nya ögon i salongen att berätta för - Underhållningsjävulen, som sitter på axeln och viskar om "att det är dåligt, dom hatar dig, vill gå hem, nu måste du hitta på nåt för att vända skutan, det går åt helvete det här"... Idag är det ju lite speciellt också. Det är långt ifrån färdigt, det blir en massa stopp, första gången jag prövar på scen inför nya människor, de som sitter i salongen är också en del av produktionen så de arbetar ju också för fullt, antecknar och så och tänker på vad de ska kunna tillföra, vilket så klart skiljer sig från en betalande publik. Det är ändå intressant att känna av det och hitta sätt att tygla det, arbeta med det. Det är ju också så tydligt här i en monolog, där jag till stor del har konstant publikkontakt. Men det gäller att ha is i magen och inte nojjorna gå loss. Jag vet att detta inte kommer bli en skrattfest. Det blir så klart ett annat slags lyssnande, även om vi kan hitta sätt att berätta på ett spännande och underhållande sätt. Jag vet att det är en bra, angelägen och viktig berättelse, och det räcker. Det går aldrig att styra en publiks reaktioner. De kanske skrattar, gråter, tycker det är så jobbigt att de vill titta bort hela tiden, gå ut från salongen. Det jag kan tänka är att det inte har med mig att göra, eller åtminstone strunta i det. Det jag, eller vi, kan göra är att hitta sätt så vi hela tiden fångar publikens uppmärksamhet. Att de har chansen att hänga med i berättelsen. Att de inte tycker det är tråkigt eller för den delen spektakulärt, okänsligt eller smaklöst. Att de inte släpper taget. Utom om de tycker det är känslomässigt jobbigt, men det är en annan sak. 

28 januari

Tittade på detaljer idag. Idag hade vi ingen vägg och matta utan arbetade endast med våra möbler i rummet. Koncentrerade oss på att kolla partierna i början och första tredjedelen.

Börjar bli allt tydligare att föreställningen kommer kräva tydliga "klipp" mellan de olika delarna. När vi bryter upp pjäsen i dess beståndsdelar, fragment. Scener, situationer, impulser, enstaka meningar, delar av meningar. Att vi är oerhört tydliga och specifika. Och att det växlar. Mellan det lilla, finstilta, foukuserade. Och det i stora rummet uttagna, yviga rörelser, högljudda. Vi laborerar med kombinationerna. Hur står saker mot varandra. Att gå mot texten berätta med motsatt uttryck. Försöker hitta ljudbilder som kan stämma till de övriga uttrycken.

Idag hade vi också besök av dansaren och koreografen Jonas Svensson, som hjälpte oss med en del av de stilistiskt fysiska inslag vi tänkt oss finns strösslat genom föreställningen. Sväva på ett bord, sjunka ihop i slowmotion eller slänga med en kontorsstol på ett graciöst sätt. Härligt med nån som har lång vana av fysiska uttryck och som kan sporra oss i det arbetet.

Vi laborerar vidare, utforskar var i pjäsen och vilka uttryck vi behöver, och passar, för att förstärka min karaktärs olika upplevelser.

Det tycks också som att vi kan ha hittat ett samlat uttryck för just Andreas arbete på uppsamlingsplatsen. Vi har testat alla möjliga varianter där arbetet med de omkringströdda papprena har varit centralt. Att jag samlar och plockar med dem, svettigt, yvigt runt i rummet, med texten både introvert för mig själv och vi har även testat lyfta ut den som ett berättande för publiken. Det har varit knepigt att få till känslan av mycket och tungt arbete; under svåra omständigheter som värme och likstank; där det samtidigt ska framkomma hur viktigt det är att inte göra fel i sitt arbete. Nu prövar vi en mer stilistisk variant som är mer nedtonad men samtidigt mer fokuserad och förhoppningsvis knivskarp. Svårigeten förut var att texten som berättar om det jag gör lätt försvinner bort i handlingar, att man inte hör vad som sägs, hänger inte med. Då kan det vara en fördel att pröva tvärtom. Låta texten löpa och låta handlingen, eller kroppen berätta hur viktigt det är att jag gör helt rätt just nu i detta ögonblick. Och gör jag fel får det konsekvenser för både mig själv i mitt jobb och de anhöriga jag har som ansvar att hjälpa.

I morgon blir det nåt slags genomdrag där vi även testar ljus och ljud, samt behandlandet av svävande stolar och fallande palmer.

27 januari

Lite tekniska undersökningar idag.
Prövade att duscha med kläderna på. Det var kallt.
Funderar vidare på hur stolarna ska hängas så de lätt och smidigt kan tas ned.
Vi hissade väggen och redde ut alla många passningar med dörrarna som ska öppnas och stängas.
Fick se hur projektionerna kan komma se ut. Kan bli läskigt bra... Folk som promenerar runt i rummet som spöken.
Vi reder ut positioner för möbler. Scenerier. Vilka rekvisita som vi ska ha kvar. Nu börjar det liksom smalna av - bestämmas - ledas in i fållan, närma oss känslan av föreställning allt mer.
Återstår lite test av palmen... hur den ska stå lutad, när och hur mycket den ska lyftas...
Imorgon är vi utan scenografi. Då får vi repa med endast möbler. Kollar nog musik och ljud. Samt drar lite sjok, kanske. Känner tempo, växlingar, scenerier, detaljer. Slipar vidare helt enkelt.
Om bara den där texten kunde lägga sig helt. Och börja sjunga. Lite frustrerad över att vissa partier fortfarande känns knepiga att minnas fullt ut och få att rulla. Men jag måste ha is i magen... Det kommer.

24 januari

Börjar alltmer bekanta mig med rummet på scenen med dess möbler och saker. Vi prövar oss vidare fram till momentet när kylcontainrarna kommer. Jonathan är med och testar lite olika musik och ljudbilder. Texten börjar sitta allt bättre. En idé föds att det kanske singlar några papper från taket några gånger, dels innan "identifieringen av Helene", och dels innan "de australiensiska rättsläkarna", då när jag börjar samla papper igen. För att det sen ska regna papper ner i momentet "de döda fortsätter att komma". Det blir en stegring. Vi får se om det går att lösa tekniskt. Eftersom Intiman-scenen inte har så stor takhöjd är risken att papper som släpps inte hinner singla ner utan bara faller "i en klump". Det måste vi testa helt enkelt. Sen har vi också filmat singlande papper som kan användas i projektioner.

Jag stannade kvar själv ett par timmar efteråt och repeterade scenerier från början fram till dit vi gjorde prövet idag. Tragglade text, scenerier och handlingar. Väldigt behagligt faktiskt att "skrota runt" och bara sköta sig själv ett tag. Inte behöva tänka på nån annan eller att prestera. Tänka högt och ta tid på sig. Fundera och låta hjärnan komma ikapp lite kring det arbete vi gjort tillsammans. Texten börjar lägga sig till rätta mer och mer. Svårast är att hitta rätt synonymer i meningarna, eftersom de varierar för att undvika upprepningar (lik, kropp, döda), och prepositioner (var det vid liket, intill kroppen, bredvid den döde...?).
Ibland känner jag att jag valt fel ord men kan inte lista ut vad det är som är fel. I och med att jag lärt in meningen på ett sätt, som en musikalisk fras, så stoppar det upp i huvudet och jag kommer inte vidare.  Kanske som om man skulle spela några andra toner i ett musikstycke - det blir något som liknar men det blir inte samma sak. Så är det ju nu i början. Alltmer sjunker texten in. Och jag har tre veckor på mig. Men det är ju varje skådespelares mardröm - att det blir "suddigt" bland textraderna, eller rent av helt svart. Oftast brukar man ju lösa det, om man har tur genom att man vet andemeningen av vad man ska säga. Och ibland hittar man sätt att hjälpa varandra. Men när man är själv... Då får man lita på sin sista livlina - sufflören. Om där finns någon vill säga...

23 januari

Gästspel på scen idag. Sven, Sandra, Hanna, Jonas och Göran hjälper oss idag,  lånar ut sina begåvade kroppar och rörelser. Det filmas UD-kollegor och turister till projektionerna.

20 januari

Första repetitionerna inne på scen idag. Vi kollade hur våra scenerier funkar i rummet, undersöker vidare vad vi kan göra i scenografin. Möblerar runt skrivbordet för att hitta den ideala platsen. Prövade oss fram den första tredjedelen av pjäsen.
Testar ljud och musik. Vi konstaterar, i alla fall just i detta stadiet av prövet, att musik är att föredra framför miljöljud i de partier där jag beskriver miljön. Så det inte blir "kaka på kaka". Och att illustrerande ljud, naturliga ljud i så fall kan användas utöver för att förstärka, prägla en situation, exempelvis ljudet av en irriterande fluga när någon står i värmen och försöker koncentrera sig på nåt annat.
Vi funderar vidare över "svävande föremål" i rummet och mina eventuella  märkliga positioner och ställningar i olika situationer.
Kanske är det även så att "berättarjaget" är mer dämpad, samlad, än de andra karaktärerna som vi låter bli mer förstärkta.
Imorgon är scenen upptagen så då får vi vara på repsal igen.

19 januari

Ut och vandra igen. Denna gång Laila Freivalds tal i lurarna. Fast min röst då...
Orden ska nötas in i hjärnbarken.

17 januari

Genomdrag idag för 10-15 personer som jobbar med föreställningen. Kul att så många kunde komma och se vår skiss i detta stadie av processen! Får de en bild av vart vi är på väg och förhoppningsvis många idéer att tillföra bygget.

Vi nådde vår plan. Vi hann fram till slutet av pjäsen i vår skiss och ha ett genomdrag. Jag kan första halvan av texten utantill och har som ambition att kunna resten till i nästa vecka. På tisdag kommer vi in på scen! Sen har vi nästan fyra veckor kvar till premiär...

Kul med lite spontana reaktioner från åskådarna efteråt och Sara och jag konstaterar att det känns som vi är på rätt väg i vårt bygge med form och handlingar. Hade varit lite jobbigt att känna lite panik över att vi nog måste tänka om utan att direkt veta hur...

Vi har ju prövat en del inslag av absurditet och "comic relief" och det känns skönt att det uppskattades positivt av de som såg det. Det är ju vår tanke att det behövs, mitt i allt det jobbiga, för att orka med hela vägen att lyssna. Gäller ju att hantera det varsamt så det inte blir plumpt. Vi tänker ju oss att det är Andreas upplevelse av omvärlden och så som han subjektivt väljer att berätta det. Det är hans mentala landskap, en människa som får en attack på sin psykiska hälsa. Dessa inslag vi testat nu har handlat om att exempelvis återge en överordnad genom groteskeri (Oskar snurrar extremt mycket på sin kontorsstol, eller när han tillrättavisar Andreas får han extremt stora, aggressiva, flaxiga rörelser). 

Eller Andreas känsla av att vara tillbaka i Sverige, där UD och lokaltrafikens buss blir skräckplatser fyllda av spöken. Det känns som vi är något på kornet att jobba vidare på. Också det här med tempoväxlingar och tydliga "klipp" i berättelsen, som liksom knuffar iväg den i en ny riktning man ska bli nyfiken på. Fortsättningsvis handlar det om att bryta ner scenerna i små stycken att arbeta vidare med. Som att zooma in i ett musikstycke och fila på varje ton och takt, lägga detaljer och tajming.

Jag ska jobba vidare på att hitta alla olika karaktärers röst, kroppshållning, tempo och eventuella ticks och egenheter (alla de olika personer Andreas möter).

Sen ska jag träna på att knyta slips, snabbt och obehindrat...

Ser också klart Folke Rydéns oerhört starka och välgjorda 

dokumentärserie Överlevarna-det tionde året.

16 januari

Vi skissar vidare. Imorgon genomdrag uppe på repsal.
Idag tittade vi in på scen. Scenografin är i full gång att byggas upp.
Testade flygande stolar,  skakande glas, promenerade runt på den blanka gråa linoleummattan. Kände på utrymmet. Ofta glömmer jag efter ett tag i reprummet att man är så mycket högre upp än publiken på Intimans scen. Tittar mer ner än rakt fram när man talar till folk.
Nu börjar det bli mer på riktigt... Sånt ståhej för en enda person, lilla jag, som ska stå på scen... känner pressen...

Backstage. 

15 januari

Iklädd sydväst vandrar jag runt på Malmös gator i den mörka kvällen och lyssnar till min egen röst som repeterar repliker. Hjärnan kokar. Måste också tänka på sömn. Har jag hört är bra för inlärning. 😉

14 januari

En månad till premiär och stressen börjar redan krypa sig på. Knappt att jag vill ta mig någon minut till att skriva några rader här. Nog för att jag just nu befinner mig i ett "landskap" av text och formuleringar, tydliggörande av bilder för sig själv och famlande på repetitionsgolvet. Somnar på kvällen, snudd på med manuset i hand, och reciterar meningar för mig själv i duschen morgonen därpå...

Nästa vecka kommer vi in på scen.

Jag har som mål att kunna all text till dess...

Vi ses.

Att hitta sätt att berätta om hanteringen av döda kroppar genom saker som finns på ett kontor...

12 januari

Pluggar in texten.

Har ofta funderat över att minnesforskare borde studera oss skådespelare när det gäller hur vi instuderar vår text. Det är väl som man har läst om att minnen placeras på olika ställen i hjärnan som samarbetar och det tycker jag nästan att jag kan "känna" när det gäller att arbeta med repliker. Jag läser, ofta högt för mig själv. Då får jag både ett visuellt minne av texten samt ett audiellt minne av min egen röst. När jag börjar känna mig säkrare att släppa manuset så kanske jag vandrar omkring i mitt vardagsrum och reciterar högt och har manuset på bordet som en slags livboj. Ibland kan det också vara bra att ha en riktning - titta ut genom fönstret och prata mot huset jag ser på andra sidan gatan. När man arbetar på golvet, eller scenen, så har jag ju också handlingar och spel med andra (om jag då har en medspelare, vilket jag inte har i det här fallet). Då får jag även ett kroppsligt, fysiskt minne, sk muskelminne. Kanske därför som jag ibland har behov av att traska runt för att hålla kroppen igång, speciellt nu när vi inte lagt fast några scenerier. Alla skådespelare har ju sina metoder. Jag har hört om en kvinna som brukade sätta upp lappar med texten på väggarna över hela sitt hem. Små minneslappar att snegla på då och då medan man till exempel städar... Det är ofta en bra grej - att pyssla med nåt annat medan man repeterar texten (med den förutsättningen att man kan all text), tex diska eller städa. Kan ofta bli lustiga missförstånd hemma när barnen eller ens partner tror att man pratar med dem... men i mitt fall börjar de bli vana: "jasså, pappa håller bara på med sin teater just nu".

I detta projekt testar jag också att läsa in min text och lyssna på den. Jag tar korta stycken på 1-2 minuter och sen låter jag de gå på "repeat" 10-15 gånger. Som att "mata in" ett musikstycke i huvet...

Den stora trösten i allt slit är att jag som oftast kan lita på att när väl en mening sitter på plats i huvet så minns jag den för en lång tid framöver, kanske resten av livet... Oow, vad mycket "gammalt bråte" vi skådespelare har som skvalpar omkring i hjärnbarken...

Sen gäller det ju också att skapa bilder till det man säger. Då gäller det att man är tydlig för sig själv. Eftersom det då blir tydligt för åhöraren.

Här hittade jag några bilder från flygplanet till Bangkok. Royal First Class.

9 januari

Dagens ledord är bananer och skalbaggar.

Bananer som påminner om liklukten och som måste bort, gömmas, slängas. En handling att okommenterad använda sig av långt innan det ens nämns i pjäsen.

Vi undersökte hur fysisk Andreas kan vara. Olika märkliga fysiska positioner som kan beskriva en mental spruckenhet, en krackelerad verklighet, något att ibland ta till, återkomma till, växla mellan från det uppstramade återhållsamma.
Vi testade nåt som kan vara en första position, som fick oss att associera till skalbagge. Andreas skriver, men placerad på golvet. Vid ett senare tillfälle är han kanske på havets botten och man får bilden av ett skaldjur...

En annan idé som föddes var en slags ramberättelse för oss. Kanske inget som sägs rent ut utan mer en omständighet för oss att hänga upp grundsituationen på, något att återkomma till, en motor för karaktären. Det kan vara så att han sitter och förbereder ett tal. Att det ska vara en mottagning där champagnen är uppdukad i korridoren. Tanken är att han ska förbereda sig, klä om och gå ut dit för att möta en massa folk. Kanske jubileum, kanske hans befordran till ambassadör. Historien börjar med ett rum i oordning. Ett fysiskt och mentalt rum. Har något sprängts eller har han själv gått bärsärk? Strävan är att städa iordning och bli klar för att gå ut. Kanske man ska ladda det bakom väggen så att man förstår att där bakom finns något man vill undvika. 

Skumpan är framdukad. Jordbävningen vibrerar i glasen.

8 januari

Dagens upptäckter och frågeställningar:

Om Andreas är på sitt tjänsterrum, vad är då hans egentliga sysselsättning där, när han inte återberättar minnen? Något han kan återgå till när han inte vill berätta. Städar han? Sorterar papper? Och vad får honom att börja berätta överhuvudtaget?

Att saker får honom att minnas. Kanske har han gömt undan saker från den tiden? sin gamla mobiltelefon, sverigetröjan? Plockar fram sin gamla mobil och minns hur Oskar letade efter sin innan han åkte.
Att låta något väcka minnet och sen berätta för publiken vad det är jag minns.
Först handling sen berättande, eller vice versa.

Funderar också vidare på rummet och sakerna. Ud-känslan av det konservativa,  traditionella. Kanske en blandning av tradition, med stämplar och pennor, och modern laptop.

En tung mattrulle vi hittade får bli vår gäckande palmväxt, som vi just nu tänker oss ramlar lite då och då och jag är där och lyfter upp den.

7 januari

Vi fortsätter idag efter juluppehållet. Fortsätter att skissa oss vidare på golvet. Prövar vad som funkar, vad som funkar mindre bra. Har olika hypoteser om spel och scenerier, tempo och temperatur. Sara kompletterar med bildmanus hon skissat fram med de andra i teamet, tankar om scenerier, scenförändringar, ljus och projektioner.
Vi testar hur det blir att mer eller mindre "spela" de andra personerna i berättandet,  så som Oskar och Mannen med sin försvunna dotter. Det verkar funka bra. Note to self: att tänka att det är Andreas som försöker komma ihåg hur de lät och rörde sig, så det är inget gestaltande på det sätt att jag plötsligt har flera roller, flera protagonister.
Vi laborerar med rummet och dess innehåll av saker. Vad det är för handlingar jag utför i rummet samtidigt som jag pratar om andra handlingar jag tidigare har utfört och som jag minns. Hypotesen just nu är att jag använder mig av det som finns på mitt kontor, att handlingen kan bli att samla ihop utspridda papper samtidigt som jag pratar om att bära kroppar fram och tillbaka. Att jag inte gestaltar det som sägs, så det blir "kaka på kaka". Samma sak med hanteringen av mobiltelefon. Om det ska finnas eller att man visar samtalen på ett annat sätt. Att prata om att fylla i listor men att använda papper på ett annat sätt, om man nu ska ha papper...

Jag känner mig såklart begränsad av att jag inte kan texten utan fortfarande går med manuset i handen medan jag prövar mig fram. Så min förhoppning är att jag kan stora delar av det till  nästa vecka.  

Men jag tycker vi rullar på bra och framåt.  Hjälpsamt också för den vidare instuderingen av texten att ha varit uppe och trampat på golvet. Vi kommer nog ha en grovskiss denna vecka tror jag. Sen är det bara att börja från början och gå över det igen. Och igen. Fila på detaljer, ändra om, lägga till. Känns bra om vi också får loss mycket tid i slutet av repetitionsperioden till finlir med ljus, ljud och annan teknik.
Här följer några bilder över Andreas ilska över Oskar som bara sitter i lobbyn och tycker en massa.

6 januari

Instuderar text och ser filmen Tsunami: The Aftermath (2006) med bland annat Tim Roth. Faktiskt en välgjord film: bra miljöbilder, man ges tid att få detaljerad inblick i de olika erfarenheterna av händelsen från olika synvinklar, drabbade turister såväl inhemska bybor, ambassadpersonal, hjälparbetare, hotellägare, journalister. 

http://www.youtube.com/watch?v=yB8bweymrOk