fredag 27 februari 2015
27 februari
Känns roligt att spela och möta publiken i den här föreställningen, även om det som ikväll endast var runt 40 stycken. Det blir väldigt intimt och koncentrerat för de som är där. Och det värmer också att som ikväll få mottaga beröm och glada tillrop från ett sällskap som dröjt sig kvar lite utanför teatern. Händer väldigt sällan men är så klart skoj att höra att människor fått en bra och givande teaterupplevelse, och att man har varit med att bidra till det.
torsdag 26 februari 2015
26 februari
Och ikväll stod jag på scen igen. Mer än halvfullt i salongen. Och guldklubben var där. Så fina och nyfikna. Ett gäng på 20 personer. Vi stod i foajén en trekvart efteråt och samtalade. Jag berättade lite om min process, mötet med Andreas och hans text, svårigheter och glädjeämnen.
Själva föreställningen gick bra. Upplevde mig stundtals febrig men det var nog bara lamporna som gjorde mitt huvud varmt. Kände att kroppen legat sjuk, jag upplevde den inte lika alert, "på hugget", men det var nog bara en subjektiv upplevelse för det var ingen kring scen som märkt nåt speciellt. Tyckte jag stakade mig ibland och nästan sluddrade. Kanske av vätskebrist och torrhet i munnen. I slutet var det snudd på att rösten svek mig. Men det var inte heller nån som märkt.
Det som man ibland känner är en kamp för en som skådespelare - att följa den inrepeterade linjen, partituret, att göra sitt hantverk - upplevs ofta inte alls för betraktaren eller åtminstone inte som det man själv anser borde synas. Man försöker ju skapa det betraktaren ska uppleva, men samtidigt har man ingen full kontroll över den upplevelsen. Och den är ju åtminstone inte samma upplevelse.
Som det här med tidsuppfattningen. Idag hade jag lätt kunnat gissa på att föreställningen var 1.02-1.03, när den egentligen var exakt 1 timme. När jag tycker jag tagit god tid på mig har det ofta gått fortare. Och tvärtom.
Det är väl en av de saker som gör teater unik. Det går inte att famna allt på en och samma gång, det går bara liksom i livet att försöka vara i stunden. I de olika stunderna, radat på varandra. Och det är nytt varje gång. Samma partitur, men livet i det återuppväcks på nytt varje kväll. Och eftersom vi inte är maskiner (både de på scen och de i salong) så blir det annorlunda, visserligen i detaljer men ändå annorlunda, och därmed unikt, för varje ny gång det görs.
Vi skojade nån kväll i förra veckan att tänk om vi hade filmat två olika föreställningar och sen lagt de som man gör med slalomåkarna, likt skuggor i varandras spår, så hade man lätt kunnat se olikheterna i varje moment, var det gick snabbare och långsammare för de olika tillfällena. Men i en sådan jämförelse finns ju inget ultimat rätt eller fel, så som man kanske kan analysera fram i ett slalomåk vad gäller portteknik för att uppnå snabbast tid. Det finns en musikalitet, en rytm, men den är ju också i detta fall i relation till den aktuella publik man kommunicerar med. Visst kan man säkert analysera filmklippet och ha åsikter rent generellt över var det borde gå snabbare och var man borde ta det lugnare. Men svaret finns ju endast i ögonblicket och i kontakten mellan skådespelaren och publiken, och inte ens de vet i stunden om tempot är det rätta, de kan bara bedöma om där finns en kontakt och om det sker nån väsentlig kommunikation i det mötet. Då spelar det ju egentligen ingen roll om man ser och bedömer en filmad föreställning i efterhand. Eftersom ögonblicket är borta och därmed också svaret. Och en avfilmning blir ju då en artificiell återgivning av ett möte mellan två parter som existerade då men inte längre.
måndag 23 februari 2015
23 februari
Som om kroppen passar på när man är ledig... Tyvärr inte helt ovanligt i branschen - att man lyckas hålla undan till premiär. Men sen, vid minsta ögonblick av avslappning, man sänker garden, då slår det till. Jag lyckades spela i lördags i allafall. Med feber, men ändå. Fanns moment när jag kände mig lite "mosig i huvet", inte riktigt samma fokus som tidigare, så då fick jag anstränga mig lite extra... Tror inte det var nån som märkte nåt. Fick ett väldigt fint mejl från en i publiken som bekräftar det - ett varmt tack för en bra teaterupplevelse. Sånt är alltid kul att få, det händer inte allt för ofta.
Nåja, nu är nästa föreställning på torsdag. Då är det väldigt mycket publik som bokat. Och det är sk guldklubb då också. En klubb som förhandsköpt ett paket med alla teaterns uppsättningar på specifika dagar under hela året och där man också får träffa och prata med ensemblen efter föreställningen. Så på torsdag vore det mycket olyckligt om jag inte var på benen, feberfri. Jag repeterar en ny pjäs på dagtid. Det kan nog bli så att jag blir tvungen att stanna hemma en eller två dagar från de repetitionerna för att helt kurera mig. Usch, det har typ aldrig hänt mig, eller åtminstone så pass länge sen att jag inte minns, jag har extremt liten sjukfrånvarostatistik. Och så här dålig med hög feber är flera år sen jag var. Undrar vad det beror på... Tror inte jag är speciellt mycket mer hälsosam än många andra. Och som jag beskrivit tidigare så arbetar vi, som på många andra arbetsplatser, när vi är sjuka, så smittorisken borde vara hög. Möjligtvis att jag som skådespelare är mer uppmärksam för att inte bli smittad... om någon nyser i min närhet så retirerar jag gärna några meter från den personen, försöker undvika andas in just den luften som jag misstänker innehåller viruset från just den nysningen. Renlighet. Tvätta händerna är också nåt jag gör, speciellt när jag kommer hem och har tagit i saker andra förmodligen tagit i.
Men uppenbarligen kan man inte skydda sig från allt. Denna gång blev jag sängliggandes. Kanske också ett sätt för kroppen att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Genom att däcka mig, så det inte finns nåt alternativ.
Jag har också läst en del av recensionerna nu. Känns bra mitt beslut att vänta till efter denna vecka. Att jag gav mig själv tid att hitta mig själv i förställningen, hitta min föreställning, nåt jag känner mig trygg och stabil med och som jag kan stå för, innan jag tar in vad offentligheten tycker. Här är några utdrag:
lördag 21 februari 2015
21 februari
onsdag 18 februari 2015
18 februari
Fortsätter att brottas med föreställningens små knepigheter.
Att hitta den fina balansen mellan teater och berätteri.
Under gårdagens föreställning upplevde jag att jag fick till ett bra publikmöte i början. Jag höll ihop berättelsen i inledningen. Sen var det som om jag kände att jag inte hade dem med mig. Att jag hade rusat på lite snabbt och tappat dem. Jag försökte då bromsa in lite, ta det lugnare. Efteråt upplevde jag att föreställningen måste ha gått snabbare - men den var två minuter längre!
När jag analyserade det hela efteråt kom jag fram till nåt väsentligt jag bör tänka på: att försöka stå med ena benet i teatern och det andra i berättandet.
Jag får inte glömma att det är ett upptäckande, eller återupptäckande, tillsammans med publiken. Så det inte blir ett återberättande, ett referat av det jag upplevt. Publiken vill vara med på min resa, uppleva och känna det jag berättar att jag "återupplever". Jag måste använda mig av teaterns hantverk att vara i stunden och uppleva. Nu börjar jag bli säker på texten. Nu är det dags att låta den bli ett verktyg och inte vara den som styr mig. Att ta det lugnt och vila.
Och i afton var föreställningen ytterligare två minuter längre, 1.01.
Jag tänkte på allt det jag skrivit här ovan och personligen kändes det som den bästa showen hittills. Och då var där drygt 50 personer och inte 200, så det har ju inget med det att göra.
Jag upplever att föreställningen snarare ska vara 61 minuter och inte 57, eller 59...
Det tycker jag också mig få bekräftat av kollegor kring scen och i salong. Att jag kan kosta på mig att ta det lugnt, speciellt i inledningen så man hänger med. "Berättelsen är så spännande, den vill man hänga med i", som nån sa efteråt. Och det får man ju lita på.
måndag 16 februari 2015
16 februari
Det är fint med alla positiva reaktioner. Försöker svara och i de fall jag misslyckas så försöker jag även nå er här och tacka!
söndag 15 februari 2015
15 februari
Får gratulationer från vänner och bekanta om bra recensioner. Jag brukar ofta ha svårt att vänta med att läsa, man blir nyfiken, det intresserar en om andras åsikter. Speciellt minns jag läget i en fri grupp; för några år sen var jag med och drev Teater Terrier i Malmö och då hängde vi ju på låset och köpte tidningarna så snart det blev möjligt. Då handlade det ju om hela teaterns verksamhet, som man var helt inblandad i, och inte bara en enstaka uppsättning. Det blev viktigt att ha grepp om den offentliga bilden av ens egen teater.
Den här gången påminner arbetet med uppsättningen om den tiden. Även om det är inom en institutions ramar och verksamhet så är vi ett litet gäng där också jag fått privilegiet att delta i föreställningens konstärliga idé på ett (och för en institutionsskådespelare) ovanligt tidigt stadium. Jag känner mig ovanligt delagtig till kanske mer än vad som är brukligt som skådespelare, annat än i sin insats som just skådespelare. Jag har all anledning att vilja läsa recensioner.
Men denna gång har jag valt att inte göra det. Åtminstone vänta till nästa helg, då jag kommit att ha spelat fem ytterligare föreställningar och själv finna en egen trygghet i det jag gör innan jag låter mig påverkas av andras åsikter. Jag vet att det finns skådespelare som aldrig läser recensioner. Just av anledningen att inte låta ens arbete påverkas av andras tyckande, och det kan gälla både positiv och negativ kritik. Jag kan förstå det. Även om man tycker att man kan stå emot andras åsikter så kan de mer eller mindre äta sig in undermedvetet och i värsta fall poppa upp i huvet som en flyktig skugga mitt i en scen under föreställningen, kanske just i det momentet av pjäsen som blivit kritiserat. Som en ekande spökröst från skranket. Och att då, likt en elitgymnast mitt i volten, bita ihop och fullfölja exakt det arbete man kommit överens om, kan vara mer eller mindre besvärligt beroende på hur man är lagd såklart. Så jag har bestämt mig att för första gången avstå. "Jag vill inte. Samtidigt vill jag inget hellre." som jag säger i pjäsen... För att jag för första gången på länge faktiskt tycker att just det här arbetet för mig är ovanligt fragilt. Jag är inte riktigt där än, där jag kan känna att jag famnar hela detta arbete, detta porträtt, föreställningens klang och dynamik. Jag hoppas jag är där om en vecka när jag fått lira mer och träffat mer publik. Att då i detta skede börja ta in information från så kallade "proffstyckare" blir för mig just nu alldeles dåraktigt. Riskerar bli kontraproduktivt i det bygge jag känner att jag fortfarande bygger.
Sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag gläder mig åt ryktena om positiv kritik och självklart nånstans inombords drar en suck av lättnad... Så nyfiken är jag.
Men det är också skönt när man tagit beslutet att avstå: jag kan koncentrera mig på det jag ska, nämligen att arbeta vidare på den linje jag (och vi inom projektet) har satt att följa. Föreställningen är satt och nu ska jag och alla runt föreställningen köra in oss och bli mer trygga och bekväma.
Det är ju också en märklig företeelse det här med recensioner. Såklart är ju marknadsavdelningen beroende av det i sin marknadsföring, speciellt om det är positiv kritik, naturligtvis. Och folk vill ju gärna veta lite vad det är för nåt de ska se, på liknande sätt som när vi går in på Prisjakt och jämför produkter. Men det här att som skådespelare bli bedömd i sitt arbete... Det slipper ju många andra yrkesgrupper, att offentligt bli bedömda i sitt yrkesutövande: "Kassörskan Kalle var snabb i sitt arbete med att slå in varorna men han kunde allt ha kostat på sig en blick och ett leende när han lämnade över kvittot"... Å andra sidan kommer det kanske allt mer nu genom alla sociala medier och gilla-appar där man ska betygsätta alla hit och dit. Och frågan är ju om det är bra eller inte...
Det gäller att hitta sätt att hantera det. Att ignorera tyckarna och deras tyckande, i de fall det inte gynnar en. Det kan också vara en anledning till en del skådespelares icke-läsande av recensioner: man bryr sig helt enkelt inte. Folk får tycka vad de vill. Det gör ju alla ändå hela tiden. Det viktiga är att fortsätta göra sitt jobb. Att inte glömma varför man en gång valde detta yrke. Och för mig handlar det mycket om att genom scenkonsten undersöka mänskligheten. Men eftersom vi alla är människor kommer vi också fortsätta ha åsikter om det runt omkring oss som vill påstå sig berätta någonting om oss själva, det är helt i sin ordning. Och vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Sen gäller det väl för oss utövare att skaffa oss en stark integritet så vi kan fortsätta göra det vi själva tror på utan att låta oss nedslås.
lördag 14 februari 2015
14 februari
fredag 13 februari 2015
13 februari
Full koncentration bakom scen. Uppvärmning.
Premiär om en timme.
12 februari
får berätta samma sak. Så kan första orden få komma i mötet med publiken - "Jag var på Folkoperans bar...".
onsdag 11 februari 2015
11 februari
tisdag 10 februari 2015
10 februari
Tidigare under dagen lade vi alla momenten i den sista tredjedelen. Vi testar att ta bort epilogen, jag går ut efter mötet med utrikesministern. Vi prövar nya anordningar för stolarna och var de ska tas ned nånstans.
Det blir långa dagar nu. Svårt att koncentrera sig på mycket annat. Föreställningen med alla dess moment, och all text, surrar runt i huvudet.
Hem en stund, äta och ta en kort power-nap. Sen tillbaka till teatern och förbereda för att möta publiken.
Har haft lite ont i ryggen sen i morse, stel i kroppen. Får vara noga med uppvärmningen. Inte läge att få ryggskott, eller nån muskelbristning nu... Ta i trä att förkylningarna verkar hållas på avstånd. Dricker pressad färsk ingefära varje dag...
Just nu försöker jag komma ihåg och göra rätt. Allt eftersom, när jag känner mig tryggare i allt och avspänd i mötet med publiken, behöver jag och kommer jag också att kunna känna mig friare, ledigare, mer avslappnad i mitt agerande.
Har fått en lista med "notes", anteckningar, från Sara efter genomdraget som jag kan gå igenom i morgon förmiddag innan repetitionerna. Vi fortsätter repa vissa, främst tekniska, moment. Vi ska också testa en ny epilog.
Sen är det publik i morgon kväll igen. Tjo!
lördag 7 februari 2015
7 februari
Regissör Sara drabbades i veckan av en jobbig förkylning och arbetade tappert hela dagen igår. I dag gjorde hon klokt i att stanna hemma och kurera sig inför premiärveckan. Under tiden repeterade jag igenom det vi lagt hittills. Utan ljus. Men Jonathan följde med och prövar sin ljudläggning. Och Hedvig följer med och hjälper mig med texten. Ida lånade Toves manus och hängde med på att öppna dörrarna vid sina givna ställen. Och Kristian, inspicienten följer oss genom manus och monitor på sin pult bakom scen. Ett tappert gäng en lördagsförmiddag, "torrsimmandes" i repljus och upplyst salong.
Jag drog igenom de två första tredjedelarna. Vi testade rycka ner stolar från hänganordningarna i taket, och det verkar funka galant! Bra där scenmästare Tove! Efter allt slit och prövande med olika varianter.
Andreas kom förbi den sista timmen och vi passade på att dra igenom allt igen till dit vi stoppade igår. Lite nervöst i början: "vad ska han tycka om det vi gjort med hans text?", men sen kändes det skönt. Vi pratade lite efteråt och det kändes lugnande och uppmuntrande.
Upplever att vi är på rätt väg. Det kommer bli en bra uppsättning. Nu behöver jag folk i salongen. De kommer på tisdag.
fredag 6 februari 2015
6 februari
Kul att tillsammans med tekniken känna skärpan, estetiken, brytpunkterna i föreställningen. Nu kan jag också känna att jag får hjälp av de tekniska momenten, att jag inte står själv, impulser kan få börja i en ljusväxling, en dörr som öppnas, ett ljud.
Vi har också lagt in moment som är lite fysiska och det känns lite skönt, i kontrast till det ibland stillsamma berättandet.
Nu kan jag börja skönja att det nog kommer bli en extremt visuell och estetiskt tilltalande föreställning. Rätt ovanligt maffig för att vara en monolog.