Har åkt på en förkylning. Jag trycker i mig ingefära och vitlök för att bromsa förloppet. Av erfarenhet kan en del förkylningar sätta sig på mina stämband. Det är inget jag behöver just nu, två veckor innan premiär.
Vi fortsätter och titta på texten, Anna K går igenom med oss de sista förändringarna. Inte så mycket men bra att ändå få det på pränt så jag kan plugga in de nya styckena och meningarna till nästa vecka.
Vi arbetar vidare som vi gjorde under gårdagen, nästa tredjedel av pjäsen, med att ta ner spelet, förenkla scenerier, ändra och ta bort handlingar. Att hitta ett renare sätt att berätta för publiken.
Det är en dubbel upplevelse. Att samtidigt gå igenom och ändra och ta bort mycket av det vi under flera veckor arbetat fram. Och samtidigt upplever jag det behagligare att kunna vila och lita på publikkontakten, att slippa springa omkring, prestera, agera en massa... Det är som om man får vara varsam med publikkontakten, att så fort jag gör lite för hastiga scenerier, ska springa bort till en dörr och visa nåt som hände, så liksom " klipper" jag kontakten och är tvungen att jobba upp den igen... Nu arbetar vi efter tesen att jag rör mig rätt stillsamt runt i rummet och hela tiden berättar utåt med kontakt med publiken. Tempoväxlingar kan ske, olika inställningar, stillsamma pauser, men de blir då väldigt specifika i vissa moment, exempelvis i brotten mellan olika partier, eller i skillnaden mellan olika partier, och inte så mycket inom de olika avsnitten. Svårt att förklara och återge...
Men även om vi ändrar om och drar ner spelet, exempelvis tonar ner de olika karaktärerna, så får man ju inte se det vi tidigare gjort som ogjort utan en naturlig del av processen. Att spänna bågen, sikta högt och ta ut allt för att sedan kunna skala av, ta bort och dämpa. Jag känner ju att jag har enorm nytta av det arbete jag gjort. Det finns i min kropp, karaktärernas röster finns i mitt huvud. Det tidigare arbetet med situationer och personerna blir mina minnen som jag sen använder i mitt återberättande, även om jag då inte återger allt exakt som jag minns, dvs jag spelar inte upp det utan mer "skissar" så får betraktaren fylla i själv. Kanske lite så vi alla gör när vi återberättar en händelse för varandra. Då är det väldigt sällan vi ställer oss upp och spelar upp hela scenen med karaktärerna och allt, utan endast beskriver förloppet och citerar olika personer, kanske med aningen ändrad röst så den som lyssnar ska hålla reda på vem det är som pratar.
Jag kom att tänka på mitt första möte med Andreas den 8 maj förra året. Hur vi satt och fikade några timmar och han berättade om sig själv och bitar ur den berättelse han då höll på att skriva om. Jag gick tillbaka i den här bloggen och tittade på vad jag skrev om det mötet.
'Han gav mig så starka bilder, mättade med intryck för alla sinnen; svårt att värja sig. Och jag vet att jag flera gånger tänkte när jag satt och lyssnade "hur i helvete ska jag kunna sätta mig in i och förmedla dessa upplevelser?". '
Det mötet kanske det är dags för mig att minnas och ha med mig nu. Vi satt vid ett vanligt cafébord mitt emot varandra och han berättade som en människa till en annan. Och jag minns att jag var rätt tagen i flera dagar efteråt. Jag hade inte varit där han hade varit, såklart inte fått hans upplevelser, aldrig ens varit i Thailand, men han gav mig väldigt starka bilder över situationer, platser och människor. Hans berättande gav mig en upplevelse av något. Även om den såklart inte var hans upplevelse, utan byggd av mina egna erfarenheter men med hjälp av hans ord om sin upplevelse...
Det är ju nånstans åt det hållet vi ska hän. Även om det blir ett upphöjt berättande, på en teaterscen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar