27 oktober

Har börjat titta på bilder på nätet från tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Mycket av sånt som jag hört och läst Andreas beskriva. Bilder från uppsamlingsläger med rader av lik. Uppsvällda, missfärgade, vanställda. Det är så plågsamt att jag tänker att om jag ska utsätta mig för detta så får jag ta lite i taget. Jag som har svårt att se blod eller bilder på sår. Efter 10-15 bilder känner jag att jag måste sluta för att inte så här sent på kvällen riskera drömma mardrömmar.

Ohyggligt svårt att omfatta det arbete han kastades in i.

Använder Google Earth och reser samma väg som jag antar Andreas gjorde mellan Phuket flygplats och Pearl Village och som han beskriver i boken.