24 mars

Klockan 16:50.

Har inte spelat på över en vecka. Det känns väldigt länge sen nu eftersom jag är mitt uppe i arbetet med en annan uppsättning. Som att hälsa på en gammal bekant.

Går igenom texten för mig själv som jag brukar och blir som vanligt påmind om minnets färskvara. Det är som inlärningsprocessen fast tvärtom. Istället för att man ser allt tydligare för var dag så är det som om någon gått med ett radergummi och suddat lite grann här och där för var dag. Eller stött till några pjäser på schackbrädet så de ramlat och man måste försöka minnas var de stod. Och det efter bara en dryg vecka...

Och sen det här att få det levande, att återupptäcka det jag säger igen. Ja, det återstår att se. Ska bli kul att möta publik igen.

Klockan 22:30

Återigen trodde jag att föreställningen var några minuter längre fast den var en eller ett par minuter kortare... Undrar om det har att göra med att det var ett tag sen jag spelade och jag blir så extra medveten om vad jag gör eller ska göra? Till skillnad från när jag spelat flera i rad och jag mer kan slappna av och vara i situationen... Det är som att när jag aktivt tänker på att jag ska bromsa, ta det lugnt, för att jag inte ska tappa kontakten, så kan jag ibland uppleva att jag gör det ändå - jag är mer i ett betraktande av mig själv i att jag ska spela föreställningen istället för att vara i berättelsen och hos publiken - så tappar jag också uppfattningen om tiden. Eftersom jag, de gånger jag funderat över det, ofta har gissat helt fel. Att det har gått snabbare istället för långsammare som jag upplevt. Och ikväll sa Jimmy, som kör ljudet och också har lite koll på tiden, att jag tidsmässigt höll min bana men att jag drog upp hastigheten de sista 20 minuterna. Och det kan nog helt stämma. Det jag vet att jag tänkte på var att jag försökte ta det lugnt i början, kändes nästan ovanligt lugnt. Sen blev jag nog lite nojig över att jag hade " segat till det", jag tänkte att de inte var med mig, jag upplevde att några i publiken såg lite trötta ut, så då stressade jag nog upp mig över det och började accelerera. Det gjorde nog att de där två extra minuterna försvann i den senare halvan av föreställningen.

Annars känns det rätt roligt att spela och möta nya ansikten. Fast det känns länge sen och lite ringrostigt när det går så lång tid mellan föreställningarna. Det är ju inget ovanligt och jag har varit med om det förut. Kanske blir det extra påtagligt och känsligt med denna uppsättning. En monolog med ett berättande som inte låter sig hanteras hur lättvindigt som helst.

Ny show i morgon. Då kommer mina föräldrar, mina trognaste fans.