6 mars

Har inte spelat sen i lördags. Ikväll är det drygt förtio bokade. Ser fram emot att träffa och agera för er som kommer till Intiman i afton. Ses snart!

Och så här lite senare på kvällen efteråt kan man ju konstatera att nu, när drygt hälften av föreställningarna är spelade, framträder ytterligare en av svårigheterna man har som skådespelare:
Nu när jag blivit trygg och bekväm i föreställningens partitur så blir utmaningen att försöka släppa kontrollen, säkerheten, bli lite "dummare", "okunnigare" om det jag ska spela. Allt för att undvika automatiken, att allt börjar gå som på räls. Att fortsätta arbeta med hjälp av hantverket, återupptäcka, återuppleva. En del av hjärnan har stenkoll på vad som ska hända och en annan del har ingen aning, eller åtminstone agerar som om det är första gången den säger orden och utför handlingarna. Nu är jag ett antal föreställningar från premiärens nerver och adrenalin, den naturliga osäkerheten. Det är alltid skönt att sen spela in sig och känna sig trygg. Men då uppstår också denna nya utmaning, där risken blir att man "blir för trygg" eller automatiserad. En av knepen för det är ju att lita på att allt sitter i ryggmärgen så man slipper tänka på vad som ska ske nästa ögonblick, och att befinna sig i stunden, i ögonblicket. När det uppstår, ungefär i det moment jag befinner mig nu i spelperioden, så är det ju en rätt skön känsla. Och när man känner att man kan hålla det föreställning efter föreställning så vet man att man hittat rätt. Och om det uppstår ett fint möte med publiken och det är roligt att spela så kan man ju i de bästa stunder uppleva att uppsättningen skulle mycket väl kunna spelas och leva hur länge som helst.