Med tanke på det jag skrev igår - om att försöka släppa kontrollen, vara i stunden, "göra sig lite dummare, ovetande"... Under dagens föreställning tycker jag att jag lyckades bättre med det. Att jag var mer i stunden, tänkte mindre på vad som ska hända. Hade själv en upplevelse av att det blev aningen mer "levande". En annan effekt av det blev att jag tappade bort vissa meningar, fraser, på vägen. Inga stora, betydelsebärande formuleringar, och det var nog bara jag (och Sara som var där ikväll) som märkte nåt. Det gäller att hitta den där fina balansen mellan "att styra" och "att låta sig styras".
Det kan ju också vara så att man har vissa passager som är svårare än andra, vissa moment, scener som man är tryggare med än andra, och då kan man ju med fördel "låta sig släppas" i de moment man är mer trygg i, där man vet med sig att det sitter säkrare i ryggmärgen än andra partier.
Å andra sidan: om jag får välja mellan "mer liv, mindre kontroll" och att inte tappa något av texten så väljer jag nog det förra. Så länge det så klart inte blir sjabbel i väsentliga delar och betydande informerande textpartier som gör att man förlorar i förståelsen. Men oftast märker jag när jag tappat bort viss text och gör som oftast en blixtsnabb bedömning om jag är tvungen att hitta ett tillfälle att justera det.
Det känns ändå kul att spela. Även om det endast är 25 i publiken. Kanske för att jag ser att de är med mig under hela resan och att jag försöker rikta mig till alla, åtminstone en liten stund under den timme föreställningen varar. Och jag har aldrig varit med om en sådan respons efteråt. Med folk som hör av sig via mejl eller hemsidan, eller stannar kvar och har behov att hälsa på mig efteråt, eller skickar en varm hälsning till mig via receptionen. Det är ju enormt fint och betyder ju ändå att man har givit de något de är nöjda över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar