Första genomdraget på scen. Jag är faktiskt rätt trött efteråt.
Mycket som såklart inte är klart och föreställningen är ju ungefär i det läge den av erfarenhet ska vara. Många tekniska bitar som vi inte hunnit titta på och lösa. Hur stolarna är upphängda och jag lätt får ner dem under spel. Alla passningar med bland annat dörrar som ska öppnas och stängas och papper som ska komma från taket, hur de som sköter det bakom ska hinna med, osv. Min kostym kommer först i morgon, så idag fick jag bryta och byta mot en kostym som tål vatten (ska inte spoila varför...). Ljuset och ljudet är såklart också inte färdigt utan jobbas vidare med, främst nu på kvällstid.
Flera saker vi upptäckte att arbeta vidare med. Det handlar bland annat om att kunna ta det lugnare i vissa partier, att vila, och att vi till och med lägger in lugna moment, pauser, kanske med musik. Ganska naturligt att vi ser det nu eftersom vi inte än hunnit arbeta med föreställningens sk musikalitet - allt känns som en stor jämn textmassa som jag skjuter framför mig. Istället för att surfa på vågorna...
Vidare att ta ner vissa saker i spel. Reaktionerna från salongen var att det är som om man har lättare att som publik själv känna och lyssna när inte jag på scenen gör allt för mycket, känner eller reagerar. Handlar om att hitta uttryck där jag "skissar" lättsammare i berättandet och i förmedlandet vidare till publiken. Vi får titta vidare på hur det ska se ut imorgon...
Även att vi kan hitta moment där jag är mer stilla, inte behöver röra mig så mycket. Saras reaktion efteråt var att hon tyckte plötsligt att jag gick omkring så mycket. Det var även min reflektion. Det blir så tydligt, när det är alldeles andäktigt i rummet och jag tar fem steg fram till scenkant för att berätta något, att det enda som hörs är mina klampande skor. Och det får sån stor betydelse helt plötsligt.
Sen finns det vissa frågetecken kring vissa textpartier och rader. Dels att föreställningen blir för lång. Men även rent dramaturgiskt. Speciellt ett avsnitt i början som vi ska pröva de närmsta dagarna om det går att göra om så det inte sticker ut för mycket. Annars blir det nog till att stryka. "Kill your darling"...
En annan sak som lätt uppstår i det här skedet av processen när det är två veckor kvar och man börjar ha publik som tittar på genomdrag: Så fort man får nya ögon i salongen att berätta för - Underhållningsjävulen, som sitter på axeln och viskar om "att det är dåligt, dom hatar dig, vill gå hem, nu måste du hitta på nåt för att vända skutan, det går åt helvete det här"... Idag är det ju lite speciellt också. Det är långt ifrån färdigt, det blir en massa stopp, första gången jag prövar på scen inför nya människor, de som sitter i salongen är också en del av produktionen så de arbetar ju också för fullt, antecknar och så och tänker på vad de ska kunna tillföra, vilket så klart skiljer sig från en betalande publik. Det är ändå intressant att känna av det och hitta sätt att tygla det, arbeta med det. Det är ju också så tydligt här i en monolog, där jag till stor del har konstant publikkontakt. Men det gäller att ha is i magen och inte nojjorna gå loss. Jag vet att detta inte kommer bli en skrattfest. Det blir så klart ett annat slags lyssnande, även om vi kan hitta sätt att berätta på ett spännande och underhållande sätt. Jag vet att det är en bra, angelägen och viktig berättelse, och det räcker. Det går aldrig att styra en publiks reaktioner. De kanske skrattar, gråter, tycker det är så jobbigt att de vill titta bort hela tiden, gå ut från salongen. Det jag kan tänka är att det inte har med mig att göra, eller åtminstone strunta i det. Det jag, eller vi, kan göra är att hitta sätt så vi hela tiden fångar publikens uppmärksamhet. Att de har chansen att hänga med i berättelsen. Att de inte tycker det är tråkigt eller för den delen spektakulärt, okänsligt eller smaklöst. Att de inte släpper taget. Utom om de tycker det är känslomässigt jobbigt, men det är en annan sak. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar