24 januari

Börjar alltmer bekanta mig med rummet på scenen med dess möbler och saker. Vi prövar oss vidare fram till momentet när kylcontainrarna kommer. Jonathan är med och testar lite olika musik och ljudbilder. Texten börjar sitta allt bättre. En idé föds att det kanske singlar några papper från taket några gånger, dels innan "identifieringen av Helene", och dels innan "de australiensiska rättsläkarna", då när jag börjar samla papper igen. För att det sen ska regna papper ner i momentet "de döda fortsätter att komma". Det blir en stegring. Vi får se om det går att lösa tekniskt. Eftersom Intiman-scenen inte har så stor takhöjd är risken att papper som släpps inte hinner singla ner utan bara faller "i en klump". Det måste vi testa helt enkelt. Sen har vi också filmat singlande papper som kan användas i projektioner.

Jag stannade kvar själv ett par timmar efteråt och repeterade scenerier från början fram till dit vi gjorde prövet idag. Tragglade text, scenerier och handlingar. Väldigt behagligt faktiskt att "skrota runt" och bara sköta sig själv ett tag. Inte behöva tänka på nån annan eller att prestera. Tänka högt och ta tid på sig. Fundera och låta hjärnan komma ikapp lite kring det arbete vi gjort tillsammans. Texten börjar lägga sig till rätta mer och mer. Svårast är att hitta rätt synonymer i meningarna, eftersom de varierar för att undvika upprepningar (lik, kropp, döda), och prepositioner (var det vid liket, intill kroppen, bredvid den döde...?).
Ibland känner jag att jag valt fel ord men kan inte lista ut vad det är som är fel. I och med att jag lärt in meningen på ett sätt, som en musikalisk fras, så stoppar det upp i huvudet och jag kommer inte vidare.  Kanske som om man skulle spela några andra toner i ett musikstycke - det blir något som liknar men det blir inte samma sak. Så är det ju nu i början. Alltmer sjunker texten in. Och jag har tre veckor på mig. Men det är ju varje skådespelares mardröm - att det blir "suddigt" bland textraderna, eller rent av helt svart. Oftast brukar man ju lösa det, om man har tur genom att man vet andemeningen av vad man ska säga. Och ibland hittar man sätt att hjälpa varandra. Men när man är själv... Då får man lita på sin sista livlina - sufflören. Om där finns någon vill säga...