15 juni

Jag kan äta min frukost, dricka mitt kaffe. Gå på toaletten, uträtta mina behov. Jag lever. Min kropp fungerar fortfarande. Lungorna fylls med luft och jag andas ut. Tänker på offren. Vad var deras kroppar fyllda av? Gårdagens flygplansmat i tarmarna. Vad åt de av hotellets frukostbuffé som fortfarande ligger i magsäcken och inte hunnit smälta. Som nu ruttnar istället. Har hört talas om att folk som dör släpper ifrån sig tarminnehållet. Tänker på stanken. Och jag tänker på det jag hört berättas om lukten av ruttnande kroppar. Svårt att föreställa sig. Det närmsta jag kommer i upplevelse är väl nån mat som legat för länge i ett kylskåp eller i en soppåse man borde slängt redan dagen innan. Nu kom jag att minnas en händelse när jag gick i högstadiet. Jag var kanske 14 år och vår skola angränsade till skogen. En död hare låg och flöt uppsvälld i en stor vattenansamling. Vi roade oss med att försöka pricka den med sten. Vi band den i ett snöre och släpade den längs en skogsväg. Kan förnimma en viss söt lukt av föruttnelse. Om jag tar det, gånger tusen...? I tropisk hetta. Plus att det är människor man tvingas betrakta. Jag har en bit kvar att greppa detta.