Läser vidare.
Ankomsten till Bankok. Kan inte låta bli att associera till ett sjukhusbesök. Man kommer till en främmande miljö, lite vilsen, förvirrad, folk runt omkring är på väg, har ett mål, har inte riktigt tid med en; Man är en smula nervös, vet att det kommer vara jobbigt men har ingen aning om hur, på vilket sätt, man får förlita sig på att folk runt om en vet.
Som en praoelev som känner sig i vägen och lite dum, blyg. Att inte bli insläppt, hållen utanför, förmodligen medvetet pga stress.
Ska kolla på Google Earth över olika orter, Krabi, Pukhet, vägar, stranden, tänker jag. Se om det finns bilder på omgivningen.
Hotellet Pearl Village i Phuket. Återigen på en främmande plats. Man måste läsa av, som betraktare inslängd på en annan planet. Vad gör folk runt en? Full koncentration på att försöka förstå. Utelämnad till att klara sig själv. Ingen struktur, ingen ledning.
"Jag minns alltmer" - bra stycke för början. Fram till och med "Allt".
Orättvisan i att bli anklagad och påhoppad av desperata anhöriga.
Tobias råd: "se dem inte i ögonen".
Första mötet med den "gula lukten".
Nedtryckta ilskan över Eriks reaktion. Något som återkommer - att hålla ihop, inte krackelera, läcka ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar