Börjar läsa.
Blir lite stolt över mig själv (har man väl rätt att va ibland...), den var faktiskt inte så dum.
Tänker att jag nånstans också kan ha nytta av de erfarenheterna. Inte bara det att stå ensam inför en publik och "äga tiden". Också för de saker jag lärde mig under det arbetet. Vad som funkar bättre än vissa andra saker, rytm och musikalitet, att våga ta pauser och vila i publikens lyssnande, för att sedan ta fart igen... Växelspelet.
Den innehöll också mycket existentiella reflektioner, funderingar. Blandat med rent berättande.
Och att vara här och nu i situation - stå inför ett vägval i stunden.
I det senare skiljer den sig kanske från 9,3 där det blir lite utmaning för oss att hitta de momenten, vad i berättelsen som blir "här och nu", så man som publik får vara med på det. På Nuet, stunden, där personen framför oss ser saker, upptäcker, reagerar, förstår, och gör ett beslut utifrån det, just i denna stund vi ser det och får vara med om det.
Om det nu är nödvändigt... men jag tror det, att det behöver finnas med. Annars kan man ju gå på en föreläsning...
I vår berättelse är det ju mycket återberättande och att återupptäcka minnen, med allt vad det innebär. Där har vi ju redan funderingar kring hur vi ska få till just dessa stunder där "man är i situationen". Så det inte bara blir ett slags referat. Viktigt att vår publik får följa med Scen-Andreas på hans resa tillbaka i minnena. Att rent sinnligt hänga med honom i fysikaliseringen av sitt inre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar