Det var Anna som tipsade och mejlade mig den. För att se hur texten och dramaturgin kan byggas upp i fristående tablåer. Såg att den ska ha nypremiär på Dramaten i helgen och spelas en månad. Hade ju varit kul att åka upp och se. Eller kul och kul... Den är ju rätt plågsam att läsa. Men man sugs ändå med i människoödet hos denna bipolära kvinna som plågas av sitt liv - eller oförmåga att leva. Även om det ligger långt från egna erfarenheter kan jag ändå glimtvis hänga med och identifiera sig med resonemang, frågeställningar och det rent universiellt existentiella. Det är väl det som också är jobbigt - att man på ett plan tycker det är extremt: "stackars människa! tur att man inte har det så"; men att det finns grundläggande mänskliga saker där det inte går att värja sig och komma undan. Det finns nog hos de flesta också en underliggande skräck över att kunna hamna i ett sådant ångestlandskap hon befinner sig i och gör just att man "kippar efter andan".
För att dra nån parallell till vårt arbete så kan jag tänka på just det att "peta och krafsa" på åskådarens skräck för det mentala sammanbrottet och galenskapen. Fast till skillnad från Jag vill inte leva har vi en person som är frisk och mentalt stabil och som hamnar i en situation som är så pass krävande att det hotar hans mentala hälsa. Istället för att beskriva ett psykologiskt inre helvete så beskriver vi ett geografiskt helvete, tsunamikatastrofens Thailand, där en person, som vi lätt kan identifiera oss med, tvingas agera under några extrema dagar. Sen innehåller ju så klart vår berättelse andra bitar som existentiella spörsmål och kritik av samhälleliga strukturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar