11 november

Andreas skriver om likens inverkan på de som arbetar med dem. Inverkan på deras mentala hälsa. Han nämner ordet likstirr. Det är bland annat Tomas i berättelsen som drabbas av det. De döda kropparnas magnetiska dragningskraft som gör att han fastnar med dem, filmar dem och sitter långa stunder och närgånget stirrar på deras ansikten som om han försöker finna nåt han söker där. Den första chefen, Tobias, ger också råd på vägen innan han ska bli avlöst och åka hem: vistas inte för länge bland liken och unvik att titta för mycket på dem, se dem framförallt inte i ögonen.

Och jag kan inte låta bli att fundera på om detta är ett känt fenomen. Att människor som på ett eller annat sätt vistas på ett traumaliknande sätt allt för mycket bland döda kroppar riskerar att drabbas av detta så kallade likstirr. Om det är bekant bland psykologer och terapeuter som möter folk som varit i sådana situationer. Som soldater i krig eller folk drabbade av katastrofer. Tänker att jag ska höra efter om det finns kunskap kring detta. 

I Andreas och hans kollegers fall handlade ju arbetet om identifiering av döda så det är ju inte så konstigt att man tvingas studera lik timme ut och timme in. Men han beskriver ju också hur han själv kände av denna dragningskraft och jag blir nyfiken på vad det kan vara och vad det bottnar i. Och självklart är det kanske inget jag kan få svar på, för ingen kanske har nåt enkelt svar på vad en sådan situation gör med ens psyke. Men eftersom det återkommer så tänker jag ändå att det borde finnas nämnt och berört i andra sammanhang och erfarenheter hos andra.

Andreas själv verkar ju inte veta varför. Han nämner ju att han tänker mycket på sin egen förestående död och blir väldigt medveten om sin egen kropp. Att den upplevs som mekanisk och på ett sätt redan död, att den döda kroppen finns väntande inne i den levande. Är det just de existentiella frågorna om sitt eget liv och sin egen död man tror sig finna hos liken? Är det i ens eget undermedvetna magneten sitter och som drar en mot kropparna, att man vill vistas hos dem för att äntligen finna svaren man ständigt grubblat på? Fascinationen för det ohyggliga och plågsamma, det förbjudna, är endast ett uttryck och utlopp för det mest mörka och smärtsamma i oss själva - att vi ska bli precis som dem och just vår skräck för det och vad det innebär, då kanske rent teologiskt, religiöst, själsligt... Andreas nämner i boken att han inte är religiös. Det är möjligt att det också kan ha varit det som räddade honom från att drabbas på det sätt som Filip och Tomas gjorde, men det vet man ju inte. 

Men fenomenet likstirr, om det är ett känt fenomen vill jag ändå undersöka vidare. Tänker att människor i alla tider haft en sådan tveeggad inställning till våld, död och katastrof. Kanske just för att det skrämmer oss. När man hade offentliga avrättningar så drogs folk dit som åskådare. Och i romarriket lockade gladiatorspelen. Idag konsumerar vi filmer och spel med action, krig och skräck. Den här magnetiska dragningskraften. Det kanske är den som får oss att stanna till och glo lite extra vid en korsning full av blåljus och ambulanser? Döden är närvarande och vi vill stilla vår nyfikenhet och badda vår rädsla. Men att då inte titta för länge med risk för att fastna...