13 november

Ser amatörfilmer på youtube från tsunamikatastrofen. Filmat när det väl händer samt dagarna efter. Vet inte om det är så nyttigt. Det är nog inte rätt ord. Snarare användbart. Inbillar jag mig.

Den totala förrödelsen. Bilar som ser ut att ha hamnat i en press på skroten. Då förstår man vilka krafter det handlar om. Det ser ut som en gigantisk soptipp.

Så uppstädningsarbetet som påbörjas omedelbart. Och thailändska grupper av främst unga män i enhetliga kläder, handskar och munskydd som letar efter och tar hand om kroppar. Några lik är inpackade i blå pressenningar och bärs som fällt villebråd på långa pålar mellan två bärare.

Filmerna är ihopklippta av olika tagningar med endast naturligt ljud. Det mesta är miljöbilder över landskapet och förödelsen, bråte, ruiner. Men så ibland kommer, helt plötsligt, några bilder på lik och då även närbilder. Det blir som att se en skräckfilm, man vet att det kommer nåt riktigt obehagligt - nåt som man gärna inte vill se, man är beredd att blunda, titta bort, ta en kudde för ansiktet - men man vet aldrig riktigt när det kommer. Och bilderna kan vara snabba glimtar men de etsar sig gärna fast. 

Jag tänker på det Andreas skriver om på flera ställen: att när man väl har sett, när bilderna fastnat, är risken överhängande att galenskapen sipprar in och tar över. Kanske får jag genom detta nån slags liten aning om vad det är han kan ha upplevt. Men med tanke på hans ord känner jag att jag bör ta väl hand om mig, gå varligt fram i min studie av dessa bilder. Tänker mig att det kan vara användbart i karaktärens psykologiska pussel, till min ryggsäck med material för gestalningen.

Det finns också en annan sak jag känner igen från boken i min konsumtion av youtube-klipp: 

Andreas beskriver kropparnas dragningskraft. Han vill inte titta, men kan samtidigt inte motstå. Jag kan uppleva nåt liknande med dessa klipp. Jag vill helst inte se. Men när jag väl ser att de finns där, upplagda på nätet endast ett klick bort, kan jag inte riktigt låta bli...

Och här är en dokumentär om identifieringsprocessen. Det är ju några månader efter och lite mer ordning och reda har kommit till stånd ser man. Får ändå en bra bild av arbetsmiljön: