Tycker dock där finns en något märklig reflektion:
"Man kan ifrågasätta Normans lämplighet som kritiker av UD i det här fallet. Hårdast drabbar kritiken självklart Laila Freivalds och ledningen. Lindrigast kommer fotfolket på plats undan, det vill säga Norman själv. Det är som om han inte riktigt förmår se sig själv som en del av den apparat som bröt samman. Han var där, han representerade apparaten, men han vill inte axla ansvaret."
Är det någon som är lämplig att kritisera att UDs arbete inte höll det mått man utgav sig för att klara och sedemera var nöjda med, så är det väl han och hans kollegor på plats som har "inside information". Sen tycker jag verkligen han kan se sin plats i apparaten. Vad mer kan man begära av en människa som försöker utföra det orimliga inom ett system/en myndighet, som inte ger denne några verktyg, riktlinjer, information, hjälp och uppmuntrande klapp på axeln. Han handlar som den människa han är, kliver utanför ramarna och försöker hantera ångesten och skammen över att vara en representant för den myndighet som satt upp så snäva ramar och ett så trångsynt handlingsprogram. Det är vad jag ser i hans beskrivning och jag har nu läst boken ett antal gånger. Kanske har jag missuppfattat vad recensenten vill få fram, förtydliga det då gärna för mig någon... Det låter som om han misstror Andreas. Klart det är färgat av hans subjektivitet men det är som om han anser att Andreas medvetet skulle valt bort stora delar av sanningen för att rentvå nåt ansvar eller dåligt samvete. Å ena sidan: det vet endast Andreas. Å andra sidan: där finns många som kan vittna om hans och hans kollegers handlingar.
Har också börjat läsa boken igen. I väntan på nästa version av manuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar