Funderar över smärtpunkterna för personen i vår berättelse. Fast jag är inte alls nöjd över ordvalet smärtpunkter. Eftersom det är nåt jag vill greppa som nog inte bara behöver vara "smärtsamt". Kanske snarare drivkrafter. Vad är det som får honom att tacka ja till att åka på uppdraget? Var ligger de personliga triggerpunkterna, känsloknutarna som han bär med sig från denna upplevelse och som sedan driver honom till ett slags självterapi samt "korståg" mot det som försatt honom i den situation som givit honom dessa extraordinära upplevelser?
Jag kommer att tänka på det jag hört om många amerikanska soldater som kom hem från Vietnam. Medan deras fäder blev hyllade med parad och konfetti vid freden 1945, så blev de bemötta med spott och hat. Och att de blev svikna av sin egen organisation. Kände sig lurade. Hade blivit intalade att de var hjältar men blev vända ryggen åt vid hemkomsten.
En annan tid, en annan situation, men jag började nog tänka på det eftersom det är någon slags liknande känsla av vanmakt, besvikelse och genomskådande av en lögn som jag tycker mig kunna se i berättelsen och som jag vill åt.
Och jag kan ju också roa mig med att anamma samma typ av dramaturgi:
Att Andreas är lika ärelysten, oförberedd och naiv som nog många av de unga män som blev skickade till Vietnam var. Att han kände sig inkastad i en helt främmande värld där han från början inte visste sin uppgift, inväntade order, men den lät vänta på sig. Att han började lära sig arbetet och tvingades snabbt uppleva saker många av oss aldrig behöver uppleva under vår livstid. Att han genom det arbetet fick kämpa för att behålla sin mänsklighet och inte bli avtrubbad, samtidigt som kollegor runt om honom föll igenom, fick skickas hem, och han själv började drabbas av vanföreställningar. Att han började se att organisationen fungerade dåligt eller inte alls och började ifrågasätta det mesta kring arbetet ("What are we fighting for?"). Att ha överordnande som inte agerar chefsmannamässigt utan verkar se till sina egna behov (jag tänker på officeren i filmen Apocalypse Now som mitt under striderna anser det viktigare att ta ett break och ge sig ut i havet och surfa, Coppolas sätt att beskriva vietnamkrigets galenskap). Att som representant för en myndighet få utstå människors spott och spe, deras hat. Att komma hem som ett vrak och vara desillusionerad. Att inte inse att man bär på ett trauma man inte orkar ta itu med. Att bära på en ilska, en besvikelse och en känsla av att ha blivit lurad av sin arbetsgivare. En arbetsgivare som man sen upplever vänder en ryggen och i stort sett påstår att ens upplevelser är fel. Att man måste välja - att antingen förtränga känslorna, eller att kanalisera dem mot sin arbetsgivare (många vietnamveteraner reagerade just så - blev fredsivrare, tänker på filmen Född den 4 juli).
Och Andreas lämnade ju senare UD och skrev sin bok. För sin egen skull, men även som en uppgörelse med UD. Han väljer att dela med sig av sina erfarenheter för att det förhoppningsvis inte ska hända igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar