28 november

Har varit ute i skolor i Malmö och träffat olika fyror och femmor, berättat om hur det är att vara skådespelare. Lite ovanligt för mig att träffa så många barn. De är nyfikna och har många välfunderade frågor att ställa och ofta tvingas jag tänka till ordentligt. Jag märker att jag sällan reflekterar över mitt yrke med dess erfarenheter, kunskap och hantverk.

När jag får frågor om hur jag gör för att gestalta andra personer upptäcker jag att jag som oftast återkommer till de mest grundläggande övningarna man börjar med i den utbildning jag själv gått på Teaterhögskolan:

Att börja med att studera sig själv - hur man utför vissa vardagliga handlingar, jag tar tandborstning som exempel för det är nåt alla känner till mycket väl, 

- att försöka minnas i detalj hur man själv gör (sen när man inte längre har nåt i handen utan endast föreställer sig, imaginärt), hur man håller tandborsten i handen, rör armen och hur stråna känns mot tänder och tandkött. Att verkligen försöka minnas alla detaljer, för det är genom detaljarbetet man sen kan göra förändringar, utveckla gestaltandet - när jag har kunskap om mina egna detaljer, små egenheter, kan jag också utveckla och utföra detaljer och egenheter som inte alls är mina egna personliga - de är gestaltade.

Sen pratar jag om att man går vidare och studerar andra, kanske i smyg på stan som en detektiv, och anteckna allt i detalj - tempo, kroppshållning, rörelser, osv. Nästa steg är att med fantasins hjälp föreställa sig hur en annan person, exempelvis en gammal människa man studerat, borstar sina tänder. Då förenar man sina egna erfarenheter av sin egen tandborstning, med fantasin om hur den här andra personen gör - kanske det går långsammare, kanske personen darrar på handen, kanske den personen spottar oftare än jag själv, osv - så uppstår något nytt, en helt ny person - en karaktär - i föreningen av min kropp, med dess minnen och erfarenheter, samt min fantasi. 

Så uppstår det som många betraktare upplever som magi. Det låter enkelt. Och för mig har det blivit en sådan vanesak att jag knappt längre tänker på mitt hantverk. Och det är egentligen enkelt. Magin är rätt simpel. Utan att för den skull ta ifrån den stora upplevelse som teater kan vara för någon. 

Men som svar på den fråga man kan få ibland - "hur gör ni egentligen?" - Så kan ett svar på den frågan se ut som jag beskrivit det, ett sätt att gestalta en karaktär kan gå till på detta sätt, ett Naturalistiskt sätt skulle man nog säga om man ska vara korrekt och tydlig.

Märkligt att man ibland måste möta ett gäng nyfikna och rättframma 11-åringar för att man ska rekapitulera för sig själv grundstenarna i sitt eget yrkes hantverk.

Och hur kommer jag använda detta hantverk i monologen? kan man ju fråga sig...

Det vet man nästan aldrig fullt ut förrän man går upp på golvet och prövar texten och de tankar och handlingar som texten kan ge. Först då brukar man också kunna känna vilken verktygslåda som krävs att man plockar ihop för tillfället.

Så som jag tänker nu så är ju Andreas och jag rätt lika som personer, inbillar jag mig. Utan att egentligen känna honom så mycket, mer än att vi har träffats några gånger, så har "observatören" i min skådespelarhjärna redan gjort en del av sina studier (som oftast när jag träffar personer, det är en del av yrkesskadan...). Men det är ju också så här att jag ämnar ju inte göra ett efterliknande porträtt i mitt rollarbete, ingen imitation. Jag har tidigare gjort en del imitationer, porträtt av kända personer, där igenkänningsfaktorn varit en stor del av gestaltandet (och upplevelsen av den). Så är det absolut inte här. Det finns ingen poäng med det, och skulle bara riskera bli nåt slags utanpåverk som kan bli kontraproduktivt. Jag kommer att gestalta essensen av Andreas berättelse och låta min kropp och röst förmedla den, genom en person som bär Andreas namn, på det sätt som jag föreställer mig att jag skulle göra om jag själv upplevt precis det som den riktige Andreas gjorde. Så tänker jag mig det. Berättelsen med dess upplevelser är i fokus och får inte störas av att jag tvunget måste "hitta den riktiga personligheten hos den riktige Andreas".

Sen ser jag det som en stor fördel att jag även ha fått träffa Andreas på riktigt. Och jag har även sett honom i en del intervjuer på tv. Men det har mer att göra med att jag får en bild av honom som person, personen bakom den text jag läst. Innan jag läste texten så berättade han stora delar för mig i det första mötet vi hade. Och det gör mycket att se människan bakom orden, just förmedla samma berättelse inför dig. Man ser vad som är extra angeläget och vad vissa saker väcker för känslor. Jag har också fått möjligheten att ställa frågor som dykt upp för mig. Mycket av det har jag haft med mig när jag sen läst boken vilket gör att jag nog fått en annorlunda och nog rikare upplevelse än andra vid läsandet. 

Så klart har jag en bild av Andreas (som jag har med många människor jag mött). Och vissa delar kan bli användbara nycklar för mig när jag ska pussla i hans berättelse, mer kanske för att förstå hans berättelse än att förstå honom. Men i det här arbetet tror jag att det i mångt och mycket gäller för mig att tänka "att det var jag som blev ditskickad för tio år sen", jag - Erik. För Andreas liv och erfarenheter skilde sig inte mycket från mitt liv och mina erfarenheter, eller många av oss...
Och det tycker jag är en av de delar i vår pjäs som gör den så intressant och spännande, och kanske även en förutsättning. En förutsättning för att publiken ska kunna identifiera sig med mig på scen. På ett plan är den ju som en thriller där en helt vanlig person, som vem som helst av oss, skickas till helvetet - och nu ska vi se hur det går för honom...