Nu känns det som om vi fått känning på föreställningens lägsta nivån. Vad gäller röstvolym, angelägenhet, nedtagningsgrad. Nu får vi hitta ställen att vrida upp igen och balansera. Inte helt lätt.
Att också hitta den inre motorn till att vilja berätta. Det finns inga givna omständigheter eller inskrivet dramatiskt för just det, nåt som typ måste hittas, lösas innan den tidsinställda bomben utlöser... Det är en inställningsfråga. Något jag själv måste tänka på i kontakten med publiken. "Varför det är viktigt att berätta detta just nu?". Och det är något som ingen annan behöver veta, ingenting som syns, eller ska synas, specifikt vad det är jag laddat min tanke med. Jag kan till exempel tänka att: uppdraget är att få alla i rummet att lyssna på mig och förstå vad jag säger, annars kan jag inte av nån anledning komma vidare, städa iordning i röran, lämna rummet. Kan ju låta diffust men det kan handla om ett litet snäpp upp på reglaget i tanken, i inställningen, angelägenhetsgraden, så det inte blir "i allmänhet", slentrian, blassé, något jag varje dag säger i förbifarten. Om inte jag själv tycker det är livsviktigt, hur ska någon annan tycka det är viktigt att lyssna på?...
Sen mötte vi press idag och visade dem lite av början. Blev intervjuad av radion och Skånska Dagbladet. Kul att han från Skånskan var väldigt nyfiken och hade förberett sig genom att läsa lite i min blogg!
Ja, nu fortsätter arbetet med detaljer och att "orkestrera". Ljud och ljus ska hinnas filas på. Har nya idéer på att återigen flytta möbler, bringa ordning i rummet av kaos. Vi ska pröva vidare och lösa hur jag kan få ner stolar som hänger i linor ovanför mitt huvud. Hur startar man och avslutar en föreställning? Svåra frågor...
Och Andreas tittade in lite idag också. Ett kärt återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar