26 februari

Blev feberfri i går kväll. Bara lite retlig hosta kvar. Den kommer jag nog få dras med några dar...
Och ikväll stod jag på scen igen. Mer än halvfullt i salongen. Och guldklubben var där. Så fina och nyfikna. Ett gäng på 20 personer. Vi stod i foajén en trekvart efteråt och samtalade. Jag berättade lite om min process, mötet med Andreas och hans text, svårigheter och glädjeämnen.
Själva föreställningen gick bra. Upplevde mig stundtals febrig men det var nog bara lamporna som gjorde mitt huvud varmt. Kände att kroppen legat sjuk, jag upplevde den inte lika alert, "på hugget", men det var nog bara en subjektiv upplevelse för det var ingen kring scen som märkt nåt speciellt. Tyckte jag stakade mig ibland och nästan sluddrade. Kanske av vätskebrist och torrhet i munnen. I slutet var det snudd på att rösten svek mig. Men det var inte heller nån som märkt.
Det som man ibland känner är en kamp för en som skådespelare - att följa den inrepeterade linjen, partituret, att göra sitt hantverk - upplevs ofta inte alls för betraktaren eller åtminstone inte som det man själv anser borde synas. Man försöker ju skapa det betraktaren ska uppleva, men samtidigt har man ingen full kontroll över den upplevelsen. Och den är ju åtminstone inte samma upplevelse.
Som det här med tidsuppfattningen. Idag hade jag lätt kunnat gissa på att föreställningen var 1.02-1.03, när den egentligen var exakt 1 timme. När jag tycker jag tagit god tid på mig har det ofta gått fortare. Och tvärtom.
Det är väl en av de saker som gör teater unik. Det går inte att famna allt på en och samma gång, det går bara liksom i livet att försöka vara i stunden. I de olika stunderna, radat på varandra. Och det är nytt varje gång. Samma partitur, men livet i det återuppväcks på nytt varje kväll. Och eftersom vi inte är maskiner (både de på scen och de i salong) så blir det annorlunda, visserligen i detaljer men ändå annorlunda, och därmed unikt, för varje ny gång det görs.
Vi skojade nån kväll i förra veckan att tänk om vi hade filmat två olika föreställningar och sen lagt de som man gör med slalomåkarna, likt skuggor i varandras spår, så hade man lätt kunnat se olikheterna i varje moment, var det gick snabbare och långsammare för de olika tillfällena. Men i en sådan jämförelse finns ju inget ultimat rätt eller fel, så som man kanske kan analysera fram i ett slalomåk vad gäller portteknik för att uppnå snabbast tid. Det finns en musikalitet, en rytm, men den är ju också i detta fall i relation till den aktuella publik man kommunicerar med. Visst kan man säkert analysera filmklippet och ha åsikter rent generellt över var det borde gå snabbare och var man borde ta det lugnare. Men svaret finns ju endast i ögonblicket och i kontakten mellan skådespelaren och publiken, och inte ens de vet i stunden om tempot är det rätta, de kan bara bedöma om där finns en kontakt och om det sker nån väsentlig kommunikation i det mötet. Då spelar det ju egentligen ingen roll om man ser och bedömer en filmad föreställning i efterhand. Eftersom ögonblicket är borta och därmed också svaret. Och en avfilmning blir ju då en artificiell återgivning av ett möte mellan två parter som existerade då men inte längre.