18 februari

Fortsätter att brottas med föreställningens små knepigheter.
Att hitta den fina balansen mellan teater och berätteri.
Under gårdagens föreställning upplevde jag att jag fick till ett bra publikmöte i början. Jag höll ihop berättelsen i inledningen. Sen var det som om jag kände att jag inte hade dem med mig. Att jag hade rusat på lite snabbt och tappat dem. Jag försökte då bromsa in lite, ta det lugnare. Efteråt upplevde jag att föreställningen måste ha gått snabbare - men den var två minuter längre!
När jag analyserade det hela efteråt kom jag fram till nåt väsentligt jag bör tänka på: att försöka stå med ena benet i teatern och det andra i berättandet.
Jag får inte glömma att det är ett upptäckande, eller återupptäckande, tillsammans med publiken. Så det inte blir ett återberättande, ett referat av det jag upplevt. Publiken vill vara med på min resa, uppleva och känna det jag berättar att jag "återupplever". Jag måste använda mig av teaterns hantverk att vara i stunden och uppleva. Nu börjar jag bli säker på texten. Nu är det dags att låta den bli ett verktyg och inte vara den som styr mig. Att ta det lugnt och vila.

Och i afton var föreställningen ytterligare två minuter längre, 1.01.
Jag tänkte på allt det jag skrivit här ovan och personligen kändes det som den bästa showen hittills. Och då var där drygt 50 personer och inte 200, så det har ju inget med det att göra.
Jag upplever att föreställningen snarare ska vara 61 minuter och inte 57, eller 59...
Det tycker jag också mig få bekräftat av kollegor kring scen och i salong. Att jag kan kosta på mig att ta det lugnt, speciellt i inledningen så man hänger med. "Berättelsen är så spännande, den vill man hänga med i", som nån sa efteråt. Och det får man ju lita på.