Som om kroppen passar på när man är ledig... Tyvärr inte helt ovanligt i branschen - att man lyckas hålla undan till premiär. Men sen, vid minsta ögonblick av avslappning, man sänker garden, då slår det till. Jag lyckades spela i lördags i allafall. Med feber, men ändå. Fanns moment när jag kände mig lite "mosig i huvet", inte riktigt samma fokus som tidigare, så då fick jag anstränga mig lite extra... Tror inte det var nån som märkte nåt. Fick ett väldigt fint mejl från en i publiken som bekräftar det - ett varmt tack för en bra teaterupplevelse. Sånt är alltid kul att få, det händer inte allt för ofta.
Nåja, nu är nästa föreställning på torsdag. Då är det väldigt mycket publik som bokat. Och det är sk guldklubb då också. En klubb som förhandsköpt ett paket med alla teaterns uppsättningar på specifika dagar under hela året och där man också får träffa och prata med ensemblen efter föreställningen. Så på torsdag vore det mycket olyckligt om jag inte var på benen, feberfri. Jag repeterar en ny pjäs på dagtid. Det kan nog bli så att jag blir tvungen att stanna hemma en eller två dagar från de repetitionerna för att helt kurera mig. Usch, det har typ aldrig hänt mig, eller åtminstone så pass länge sen att jag inte minns, jag har extremt liten sjukfrånvarostatistik. Och så här dålig med hög feber är flera år sen jag var. Undrar vad det beror på... Tror inte jag är speciellt mycket mer hälsosam än många andra. Och som jag beskrivit tidigare så arbetar vi, som på många andra arbetsplatser, när vi är sjuka, så smittorisken borde vara hög. Möjligtvis att jag som skådespelare är mer uppmärksam för att inte bli smittad... om någon nyser i min närhet så retirerar jag gärna några meter från den personen, försöker undvika andas in just den luften som jag misstänker innehåller viruset från just den nysningen. Renlighet. Tvätta händerna är också nåt jag gör, speciellt när jag kommer hem och har tagit i saker andra förmodligen tagit i.
Men uppenbarligen kan man inte skydda sig från allt. Denna gång blev jag sängliggandes. Kanske också ett sätt för kroppen att tala om för mig att jag måste ta det lugnt. Genom att däcka mig, så det inte finns nåt alternativ.
Jag har också läst en del av recensionerna nu. Känns bra mitt beslut att vänta till efter denna vecka. Att jag gav mig själv tid att hitta mig själv i förställningen, hitta min föreställning, nåt jag känner mig trygg och stabil med och som jag kan stå för, innan jag tar in vad offentligheten tycker. Här är några utdrag:
"Tsunamikatastrofen i sig är ett dramatiskt stoff som engagerar många svenskar - alla känner vi någon som känner någon som drabbades av katastrofen eller var nära att göra det. Så Anna Köléns timslånga dramatisering av Normans berättelse, vibrerande av obehag, sorg, irritation och vrede, kan inte undgå att fånga publiken från första stund."Expressen
"Normans bok är en viktig skildring av arbetet med en av de värsta katastrofer som drabbat svenskar i modern tid och det totala haveri som räddningsarbetet var från UD:s sida. I den här visuellt tilltalande formen får den ytterligare en dimension. 9,3 på Richterskalan är väl värd ett teaterbesök." Skånska Dagbladet
"Texten, i Anna Köléns bearbetning, skiftar riktning men behåller sitt lugn fram till slutets plötsliga utslungade anklagelse mot de svenska myndigheterna som begick så många fel. Erik Olsson gör en gedigen insats i rollen och förhåller sig sakligt balanserad i sin återgivning av förlopp och intryck." Aftonbladet
"Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop. Erik Olsson är lysande som den unge Andreas Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur." Kulturbloggen
Här är också några fina förhandsreportage:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar