4 februari

Förtröstan. Det är ett ord som dyker upp så här dags innan premiär. Då det som oftast känns lite omskakat och rörigt. Mycket är ändrat och gammalt slagg skvalpar runt både i hjärnans minne och då även spökar loss i arbetet, så som i form av rester i ändrade scenerier... Mycket känns också inte på plats, så klart, så som tekniska bitar, tajming och lagda så kallade "cues" (partituret tekniken följer så man vet när ljuset ska växla, ljuden ska komma eller en dörr ska öppnas, etc)

Idag arbetade vi scenografilöst. För sista gången, skönt! Nåja, vi hade våra möbler och rekvisita, upptejpad vägg, repetitionsljus. Passade på att göra ett genomdrag med inriktning på mitt agerande. Vi skalar bort och tar ner. Det känns mer samlat och fokuserat nu, mindre flaxigt, rörigt, spretigt. Samtidigt märker jag att det uppstår en osäkerhet, jag får allt mer svårighet att bedöma om det är bättre eller inte. Det har ju nog att göra med att man som skådespelare är så van att agera, handla, i viss mån uppleva och känna. När det visat sig att denna uppsättning kräver något annat, att vi skalar ner den delen av hantverket, kan man som skådepelare uppleva att man inte gör så mycket. Och en osäkerhet kan infinna sig. "Räcker detta till?" Det är väl bara att acceptera att den här föreställningen kräver nåt annat. Kontakten med publiken, att fånga deras intresse och att förmedla bilderna som texten innehåller. Att för mycket pålagda uttryck snarare blir kontraproduktivt och förtar åskådarens upplevelse. Man ska också komma ihåg att Intiman som scen är en väldigt bra plats att kunna spela lågmält och nedtaget. Jag testade idag att se hur mycket jag kan ta ner just röst och uttryck. Det funkar ju bitvis bra. Samtidigt kunde jag ju uppleva att det långa partier blev samma ton, flöde, volym. Det kändes lite jämntjockt, helt enkelt. Å andra sidan har vi ju inte hunnit orkestrera så mycket i allt det nya.

Sen är det väl också så just nu att jag behöver möta publik, eftersom den bygger på det. Få känna på den kontakten. Fler och nya ögon och öron än den handfull som teamet utgör och som suttit tappert ute i mörkret och redan hört mig femtielva gånger...

Förtröstan. När jag av erfarenhet vet att det brukar vara på detta sätt vid den här tidpunkten i processen. Och att det ordnar sig. Med tid och tålamod. Tiden tycker jag vi har. Det andra är nog inga problem. Så länge vi inte panikerar...

Och i morgon har vi fotogenomdrag och möte med pressen. Då får man hitta på nåt klokt att säga...